Stoppa strumporna

så att de inte springer sin kos!

A Months Darning, 1876

Enoch Wood Perry

Fullt så många sockor att stoppa har jag inte, men tillräckligt många av mina raggsockor är i behov av en stunds omsorg, innan hålen blir större. Men jag får erkänna att det inte hör till favoritsysselsättningarna.

Det svenska ordet stoppa är ju enkelt och lättfattligt som inte behöver någon förklaring, men jag har under årens lopp funderat över engelskan "darning", och svärordet"darn", istället för starkare uttryck.

Det visar sig att det senare helt enkelt är en eufemism för damn, som sägs ha uppkommit i slutet på 1700-talet i New England, där det då var straffbart att svära.

Stoppningen är man inte helt säker på, men det finns en teori:

darn (v.) "to mend (fabric) by interweaving yarn or thread to fill a rent or hole," c. 1600, of unknown origin. Perhaps from Middle French darner "mend," from darne "a piece, a slice," from Breton darn "piece, fragment, part." Alternative etymology is from obsolete dern "secret, hidden." Related: Darned; darning. 

Strumpor måste stoppas, och det är en konst att stoppa på det sätt att en känslig fot .. vid stor ansträngning fördrager stoppningen.

Tack Helena

They were five sisters, all unmarried; they lived in the old Dutch town that was made memorable by Barbara Frietchie's exploits. They never hoisted a Union flag, or did any grand thing; but they deserve a place in story just the same. Their name was Peyre, and the young people called them "The Pears", not in derision, for the regard they inspired was little short of veneration. Their ages ranged from sixty-five to eighty years when I first knew them. Unlike the Hannah More quintette, they were not literary. But no hive of busy bees was ever more industrious than they in the line of purely feminine accomplishments.

A Quilting Party, 1876

 Enoch Wood Perry 

Så har vi avslutat novellutmaningen som Helena på Ugglan & boken har drivit i fyra år (tror det är fyra år). Tack Helena det har varit roligt och utmanande!

Nu har jag förstås inga som helst planer på att sluta läsa noveller — Helena sparkade igång mig, och nu kan jag inte sluta. Det finns så otroligt många noveller i hela skalan från utomförträffliga till rena smörjan, och jag njuter av de goda och roas av smörjan. 

Allra roligast är det att hitta pärlor, av författare jag aldrig hört talas om tidigare. Dagen novell är kanske ingen pärla men dess författare, Eugenia Dunlap Potts, har jag inte stött på tidigare, och hon förefaller vara tämligen okänd, det finns ytterst lite fakta om henne på nätet

"A Cluster of Ripe Fruit" ur novellsamlingen "Idle Hour Stories", från 1909, av Eugenia Dunlap Potts handlar om fem gamla systrar. Det är en lågmäld vardagshistora, som jag tycker om därför att jag känner igen så mycket i berättelsen. 

Eskapism och vänlighet

Jag fortsätter att sticka huvudet i sanden — i stället för att tackla problem flyr jag till Gutenbergs varma och välkomnande famn. Jag väljer med förkärlek moraliskt högtstående böcker, som får mig att fundera över hur enormt mycket världen förändrats på de senaste hundra åren. Om ”Hope Benham” från 1864 av Nora Perry, skrev jag häromdagen på tebloggen. En bok som till stor del handlar om klasskillnader, men också hur unga flickor skulle skicka sig. Det var till stor del den här sortens böcker jag växte upp med — kanske är det därför jag med förkärlek gömmer mig mellan pärmarna på slika böcker när jag inte orkar med den strulande tekniken.

Just nu har jag begravt mig i ”Cicely and Other Stories” från 1903, av Annie Fellows Johnston. Det är när jag läser några rader i titelberättelsen som jag minns en tid när jag var nitton år.

When her glance reached Cicely, the appealing little figure in the black gown, she could not help but notice the admiration that showed so plainly in the girl's face, and involuntarily she smiled in response, a bright, friendly smile.

As she turned away she did not see the sudden flush that rose to Cicely's cheeks, and did not know that her recognition had sent the blood surging warmly through the sad and discouraged heart.

It had been two months since Cicely Leeds had been left alone in the strange city, and this was the first time in all those weeks that any one had smiled at her.

Jag bodde några månader i en familj där man sällan sa’ något vänligt till varandra. Vem som var skyldig vem 1 cent kunde ge upphov till ett familjegräl.Husets herre gestikulerade vilt vid matbordet och viftade mer än en gång ner sin tekopp på golvet — på den nya heltäckningsmattan. Frun i huset flyttade koppen från bordskanten, herrn skrattade och flyttade tillbaks den — och viftade naturligtvis ned den igen. Frun rusade efter trasor och snyftande torkade upp från det hon kallade ”my carpet”. Och herrn bara skrattade.

Inte förrän jag reste därifrån, till min tant, insåg jag hur svältfödd jag var på vänlighet, när jag började gråta då att hon sa ”good night sweetie”.

Nu ska jag försöka att slita mig från Gutenberg, och ägna mig åt låneböcker jag varit på bibban och hämtat i dag, bland annat Ernst Spoléns ”Kvällens violiner”.