Perfekt sommarläsning

Från kryddsängen till köksträdgården är ej steget långt. Här är ännu realism. Här förmälas lukt och smak. Dill, mejram, lök, selleri lova oss kulinariska fröjder,, som ej mankera. Redan länge ha vi fråssat på smultron och hallon. Vi äro lotofager*, vi äta både lukt och färg. Snart öppnar Pomona sitt stora magasin. Ät, o människa! Det skall förbättra ditt blod och din dunst. Ditt kött skall genompyras av doft som en myskoxes. Aldrig har du luktat som en liljekonvalj, ej ens som en nattviol, möjligen som en stallört. Men på dig kan fullbordas Höga visans ord: Lukten av din näsa är som äpple.

                      ur "Lukt och doft. En sommarpredikan"

                                            av E. A. Karlfeldt

* benämning på ett i Odyssén omtalat folkslag (som livnärde sig av lotusträdets frukt; enl. Herodotos boende i Libyen).  

Sisters Gathering Raspberries and Roses Summer  

 Ole Henrik Olrik

Märkligt att jag som läst Karlfeldt sedan jag var sju år, inte tidigare kommit på tanken att läsa hans prosa. Nu läser jag hans "Tankar och tal", en samling av en del av hans texter, några om kända svenska män (ja, bara män), andra om de mest skilda ämnen som "Ett ofritt land" och "I Dalarne", kanske kan man kalla dem refextioner — men vad man än kallar dem finner jag dem intressanta.

I "Lukt och doft. En sommarpredikan", tror jag han behandlar snart sagt varenda doftande växt man kan finna i en svensk trädgård. Ett stycke att läsa långsamt och njuta av alla bilder det framkallar.

Men han nöjer sig inte bara med att hålla sig i trädgården, han har också synpunkter damers vana att parfymera sig.

Men på banketten sitta de baraxlade damerna som avkapslade, uppdragna parfymkrus. Deras vällukt strömmar kring salen, blandat med matos och fråsseriets utdunstningar. Där sitter den grovlemmade, rödbrusiga brunetten, som utsänder mild viol; där den spinkiga blondinen, som dunstar mäktig, bedövande heliotrop. De mena ingenting med det, de ha bara valt på måfå. Men det hela bildar en sådan atmosfär, att man vill stå upp och ropa: Nej, gå tillbaka till det naturliga eller helst det neutrala!

Han frågar sig: ​Hur skulle man förtydliga eller ens antyda en liljekonvaljes doft för den, som aldrig känt den? och det undrar jag också.

Valborgstroll

Jag hade verkligen inte tänkt ägna Valborgsmässoafton ett inlägg — en snabbtur på nätet visar att sådana finns det redan ett i överflöd. För att inte tala om oräkneliga bilder av tårtor, men där går gränsen valborgstårtor överlåter jag åt mina läsare att avnjuta, utan kamera, i hemmets sköte.
Men så kom jag att tänka på Tenggrens Valborgstroll, och kunde inte låta bli att lägga ut den.

Valborgstroll

Gustaf Tenggren

Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter,

Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.

Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar

lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!

Snart i festlig afton skall han bära

lustigt kring nejden till skön Valborgs ära

doftande tjär-rök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.

Skoflickaren flyttar verksta'n ut i solen,

beckar med lust, som spelman hartsar stråken,

griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla — 

rusthållarsonen vänder hem från kvarnen;

redan vid grinden gapa alla barnen,

och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden

upp från strömmen med vattenfora

följer med ögonen längtande och stora.

bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet

bergåsen ligger som en dunkel dimma,

ser han i soln en stugas rutor glimma,

drömmer om Emma med det höga bröstet.

                                         E. A. Karfeldt

Höst

 Herbstgarten

Heinrich Vogeler

OKTOBER

Jag hyrde mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus. 

För första gång på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan regnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte vit och hård,
kom skogens mesflock till min gård,
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel blå.
Du vinter då mitt hjärta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro,
yrvädersgamman, månskensro,
tills Chloris väckte med sin drill
allt spätt och skärt i ung april!

Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut.
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist,
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross,
längs vägen träden stå som dystra bloss –
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord,
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
som tjädern ruvar i saffransbjörk. 

                        Karl Axel Karlfeldt

Jag visste inte att saffransbjörk är ett vedertaget ord  — kanske var det Karlfeldt som myntat det.

SAFFRANSBJÖRK. (med vitter prägel, tillf.) om björk med höstgula löv. Karlfeldt FlBell. 175 (1918). 

Äppeltider

September, 1915 

Edmund Blair Leighton 

Äppelskörd

Kommen, flickor, höstvindsröda!
Jag vill ge er äppelföda
mot en ringa vedergällning;
kommen i den milda kvällning.
Alla trädens mjuka grenar
hänga tungt som fulla spenar,
vilja all sin sötma regna
för att snälla flickor fägna.

Redan står jag högt på stegen,
böjer kvistar, svänger svegen,
medan sängarna inunder
prunka som ett rosenunder.
Och det myllrar under träden
ljusa kjolar, band och kläden;
alla nejdens blomster löpa
hit att mina frukter köpa.

Och jag skakar och jag knackar.
Runda axlar, linhårsnackar,
bröst som springa fram för käcka
få sig då och då en smäcka. 

Marken rullar under foten,
snåla händer jaga kloten,
treva efter rosenhäger
i de grå resedaläger.

Alla vindar bliva ljumma,
alla gångar bliva skumma,
svarta läderlappar susa
fjärilslikt kring allt det ljusa;
och jag drömmer jag är vorden
störste trädgårdsman på jorden:
mitt är äpplet högst i toppen,
markens kvinnoblom och knoppen.

Blommor på de mörka planer,
klara, varma astrakaner,
lysen alla vackra nätter
här bland gylling och renetter!
Gärna vill för er jag vaka,
alla rika grenar skaka,
klättra som en katt mot himla,
var jag ser en praktboll skimla.

Sägen om det är för mycket,
om jag tar en kyss för stycket.
Mina äpplen äro rara,
kyssarna en billig vara.
Jag är ingen orm och Judas:
inga syndaäpplen bjudas,
inga falska läppar räckas
att med ömma hjärtan gäckas. 

Jag vill brygga äppelviner,
fylla stora karaffiner,
hälla upp och låta söta
flickor sockerskorpor blöta.
Hela vintern, långa kvällen
ska vi sitta framför hällen,
läppja vin och äpplen steka,
handelsman och kunder leka. 

                               Erik Axel Karlfeldt

En dikt som osökt kom för mig eftersom båda Karinarna talade om Karlfeldt i går.

Det tog mig en liten stund att förstå vad svegen (sista ordet i andra versens andra rad) betyder — att det är bestämd form av svege.

SVEG sve4g, sbst.1, r. l. m. (NoraskogArk. 6: 269 (1732) osv.) ((†) n., TurÅ 1901, s. 136); best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. svega, Möller (1790) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. svege l. svega, Lundell (1893), FoU 15: 108 (1902)); l. SVEGE sve3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -er, se ovan); l. SVEGA sve3ga2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar (se ovan) l. -or (MennanderBr. 3: 546 (1747) osv.) ((†) -er, se ovan).

Ordformer

(förr äv. sw-, -ee-, -gh. -swedje 1760 (: slädeswedje). sveg 1651 osv. -a 1690 (ss. indirekt obj.), 1707 (efter prep.), c. 1755 (ss. uppslagsord) osv. -e 1749 (ss. uppslagsord), 1847 (ss. obj.) osv. -en, sg. best. 1691 osv. -or, pl. 1747 osv.)

Anm. Skrivningen med d i swed 1734 (Serenius Hhh 3 b (1734)) är att betrakta som ren felskrivning.

Etymologi

[med avs. på formen sveg jfr sv. dial. sveg, äv. schwäj, swaig o. d.; med avs. på formerna svege, svega jfr sv. dial. svege, svega (med ursprungligen kort i-vokal); till det starka resp. svaga avljudsstadiet av roten i SVIGA, v.1 — Jfr SVIG, sbst.1, SVIGA, sbst.1]

Arvidi 53 (1651; i rimlista utan angiven bet.).

(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) för visst ändamål använd (lång,) böjlig gren l. kvist o. d., ofta liktydigt med: spö l. vidja; särsk. om sådan gren osv. använd ss. piska (förr särsk. i uttr. lägga på ngn med en svega, prygla ngn, piska ngn); äv. bildl. Skänk mig heel förtorkad swega, / En ny opwäxt, en ny safft, / At jag all god frucht må ega, / Gudh, uthaff tins Andes krafft. Amnelius Quirsfeld 471 (1690). Sedan gingo de ut och han effter dhem, hafwandes swegen i högsta hugg. Reenhielm OTryggw. 2 (1691). Lind (1749; om piska). Därs. (: lägga på). Redan står jag högt på stegen, / böjer kvistar, svänger svegen, / medan sängarna inunder / prunka som ett rosenunder. Karlfeldt FridLustg. 76 (1901). Synar sin svega, hvars snärt tagit skada, och sin räffsa, som förlorat en tinne. Slotte Islossn. 24 (1912). — jfr BJÖRK-SVEG o. SLÄDE-SVEGE. — särsk. (numera bl. i fråga om ä. förh.)

Välsignade sommar

Midsummer

  David Gauld 

Nu varm, välsignad sommar står

kring nejden, där jag bor.

Bland skepling beta mina får,

bland mjölkgräs mina kor,

och solsken rinner i min råg

som honung och som smör

och glänser på min blanka hatt,

mitt ädla spanska rör.

                    ur "Den rike ynglingen"

                             av Erik Axel Karlfeldt 

 I vissa trakter kallas kovall för skepling, och hos "den virtuella floran" 

läser jag:

"Vid Lycksele kyrka i Umeå lappmark erhålles det, såvidt jag vet, allra förträffligaste smöret, och aldrig har jag förr sett något så intensivt höggult som detta. Därför äro köpmännen i Umeå mera ifriga att erhålla sådant än något annat, emedan det kan säljas till högre pris, äfvensom en bättre vara erhålles, om annat blandas därmed. Då jag på sagda plats frågade efter orsaken, svarades, att det var Kowall (alfa, beta), hvilken växt här förekommer ganska ymnigt, som åstadkom detta. Detta fann jag ock bekräftadt däraf, att de kreaturens betesmarker, som jag såg, voro rikligare täckta af denna växt, än jag någonsin förut hade skådat."

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)