OKTOBER
Jag hyrde mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
Jag hyrde mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gång på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan regnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte vit och hård,
kom skogens mesflock till min gård,
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel blå.
Du vinter då mitt hjärta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro,
yrvädersgamman, månskensro,
tills Chloris väckte med sin drill
allt spätt och skärt i ung april!
Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut.
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist,
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross,
längs vägen träden stå som dystra bloss –
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord,
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
som tjädern ruvar i saffransbjörk.
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan regnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte vit och hård,
kom skogens mesflock till min gård,
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel blå.
Du vinter då mitt hjärta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro,
yrvädersgamman, månskensro,
tills Chloris väckte med sin drill
allt spätt och skärt i ung april!
Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut.
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist,
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross,
längs vägen träden stå som dystra bloss –
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord,
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
som tjädern ruvar i saffransbjörk.
Karl Axel Karlfeldt
Jag visste inte att saffransbjörk är ett vedertaget ord — kanske var det Karlfeldt som myntat det.
SAFFRANSBJÖRK. (med vitter prägel, tillf.) om björk med höstgula löv. Karlfeldt FlBell. 175 (1918).
Jag har inte heller hört ordet saffransbjörk, men tycker det låter vackert.
SvaraRaderaSpännande att få läsa Karlfeldt som jag inte känner så bra.
Kolja,
RaderaAlltid roligt med nya ord! Nu tänker jag på det varje gång jag går ut och ser hur solen lyser genom björkarnas blad.
M
Saffransbjörk! Det måste han ju ha hittat på själv, Karlfeldt. Välfunnet.
SvaraRaderaMen tjädern? Sitter tjädrar verkligen i björkar, undrar jag (som tvångsmatades med Karlfeldt från grannsocknen som barn och därför är lite kritiskt inställd).
Karin,
RaderaBlev tvungen att läsa på om tjädrars vanor - enligt wikipedia tillbringar de alltid nätterna i ett träd, och då kan väl en björk duga.
Jo, han myntade nog många nya ord, fast jag är inte säker på att de fått fäste i svenskan. Varken yrvädersgamman eller månskensro finns hos SAOB. Kanske borde vi bli mer karlfeldtska i vårt tal, även om jag inte kan räkna ut i vilket sammanhang man ska passa in ovanstående ord.
Och på tal om antikdebatten så visste jag på ett ungefär vem Chloris var - men inte att det är grönfinkens latinska namn. Erik Axel är nog tämligen obegriplig för de som bara förstår språket för dagen. Om det är en förlust kan jag inte uttala mig om - jag som själv hittade fram till honom i unga år är trots en hel del förbehåll, fortfarande förtjust i honom. Kanske beror det mer på rytmen än orden.
Margaretha