Ett gott råd

Essential advice for the gardener: grow peas of mind, lettuce be thankful, squash selfishness, turnip to help thy neighbor, and always make thyme for loved ones.
                                                    Author Unknown

Ingen trädgårdsblogg!

Bästa sättet att verkligen njuta av sin trädgård

är att ta på en bredbrättad halmhatt, hålla en

liten spade i ena handen och en svalkande drink

i den andra och tala om för trädgårdshjälpen 

var det behöver grävas.

                                               Charles Barr

 Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att någon skulle hitta min blogg i jakten på en trädgårdsblogg, men det är tydligen några stackare som hamnat hos mig när de varit i desperat behov av att lära sig hur man blir av med kvickrot. Tyvärr blir de inte klokare av det inlägget! Möjligtvis kan min blogg tjäna som avskräckande exempel för alla sorters trädgårdsinnehavare. 
Charles Barrs goda råd (ovan) får mig att tänka på en granne vi hade när jag var i tonåren, hennes idé om trädgårdsarbete sammanföll nog med Charles. Trädgården var minimal — och utan träd — där brukade fru Granne spankulera omkring i piffiga sommarkläder, sandaler med hög klack och ofta med en korg på armen. Jag såg henne aldrig utföra något arbete, men varm måste hon ha blivit, för hon bytte i regel kläder två eller tre gånger varje dag. I hennes fall var det uppenbarligen maken som var hennes trädgårdshjälp.

 Jag har ingen aning om varifrån gullriset kommit — eller när det invaderade vår kulle — men här är det, och jag för en ojämn kamp mot det. För även om det är vackert, en kort tid, när det blommar, så är det mest skräpigt, och något jag betraktar som ogräs. När jag går där och rycker upp både fjolårsstjälkar och de halvmeterhöga årskotten, funderar jag över om man skulle kunna använda ogräset till något nyttigt. Förra årets långa vedartade stjälkar, tänker jag att man skulle kunna väva jalusier av — fast vad skulle jag ha dem till. Och inte behöver jag den sortens väggskydd, som man ofta hade bakom sängarna på 50-talet, jag bestämmer mig för att läsa om växten när jag kommer in. För är den ätlig, behöver jag inte köpa mat förrän nån gång i oktober..

"Golden Rod had its fame as an excellent wound-herb, applied externally or taken as a drink for internal wounds; and since there was stabbing and thrusting enough in Tudor London, such herbs were expensive and in demand. Gerard remarked that Golden Rod, brought from overseas, had once sold at half a crown an ounce."

Läser jag i "The Englishman's Flora" av Geoffrey Grigson.

 

Efter åska och skurar, tänker jag nu återigen tackla lupinerna. Den här gången de som försöker att ta livet av min gamla mormorsros — den som härstammar från min mormors mor.

Läste nyligen på nätet att naturvårdsverket "Naturvårdsverket ser över handlingsplanen mot så kallade invasiva arter, dit lupinen (till)hör, och även EU väntas snart komma med en ny lagstiftning."

När jag tittar på mina bilder från trädgården, lägger jag märke till att på alla bilder som dokumenterar arbetet därstädes, står en med ogräs välfylld skottkärra. Det är inte fråga om finlir i mina rabatter — här är det häcksax, såg och rejäla spadar som gäller.

Trädgårdsarkeologi

 För bortåt tio år sedan, var min trädgård välskött. Sedan dess har den i stort sett fått klara sig själv — vilket resulterat i en frodig bit natur. Eftersom jag inte är så mycket för kanthuggna rabatter och växter som står  givakt i strama rader, så gör det mig inte så mycket. Men jag är ledsen över att vissa växter inte orkat stå emot sina mer starkväxande grannar. 

 Som dillpionen som nog inte blommat på de senaste sju eller åtta åren — dess närmaste granne är den yppiga praktlysingen (Lysimachia punctata), som inte frågar efter om den trampar någon på tårna — "så döm om min förvåning den var fruktansvärt stor", för att inte tala om glädjen, när jag mitt bland lysing, gullris, kvickrot och kirskål upptäcker några blad av dillpionen! Nu har jag fyllt en skottkärra med de oönskade växterna, lukat jorden och fyllt på med mer jord och kan bara hoppas att det gör susen och den tackar med en blomma nästa vår. 

Sporrad av detta fynd, tar jag i en paus med mig några böcker ut, för att lära mig mer om skötseln av pioner, som jag har gott om. I Brent Elliotts vackra lilla bok "Flora, trädgårdsväxternas kulturhistoria" får jag lära mig att min "vilda trädgård" inte är den första.
En vacker och intressant bok, rikt illustrearad med gamla blomsterbilder, som jag rekommenderar å det varmaste. Det enda jag har emot den är att den tack vare det lilla formatet, har mycket liten text.

 En annan trend, som uppstod i slutet av 1800-talet, har hållit i sig ända till våra dagar. Året var 1870 då William Roberstson, sin tids mest betydande trädgårdsjournalist i England, gav ut boken The Wild Garden och därmed myntade namnet på en trend som sakt men säkert hade utvecklats under det föregående kvartsseklet. Robinsons uppfattning av den vilda trädgården var mycket bestämd; den innehöll växter som klarade sig bra utan mycket omvårdnad, en form av arbetsbesparande trädgård med arter (ofta av exotiskt ursprung såsom rododendron från Kina och japansk parkslide) som kunde naturalisera sig i det lokala klimatet. 

 De glada överraskningarna duggar tätt, för några dagar sedan såg något gult under rododendronen, det visade sig vara en trolliusplanta, som jag inte sett till på flera år. 

 I går när jag visade trädgården för en gäst, upptäckte jag en dubbel rosa akleja i ett busksnår.  

 Jag har saknat många av de olika aklejsorterna, det förefaller som de flesta som är kvar är den vanliga blå sorten, men nu hittar jag den ena varianten efter den andra.

 Gästen konstaterade att jag hade flera gräslöksplantor, som jag inte sett tidigare — nyttigt med folk som ser trädgården med andra ögon än mina, som nog är lite avtrubbade.

 Jag mejar ner en oändlig mängd med lupiner för att ge vallmon en chans att visa upp sig.

 Potentillorna hör till mina favoriter — alla storlekar och färger, såväl vilda som tama. Nu blommar de vita, och jag undrar om de röda och gula snart kommer eller om de har gett upp.

 Jag saknar fortfarande flera växter, jag är rädd för att lupinernaa kvävt krypginsten och julrosen — kanske kan nästa gäst hjälpa mig att hitta några av dem

Och julen varar intill påska

 I början av november försökte jag organisera lite trädgårdsprylar och bytte plats med gräsklipparna och snöslungan. Då, precis när jag var på väg in, upptäckte jag fyra små plastkrukor med några lökväxter i — krukor som jag ställt bredvid garaget, för att genast glömma bort vad det var för lökar, och vad jag egentligen tänkt göra med dem. Antydningar till blad stack upp från flera av lökarna — sådan företagsamhet måste ju premieras, jag tog krukorna med till köksingången, ställde dem på en bänk under köksfönstret, och glömde genast bort dem. Några veckor senare återupptäckte jag de tappra lökväxterna som nu var gott och väl fem centimeter höga, och fick följa med in. Se’n har de stått på köksbordet, och vi har sett hur de blivit högre och högre — och undrat om de tänkte blomma. Och så för några dagar sen började det spruta ut små gula, gulliga blommor.

Förutom adventsljusstake, hyacinter och ett luciatåg, har vi nu fyra krukor med rikligt blommande påskliljor! Eftersom jag fortfarande inte har någon kamera, så får ni tro mig på mitt ord — eller komma hit för att försäkra er om att jag talar sanning.

Att tvångsmata en gräsklippare

Här har jag gått i över en månad och väntat på att gräset skulle torka ur — men varje gång det har sett lovande ut har det börjat regna innan jag hunnit ut.

Men nu slog jag till, fast jag kände att gräset var både högt, tjockt och vått — för att inte tala om mossan som har frodats i det fuktiga klimatet.

Det var slitsamt — både för mig och klipparen. Vid varje antydan till kräksreflexer fick jag se till att maskinen stegrade sig — kräksreflexer hos maskinen alltså, mina egna avhjälper jag med citron eller pepparmyntsolja. Så tuggade sig gräsklipparen motvilligt igenom grönskan. Nu inbjuder min gräsklippare inte till några ömhetsbetygelser, men verbal uppmuntran är aldrig fel, så med hejarop och muskelkraft lyckades vi tillsammans beta av det mest vildvuxna gräset, närmast huset. Kanske får det räcka — än så länge har dagen inte visat någon antydan till sol. Oktoberdimman ligger nästan lika tät som novemberdimman vid Lützen, men temperaturen hasar sig långsamt uppåt — kanske kommer jag ut även i dag.

På grön kvist

Redan förra sommaren trodde jag att kaprifolen gett upp andan. Men så upptäckte jag gröna friska blad, längst ut på en ranka som såg helt död ut. Jag försökte snygga till den och ta' bort det risigaste, men vågade inte gå för hårt fram, eftersom den uppenbarligen sköt skott även där den såg som allra dödast ut. Och fram på sensommaren fick vi belöningen i form av några väldoftande blommor.
Men i år har den bara stått som ett stort risknippe vid knuten, och jag har flera gånger tänkt klippa bort den. Kruxet är att det växer gott om brännässlor där, och varje gång jag gått förbi med en sekatör har handskarna varit någon annanstans.
Så häromdagen såg jag att nässlorna tagit över helt och använde spaljen att klättra på. Det såg så roligt ut att jag beslöt mig för att ta'en bild.

Men titta, vad är det där längst till vänster i bild? Kaprifolblad!

Den lever!
Även om kameran nätt och jämt gör det. Fast just den dagen, blev det nästan normala färger. Det blev det inte en annan dag när jag ville föreviga en vacker vy. Alla bilderna ser ut som bilder i familjealbumet från 50-talet.

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

.......................... Erik Axel Karlfeldt

Trots att kameran är uschlig, bär jag den med mig, och smått korkad som jag är, tror jag alltid att det ska bli bättre bilder än vad det blir. Jag raderar mycket mer än hälften av alla bilder, några för att jag schabblar men de flesta för att färgen är åt skogen och skärpan inte är den bästa. Kisa med ögonen så ser de bättre ut än vad de är!

Bara för några dagar se'n läste jag en intressant artikel om skuggfotingar — men tror nå'n att jag hittar den nu när den här svampen får mig att tänka på dessa intressanta varelser. Håll till godo med vad NE har att säga om dem:
skuggfoting, monoped, umbroped, skiapod, ett i den pseudovetenskapliga medeltida litteraturen förekommande väsen som sades ha ett enda ben och en enda fot, den senare så stor att vederbörande kunde använda den som parasoll. Skuggfotingarna förlades vanligen till Etiopien och förekom i de geografiska beskrivningarna ännu på 1500-talet.

Frågan är om älvorna någonsin kommer att få sin tvätt torr i det här vädret.

I djungeln bland fåglar, strättor och ryggradsdjur

Varje försommar bestämmer jag mig för att vara uppmärksam på när fågelsången avta'r — och varje år inser jag plötsligt en dag att det är väldigt tyst. Så värst mycket fågelsång är det verkligen inte nu, ibland hör man tornseglarnas skrin och de söta rödhakarna hoppar runt i spireahäcken och knäpper mer än en sjunger. En av dem — en ungfågel — gillar uppenbarligen att leva farligt, den hoppar upp på trappen även när älsklingen ligger där, eller sätter sig på vattenkannan eller en blomkruka och det ser precis ut som ett brittiskt julkort.
Vill vi ha sång får vi sjunga själva, och vad passar väl då bättre än "The Birds Song at Eventide", som mor nynnade på häromdagen.

Inte bara hallonen bildar en, näst intill, ogenomtränglig djungel — gräset har på sina håll blivit så högt att den söta lilla grodan, jag mötte, hade fullt sjå att ta' sig fram. En sökning på nätet säger mig att det finns åtta olika arter grodor, i Sverige — den jag mötte var antingen var en vanlig groda, eller en åkergroda.
"Det är svårt att skilja vanlig groda från åkergrodan som också är en brungroda; det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd (tydligt längre hos åkergrodan)". Eftersom det var ett flyktigt möte och grodan föreföll ovillig att visa upp sina fötter för mig, får jag leva i ovisshet om vilken sort det var.
Som barn såg jag ofta pyttesmå grodor — "grodvalpar"? — de var säkert inte mycket mer än ett par centimeter stora. Varför i all världen ser jag dem aldrig nuförtiden?

Jag har upptäckt en ny hallondjungel, mycket närmare huset än den med skogshallon som jag berättade om senast. Varifrån dessa hallon invandrat förstår jag inte — de är ovanligt mörkröda och nästan lika stora som odlade hallon. I morse iklädde jag mig stövlar, heltäckande kläder och machete — nej, jag nöjde mig med några klippverktyg av olika storlek — och trängde mig in i snåret. Bären är så mogna att man får vara snabb som bara den, för att fånga upp dem innan de faller till marken. Vilket inte är lätt när man är omfamnad aav både årsskott och gamla torra kvistar. En liten hink fick jag fylld, innan värmen drev mig därifrån. Men någon bild blir det inte, jag hade lagt upp dem i en glasskål som jag ställde i solen när kameran deklarerade att nu hade den tröttnat på livet helt och hållet. Så nu dröjer det innan det blir några färska bilder här.

Ett nytt lagförslag

från mig.

Det borde vara olagligt att sälja trädgårdsredskap med gröna skaft! Jag vet inte hur mycket tid jag la’ ner på att leta efter sekatören med gröna handtag i går. Naturligtvis var det väl korkat av mig att släppa ned den i skottkärran ibland, men vad gör man inte när man vill ha alla pryttlar på ett ställe. Förresten är det nästan lika svårt att hitta den i gräset på backen.

Och slutligen ett gott råd.

Lasta inte kärran för full — i synnerhet inte om du ämnar dra' den tvärs över en sluttande yta!

Det lyser rött

i buskarna.

Vi äter så mycket bär vi bara kan nu när de är som bäst.

Jag plockar frukostbären innan jag går och lägger mig — kvällssolen får allt rött att lysa hallonrött. Ett hallonbestånd är på rymmen i vresroshäcken och mer än en gång har jag sträckt ut handen efter en rosenknopp.

Och några gånger har jag siktat ett stort maffigt hallon på marken — tyvärr har det alla gånger visat sig vara min sko.

Om några dagar är de röda vinbären mogna, de vita har jag plockat av i dag (som var i går).