I djungeln bland fåglar, strättor och ryggradsdjur

Varje försommar bestämmer jag mig för att vara uppmärksam på när fågelsången avta'r — och varje år inser jag plötsligt en dag att det är väldigt tyst. Så värst mycket fågelsång är det verkligen inte nu, ibland hör man tornseglarnas skrin och de söta rödhakarna hoppar runt i spireahäcken och knäpper mer än en sjunger. En av dem — en ungfågel — gillar uppenbarligen att leva farligt, den hoppar upp på trappen även när älsklingen ligger där, eller sätter sig på vattenkannan eller en blomkruka och det ser precis ut som ett brittiskt julkort.
Vill vi ha sång får vi sjunga själva, och vad passar väl då bättre än "The Birds Song at Eventide", som mor nynnade på häromdagen.

Inte bara hallonen bildar en, näst intill, ogenomtränglig djungel — gräset har på sina håll blivit så högt att den söta lilla grodan, jag mötte, hade fullt sjå att ta' sig fram. En sökning på nätet säger mig att det finns åtta olika arter grodor, i Sverige — den jag mötte var antingen var en vanlig groda, eller en åkergroda.
"Det är svårt att skilja vanlig groda från åkergrodan som också är en brungroda; det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst 1/3 av tåns längd (tydligt längre hos åkergrodan)". Eftersom det var ett flyktigt möte och grodan föreföll ovillig att visa upp sina fötter för mig, får jag leva i ovisshet om vilken sort det var.
Som barn såg jag ofta pyttesmå grodor — "grodvalpar"? — de var säkert inte mycket mer än ett par centimeter stora. Varför i all världen ser jag dem aldrig nuförtiden?

Jag har upptäckt en ny hallondjungel, mycket närmare huset än den med skogshallon som jag berättade om senast. Varifrån dessa hallon invandrat förstår jag inte — de är ovanligt mörkröda och nästan lika stora som odlade hallon. I morse iklädde jag mig stövlar, heltäckande kläder och machete — nej, jag nöjde mig med några klippverktyg av olika storlek — och trängde mig in i snåret. Bären är så mogna att man får vara snabb som bara den, för att fånga upp dem innan de faller till marken. Vilket inte är lätt när man är omfamnad aav både årsskott och gamla torra kvistar. En liten hink fick jag fylld, innan värmen drev mig därifrån. Men någon bild blir det inte, jag hade lagt upp dem i en glasskål som jag ställde i solen när kameran deklarerade att nu hade den tröttnat på livet helt och hållet. Så nu dröjer det innan det blir några färska bilder här.