Jag gillar busväder

Men då menar jag svenska trevliga busväder och inte den amerikanska modellen av oväder, som man nog måste ha upplevt — eller sett verkningarna av — för att förstå vidden av.
Jag åkte en gång genom en liten stad ett par dagar efter en storm, det var fasansfull. Ena sidan av gatan såg ut som före stormen, medan det på den andra sidan var total förödelse. Några av husen stod fortfarande upp, men väggen mot gatan var försvunnen och det var som att titta in i dockskåp. Dockskåp där den femåriga ägaren hade stoppat in alla sina leksaker huller om buller. Utanför det som en gång varit ett hus, satt en äldre kvinna och grät, på andra tomter letade man efter ägodelar och försökte röja upp.
Några år senare var jag i samma område när det utfärdades stormvarning. Vilken enorm lättnad jag kände när ovädret tog en annan väg, och vi bara drabbades av regn och blåst — regn och blåst som ändå var många gånger värre än jag någonsin upplevt i Sverige. De här ovädren har inget av våra svenska busväders vilda charm, då det kan vara uppfriskande att kämpa mot blåsten, eller betrakta ett upprört hav. Det är inte ens mysigt att sitta inne och dricka te med tända ljus medan man löser världsproblem och gläds åt att sitta inne i värmen.

Nu förstår jag så väl mina vänners oro när de förbereder sig för Irene, och jag hoppas verkligen att det inte blir värre än för de stackars fåglarna på filmen ovan.