Så har jag sårat en väninna. Det fick jag veta i andra, eller kanske var det tredje, hand. Naturligtvis ringde jag genast upp henne för att få rent besked direkt från källan. Det var inte helt lätt, men efter lite kringelikrokar fick jag veta att jag inte kommenterade tillräckligt ofta på hennes blogg (nej, hon läser inte min blogg eftersom hon inte vet att jag bloggar), dessutom hade jag inte varit tillräckligt vänlig — vilket i det här fallet inte betyder vänlig utan snarare smörig och överdriven.
Håhå jaja, man kan haka upp sig på mycket här i livet. Jag försökte förklara min ståndpunkt, men har en känsla av att den inte gick hem.
Naturligtvis har jag för länge se'n insett att det finns lika många blogg- och kommentatorsstilar som det finns bloggare och kommentatorer — men jag hade inte tänkt mig att det var något att bli stött över.
Jag talade om att jag ser kommentarerna som en offentlig diskussion, och det skulle inte falla mig in att under till exempel en paneldebatt, ställa mig upp om jag inte hade något att säga, eller något att fråga om — och jag skulle verkligen inte avsluta ett inlägg i debatten med att tala om att debattören är duktig som vet vad han talar om, säga kramis och sätta mig ned. Privata kommentarer och känsloyttringar sparar jag till privata mejl eller telefonsamtal.
Så många av er har antingen kommenterat den här händelsen här på bloggen, eller utanför bloggen att jag känner att jag behöver avsluta händelsen innan jag kan gå vidare. Jag har gjort mig lite lustig över det inträffade — precis som så många av er — och det är jag ledsen över. Vi sjunger alla efter vår näbb, och jag vill inte reformera L. eller någon annan. Nu har jag mejlat henne och försökt klara ut situationen. För min del betyder det att jag vill lämna det bakom mig så snart som möjligt, och jag kommer inte att svara individuellt på de mejl som bara rör den här historien. Jag beklagar att ryktet spred sig så snabbt, jag tycker nog att det här är något som vi två berörda ska klara ut oss emellan. Vilket inte betyder att jag inte är mottaglig för allmänna synpunkter i ämnet — alla bloggsynpunkter är välkomna.
Håhå jaja, man kan haka upp sig på mycket här i livet. Jag försökte förklara min ståndpunkt, men har en känsla av att den inte gick hem.
Naturligtvis har jag för länge se'n insett att det finns lika många blogg- och kommentatorsstilar som det finns bloggare och kommentatorer — men jag hade inte tänkt mig att det var något att bli stött över.
Jag talade om att jag ser kommentarerna som en offentlig diskussion, och det skulle inte falla mig in att under till exempel en paneldebatt, ställa mig upp om jag inte hade något att säga, eller något att fråga om — och jag skulle verkligen inte avsluta ett inlägg i debatten med att tala om att debattören är duktig som vet vad han talar om, säga kramis och sätta mig ned. Privata kommentarer och känsloyttringar sparar jag till privata mejl eller telefonsamtal.
Så många av er har antingen kommenterat den här händelsen här på bloggen, eller utanför bloggen att jag känner att jag behöver avsluta händelsen innan jag kan gå vidare. Jag har gjort mig lite lustig över det inträffade — precis som så många av er — och det är jag ledsen över. Vi sjunger alla efter vår näbb, och jag vill inte reformera L. eller någon annan. Nu har jag mejlat henne och försökt klara ut situationen. För min del betyder det att jag vill lämna det bakom mig så snart som möjligt, och jag kommer inte att svara individuellt på de mejl som bara rör den här historien. Jag beklagar att ryktet spred sig så snabbt, jag tycker nog att det här är något som vi två berörda ska klara ut oss emellan. Vilket inte betyder att jag inte är mottaglig för allmänna synpunkter i ämnet — alla bloggsynpunkter är välkomna.
Oj oj oj, Margaretha! Detta har helt gått mig förbi. Det påminner om en gammal arbetsplats jag hade för ca 20 år sedan där enbart kvinnor arbetade... Minns att du skrivit något om detta gullipluttandet i kommentarer osv tidigare.
SvaraRaderaVisst har du rätt i att kommentarerna ser olika ut hos olika bloggar. Men hjälp, om jag skulle gå och sura till över alla som inte längre kommenterar i min blogg - då skulle jag väl inte ha några vänner kvar ;) Jag som nästan alltid något att säga, något att tycka, något att invända mot men nä, inte har jag varken tid eller lust att alltid vädra mitt tyckande. Skulle inte heller göra någonting annat än enbart sitta här och kommentera inlägg i bloggar och artiklar jag läser under dygnets (nästan) alla timmar!
Jag kan absolut komma med glada tillrop, visa sympati för någon som är ledsen osv men att enbart ägna mina kommentarer åt det vore tråkigt. Vad gäller matbloggandet är jag ändå oftast mer intresserad av matlagningstips, inköpsställen, smakkombinationer osv men kan såklart ge komplimanger för snygga bilder, smakfulla recept med mer när jag känner för det.
För övrigt så älskar jag din rubrik - Bloggoversums oskrivna lagar - kanske skulle man skriva ned dem och ge ut boken "Blogglagen" ;)
Jag känner mig rätt skyldig till att ha spridit ryktet. Förlåt! Jag tyckte allt var så löjligt, men jag lovar att reparera så gott jag kan!
SvaraRaderaJag var med om något liknande när min systerdotter bloggade om sina barn (jag tyckte hon skröt) så skrev jag bara om kläderna som flickorna hade på bilden. Jättefina kläder som deras mamma sytt. Men då hette det att jag var avundsjuk för att mina barnbarn inte hade gjort samma saker. Många skriver nog för att bli bekräftade, och det blir så jobbigt när man nästan känner sig tvungen att skriva något bättre och gulligare än de som kommenterat tidigare.
SvaraRaderaDet jag har mest svårt att förstå är varför folk har så svårt att acceptera att vi alla har olika åsikter. Varför måste alla tycka likadant? Är det svenskt? Jag gillar dina kommentarer eftersom du alltid har något vettigt och intressant som du skriver. Håller med dig om att vissa bloggar blir litet väl "smöriga" och nästan som en "klubb för inbördes beundran".
SvaraRaderaÅsa,
SvaraRaderaDet är lite synd när olika uppfattningar leder till en återvändsgränd istället för till en givande diskussion. Och blir det en diskussion så gäller det ju inte att vinna över "feltänkarna" på min sida - utan att snarare att försöka förstå den andre parten, även om vi aldrig kan omfatta dennes åsikter.
Kommentarer är ett kapitel för sig. Ibland tigger ju bloggaren sympati och beröm - och då förstår man allt gullande - andra gånger kan det vara svårare att förstå alla meningslösa floskler.
Om du skriver "Blogglagen" kan du väl tillängna den mig?
Kicki,
Du är ursäktad - jag förstår dig, det var frestande. Faran är alltid att det man säger sipprar ut.
Siv,
Du har säkert rätt i att många skriver för att bli bekräftade. Det sorgliga är att om alla då rusar till och gullar med bloggaren, så går det som med L. hon tappar fotfästet när hon inte får vad hon förväntar sig.
Hoppas det redde ut sig mellan dig och din systerdotter. Det är ju ännu värre när det händer i familjen eller närmaste umgängeskretsen.
Anne-Marie,
Jag tror inte att det är en svensk företeelse. Började tänka efter och kom fram till att det nog blir ett eget inlägg om åsikter - om jag fortfarande kan tänka någorlunda klart när jag avslutat alla husliga projekt jag varit dum nog att sätta igång med.
Det är nog väldigt vanligt att man kliar varandra på ryggen i bloggoversum - precis som överallt annars. "Jag sätter upp dig på min blogglista, om du sätter upp mig på din".
Fortsättning följer med all säkerhet.
Margaretha
på väg mot köket