Ett födelsedagsbarn

  John Greenleaf Whittier

7 december 1807-7 september 1892

Om John har jag skrivit förut — jag blev förvånad över att se att det bara var två gånger (på den här bloggen), så att åter gratulera honom, känns lite onödigt. Istället läste jag en del citat, som kommer från honom, och det slog mig hur olika jag tolkar citat, beroende på i vilken sinnesstämning jag är i. Är det en grinig dag, muttrar jag något i stil med "lätt för dig att säga", eller "vad menar du egentligen". 

All the windows of my heart I open to the day.

läste jag i morse, och tyckte att det lät väl bra — men så började jag fråga mig, om en öppna-hjärtat-fras, någonsin kan bli mer än en fras. Visst kan man icke-kirurgiskt öppna sitt hjärta, men att snacka om det, förtar det inte avsikten? (Mm, jag är nog grinigare än vanligt i dag). Och nog ligger det nära till hands att börja nynna på den här gamla sången.

Däremot förstår jag precis vad han menar när han säger:

It really costs me a lot emotionally to watch myself on-screen. 

I think of myself, and feel like I'm quite young, and then I 

look at this old man with the baggy chins and the tired eyes 

and the receding hairline and all that.

Eller rättare sagt, jag förstår honom, fast jag vet ju inte varför han reagerar som han gör — åldrandet påverkar oss ju alla på olika sätt, somliga sörjer sitt ungdomlig utseende, medan andra ger katten i själva utseendet, även om det är utseendet som påminner oss om tidens snabba flykt.

No longer forward nor behind I look in hope or fear; 

But, grateful, take the good I find, The best of now and here.

En variant av att vara närvarande här och nu? 

Citat kan vara knepiga, inte alltid betyder de vad man tror — det har hänt mig mer än en gång att jag letat upp ett citat jag gillar, bara för att inse att i sitt rätta sammanhang får det en helt annan innebörd.

Men den här sista gillar jag odelat.

It is no use trying to sum people up. 

One must follow hints, not exactly 

what is said, nor yet entirely what is done.