Annat var det i min barndom

Om det var bättre eller sämre är en helt annan femma — men alla som hunnit bli torra bakom öronen vet att tillvaron är föränderlig. Det roar mig att höra att valpar födda på 80-talet kan, med vemod i rösten, tala om sin barndom på 90-talet, som om vore den oändligt avlägsen.

Tänker inte heller ge mig in i diskussionen om huruvida det är bra eller ej, att ha det lite tråkigt — men tråkighet var sällan ett problem. Vi visste så innerligt väl att om vi frågade vad vi skulle göra, så svarade förmodligen en äldre kusin att vi skulle ta katten i rumpan och köra, eller en förälder föreslog att man skulle städa eller läsa läxor — nej, då var det bättre att hitta på något själv. 

 Härförleden gjorde jag en djupdykning i en låda och hittade några egenhändigt tillverkade saker, som jag hade glömt bort. I en gammal chokladask hittade jag "löjliga familjen", eller rättare sagt en version som kanske borde kallas "löjliga jyckarna". 

 Jag minns aldrig att vi spelade med den, förmodligen var tillverkningen den roliga (och mest tidsödande) biten.

 Det var ju inte så att vi inte hade köpeleksaker — ett antal liknande kortlekar finns i min ägo.  

 Somliga med blommor, andra med djur och så finns ju de lärorika "Sveriges städer". 

Pappersdockor var populära, både ark med köpedockor, och slaskiga veckotidningsvarianter — förutom de rätt taffliga hemmagjorda.

 Som enda barnet, gällde de ju ofta att roa sig på egen hand, pappersdockor kunde jag ju pilla med utan någon kompis, men då var det roligare att läsa — men ibland plockade jag fram 5-öresgolfen. 

Tack och lov ligger det ett par femöringar i spelet, så jag fortfarande kan spela stilenligt. Läser på nätet att det finns de som nuförtiden spelar med femkronor.