Trafikfara

Mitt val står mellan att införskaffa en lastbil, eller avlägsna gullriset, som skymmer sikten när jag, i min pyttelilla bil, ska köra ut från min uppfart. Eftersom mitt körkort inte gäller för lastbil, så valde jag det senare alternativet. 

När jag fyllt min skottkärra med gullris, och en del lupiner, kom jag att tänka på att om jag skaffade häst och vagn, så skulle jag att sitta högre upp, än i den befintliga bilen. Äter hästar gullris? Det skulle ju vara ett ypperligt sätt att begränsa de invasiva växterna! Nu har jag förstås aldrig själv kört häst och vagn — bara varit passagerare, och det är nog inte riktigt samma sak. Jag får nog finna mig i att avlägsna gullriset, lupinerna, renfanan och balsaminerna manuellt även i fortsättningen. Men visst låter det idylliskt att färdas i lugn takt längs älven och fälten. Fast några män som arbetar på fälten, blir nog svårt att hitta.

He drove past grey-shingled farm-houses in orchards, past hay-fields and groves of oak, past villages with white steeples rising sharply into the fading sky; and at last, after stopping to ask the way of some men at work in a field, he turned down a lane between high banks of goldenrod and brambles. At the end of the lane was the blue glimmer of the river; to the left, standing in front of a clump of oaks and maples, he saw a long tumble-down house with white paint peeling from its clapboards. 

                                             ur "The Age of Innocence" av Edith Wharton

Varje gång jag fyller en skottkärra med lupiner, undrar jag om man inte skulle kunna använda dem till något, men det är knappast något man äter — halmmadrasser (lupinmadrasser), verkar inte heller särskilt attraktivt. Så jag har gett upp tanken på att återanvända dem — ända tills i dag, då jag läser i Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" (1555), att de är rena mirakelmedicinen:

I Norden anse emellertid de flesta, som äro måna om sin hälsa, såsom ett osvikligt medel mot pest — för öfrigt sällsynt där — ett slags mos, som de använda icke blott i pesttider, utan äfven vid hvarje början till någon sjukdom; och det brukar tillagas så: Man tager 1/2 ℔ fuktad, väl stött aloe hepatica eller lefverfärgad aloe, 1/2 uns fin kanel, 1/2 uns mastix, 1/2 uns brända hjorthorn, 1/2 uns centaurea minor, 1/2 uns gentians, 1/2 uns hvit kretisk diptam, 1/2 uns lupin, som skall vara rostad, så att man kan taga af baljan. Allt detta pulvriseras, hvar sort för sig, och därefter blandas det samman. Sedan tager man 5 ℔ honung, som väl skummas af öfver elden i en kopparkastrull. Då den efter kokningen åter blifvit ljum, blandas det ofvannämnda pulvret däri, och sedan rör man noga om det hela, tills det bildar en grötliknande massa. På detta sätt får man ett mos. Om man tidigt på morgonen tager in däraf i godt hvitt vin så mycket som en hasselnöt, så drifver det ut allt gift och alla sjukdomsämnen ur kroppen utan att göra minsta våld på denna. Detta mos har andra underbara verkningar. Genom en lätt utrensning afvärjer det många sjukdomar.