Ett nyväckt minne

 Anne-Maries inlägg om "house sitting", väckte många slumrande minnen. Jag har stött på det flera gånger i Sverige, men bara med bekanta, eller bekants bekanta som vakter. En anledning till att några svenskar jag talat med, drager sig för att vakta hus åt folk de inte känner så väl, är den juridiska delen — om något skulle hända, brand, skador eller inbrott till exempel, hur stort är då mitt ansvar?

I Sverige har jag husvaktat en gång, åt bekantas bekanta — ett hus som låg mycket ensligt mitt ute i skogen. Det blev en skön vecka vid brasan när höststormarna ven kring knutarna, och jag hann läsa många böcker.

En annan gång blev jag helt oplanerat husvakt i Georgia när jag hälsade på min väninna Lynn. Vi satt och åt frukost när telefonen ringde, Lynn svarade och jag hörde ända till min plats hur en kvinnoröst, i rasande tempo , utgjöt sig över något. Lynn fick inte en syl i vädret på flera minuter, till slut sa hon att hon skulle fråga sin kompis. 

Eva, i andra ändan av telefonen, och hennes man som jag glömt namnet på, skulle resa till Evas familj i Jugoslavien om några timmar — och deras husvakt hade brutit benet.  Katastrof! 

Vi lämnade allt som det stod och for iväg till Eva, hennes akvarium, burfåglar, hunden Strike och och katten Ginger. Att min flygbiljett inte gick att boka om var en baggis, Eva var så tacksam att hon grät och lovade mig guld och gröna skogar bara jag kunde stanna i tio dagar (kanske var det lite mer, jag minns inte).

Det jättestora huset låg vackert vid en konstgjord sjö, med båt som jag fick använda — vilket jag inte gjorde. Men kanoten var jag ute i några gånger. Den korta tid jag träffade Eva gick åt till fisk- och fågelinstruktioner, tack och lov fick jag telefonnumret till en djuraffär som lovade att bistå mig om jag behövde stöd.

Andra dagen jag var där skulle jag handla och lämna några paket till en kvinna som inte kunde komma och hämta dem. Att köra främmande bilar är inget jag uppskattar — i synnerhet inte som det var en jättestor Lincoln. Så jag blev inte glad när bilen plötsligt stannade,  just som jag svängt ut på en traffikerad stor väg. Alla historier om ensamma kvinnor som blir rånade av landsvägspirater, flög genom mitt huvud, men jag hade tur, en ung kille på motorcykel stannade och frågade om jag behövde hjälp — och det gjorde jag onekligen. Han såg på en gång att det var slut på bensinen. (Det första en karl misstänker när en kvinna blir ståendes). Den genomsympatiske gossen for iväg till en bensinstation, och kom snart tillbaka med en dunk — och han lämnade mig inte där, utan följde med till bensinstationen och såg till att jag klarade av att tanka!

Huset jag vaktade var otroligt vacker, men opersonligt, det fanns inte en detalj som inte passade in, inte en kudde som inte stod i precis rätt vinkel i soffan, och det kunde jag väl stå ut med — men det fanns inga böcker i huset! (Om man inte räknar några attrapper i en hylla). Så ett av mina ärenden den här andra dagen var att leta rätt på ett bibliotek. Det var ingen konst, men att få ett bibliotekskort, det var en stor konst. Inte kunde jag få ett tillfälligt kort bara för att jag visade mitt pass, nej det var inte att tänka på. Det slutade med att jag ringde till Lynn, som kom och jag fick låna böcker på hennes kort — något som bibliotekarien såg ut som hon velat förhindra. Det var förresten nätt och jämt att jag fick låna telefonen för att ringa till Lynn — det här var ju långt före mobiltelefonernas tid.

Bredvid köket fanns en litet rum, en lya, som jag bodde in mig i, det enda rummet som inte såg ut som något i  Better Homes and Gardens. Där tillbringade jag en stor del av min tid, ute kunde jag bara vara på kvällar och tidiga morgnar, eftersom den kladdiga värmen höll på att knäcka mig. 

Men ingen ska tro att jag fick läsa ostörd — jag kände mig som en telefonsvarare — jag har aldrig varit hemma hos någon där telefonen ringt så ofta. Många gånger hann jag bara plocka upp boken och leta rätt på var jag slutade läsa, innan det ringde igen. Det var damklubbar, klubbar jag aldrig hört talas om, välgörenhetsinrättningar och vänner i parti och minut. Jag hittade en tom anteckningsbok i en låda, den blev nästan full av alla de meddelanden jag skrev ned.

Visserligen träffade jag Lynn rätt ofta, och en av grannarna var väldigt rar, men det vore synd att säga att jag var ledsen när jag såg slutet på min vakt. 

Sista natten vaknade jag av att jag hörde röster, lite konstigt tyckte jag att det var, för det var för långt till närmaste granne för att jag skulle höra röster så tydligt. Efter en stund insåg jag att rösterna fanns i huset. Ett spöke som gled fram och gick igenom stängda dörrar, hade varit trevligare tänkte jag, medan jag tog på mig morgonrocken. Sakta, sakta smög jag mot rösterna, och funderade på om det inte vore bättre att ringa 911. Men samtidigt tyckte jag att det var märkligt att det luktade kaffe, och att det mer lät som en trivsam samvaro än inbrott. 

Det var en trivsam nattmacka — eller rättare sagt degnöt — och snart satt även jag vid köksbordet tillsammans med sonen i huset, och två av hans kompisar. Trevliga killar som inte kunde begripa att jag inte ville smaka på deras munkar, ändå försvann hela påsens innehåll med två dussin munkar, på nolltid.

Därför var jag så trött

Det här är fortsättningen på ett inlägg från november 2011. Ett inlägg som jag hittade när jag letade efter bilder på bloggen.

Jag skrev att jag kanske skulle förklara den stora tröttheten en annan gång — och i dag känns som en annan gång. Eller kanske som ett annat liv, för både 2011 och resan jag talar om känns oändligt avlägsna.

Varför jag for fram och tillbaka, som en yoyo, över U.S.A. berättade jag om i ett annat inlägg från 2011.

Jag kom alltså med flyg från Atlanta till Salt Lake City en junikväll. Jag skulle vidare med Greyhoundbuss upp till norra Idaho, där mina vänner skulle möte mig i Ashton för vidare transport till Island Park. Det är en stor, nästan cirkelrund, platå som ligger på närmare 2000 meters höjd, omgiven av berg på drygt 3000 meter. Floran och faunan är fantastisk, men mina diabilder och svartvita bilder låter sig inte visas här. Så jag sökte på nätet och fann ett blogginlägg om detta natursköna område så även om du inte kan besöka Island Park i levande livet, så titta in på Jeans blogg!

Nu var det inte naturen jag skulle berätta om (vilket skulle vara mer intressant än mitt minne), utan vad som kan hända när man kliver av planet och hittar sin resväska på bandet med en jättereva, tvärs över ena sidan. Så stor reva att väskans innehåll hängde utanför. Där stod jag med en trasig resväska, utan att veta var jag skulle tillbringa natten, och med en huvudvärk som gav synrubbningar. Allt jag visste var att jag redan hade missat sista bussen från flygfältet till sta’n. Det fanns en dörr med mitt flygbolags namn på, så jag knackade på och frågade vad jag skulle göra nu. Jo, jag skulle få väskan lagad, på den ort jag var på väg till, och så skicka räkningen till bolaget. Eftersom jag skulle bo i en nationalpark med mest björnar, älgar och bisonoxar så var det inte alltför svårt att räkna ut att jag inte skulle kunna få väskan lagad där. Tjejen jag talade med var rar, men det här var det enda alternativet hon hade att erbjuda, och jag var inte i stånd att diskutera saken för nu rann tårarna utför mina kinder, och allt jag ville vara att få tag på en säng.

Tjejen insåg mitt dilemma och erbjöd sig att beställa ett motellrum nära busshållplatsen åt mig, hon tejpade ihop väskan och beställde en taxi. 

Fortfarande hulkande och med stängda ögon satte jag mig i taxin, som visade sig ha en vänlig, men alldeles för talträngd chaufför. Han gav mig allsköns goda råd hur jag skulle bota min huvudvärk — det enda jag minns nu, är att han rekommenderade vitamintabletter.

Efter en natts sömn på ett rätt sjabbigt motell var huvudet bättre, men jag var mer än trött — och det var alltså i det skicket jag blev tvungen att tillbringa större delen av dagen på en stinkande överfull buss.

Efter en fantastisk vecka i den makalösa naturen i Island Park kom jag tillbaka till flygplatsen i Salt Lake City. När jag sitter och väntar på att få gå ombord på planet kommer det fram en tjej och frågar om jag mår bättre nu, och om jag haft en fin vecka. Jag tyckte att det var något bekant över henne, men kunde  inte placera henne. Hon såg det, och talade om att det var henne jag talat med för en vecka se’n — men nu hade hon ingen uniform, eftersom hon inte var i tjänst.

Tankar i konsumkön

Står i kassakön på konsum när en omisskännlig lukt överfaller mig. Jag inser att barnet bakom mig är upphovet till den. En solig unge på kanske dryga året, som inte verkar lida av att hon uppenbarligen presterat en rejäl hög i blöjan.

Odören får mig att minnas en mycket varm dag, när jag var mycket trött (varför kanske jag kommer ihåg att berätta en annan gång) och reste med Greyhoundbuss från Salt Lake City till Ashton, Idaho, flera timmars resa rakt norrut. Bussen var fylld till sista plats, bredvid mig hade jag en ung mamma med sin telning i knäet — en unge som gissningsvis var omkring fem år.

Jag lutade huvudet mot fönstret och försökte sova, mycket snart nådde en icke angenäm doft min näsa, en doft som tydligt talade om vad ungen gjort. Just som jag dåsade till och drömde om vackra svarta fåglar med röda vingar, börjar ungen fråga ut sin mor om mig:

”Where is the lady going?”

”Ssch, the lady is tired”, viskar modern. Men ungen viskar inte:

”Why is she tired?”

”Ssch, I don’t know, she’s trying to sleep so we have to whisper”.

”Why is she tired?”.

Och så fortsatte det. Hur länge vet jag inte, för jag somnade av ren utmattning.

Vad är en nyhet?

På nyheterna talar man om att man på ett sjukhus (i Sverige) bestämt sig för att ha anställd vaktpersonal. Naturligtvis kan man inte utsätta vare sig personal eller patienter för våldsverkare. Ända se'n jag hörde det har jag funderat på om det verkligen inte finns något alternativ till vakter — men jag kan inte komma på något.
I U.S.A. har jag ju upplevt hur poliser är en naturlig del av akutens personal, men såg det mest som kuriosa — det var ju Amerika!

På sista tiden har man också talat om problemet med stölder av värdeföremål på sjukhusen. Det däremot borde väl gå att förebygga. Återigen kommer jag dragande med exempel från Staterna — där har man på många sjukhus en särskild avdelning som ta'r hand om patienternas värdesaker. Kameror och annat värdefullt ta'r de hand om och låser in. Dessutom intervjuar de patienten om vilka andra sorts värdefulla prylar hon har med sig. Hur ser eventuella smycken ut och vilken färg är det på plånboken. Just nu kommer jag inte ihåg vad mer de frågade efter, men jag minns att en kvinna satt i minst tjugo minuter vid min säng och fyllde i ett formulär som var ett par sidor långt.
Att betala lön till ännu en personalgrupp, är väl kanske inte vad landstingen längtar efter — så den uppgiften skulle väl lastas på den redan överbelastade vårdpersonalen, om man införde systemet.
Man avråder ju patienter från att ta' med värdesaker, men plånbok, kreditkort, nycklar och telefon är ju faktiskt sån't som de flesta behöver bära med sig, och som man verkligen inte vill bli av med.
Jag har ingen aning om hur man ska komma tillrätta med den här sortens problem, och vid det här laget har jag slutat att grubbla över det. Vad jag istället fundrar över är nyhetsrapportering av det här slaget. Den följs aldrig upp, man ägnar en knapp minut åt att redogöra för problemet, och kanske säger man några ord om vilka planer som finns för att avhjälpa det. Se'n är det tyst, inte i någon av de påföljande nyhetssändingarna andas man om hur det gick. Kanske stoppar man bara in den som utfyllnad — och vad är vitsen med det?

Här har jag varit

visited 30 states (60%)
Create your own visited map of The United States

I dag fick jag den här länken — en av alla dessa sidor där man kan slösa bort sin tid.

Nattorientering

Jag har rätt gott lokalsinne — men ett par gånger har jag varit totalt vilse. Nu talar jag inte om vilse ute i mörka skogen, utan inomhus. Som den gången jag hälsade på Lynn i Oklahoma City. En helg åkte vi till familjens stuga för att åka vattenskidor.
Ytterdörren till stugan satt på gaveln, och direkt till höger när man kom in, låg det rummet jag delade med Lynn. Till vänster fanns den stora kombinerade daglistugan och köket. I andra ändan på köket fanns dörren till ännu ett sovrum och badrummet.
Nå'n gång på småtimmarna vaknade jag och behövde gå på toa — jag visste ju precis var badrummet låg så jag smög efter väggen i mörkret, och gick rakt in i något. Försökte följa detta något, men det var stort och jag hamnade vid köksbordet. Var ljusknapparna fanns hade jag ingen aning om, dessutom ville jag ju inte väcka familjen, så när jag inte kom runt köksbordet utan gick in i något hela tiden, insåg jag att den enda lösningen (nödlösningen) var att gå ut genom ytterdörren och huka på gräsmattan.
Nästa morgon fick jag förklaringen, Lynns mamma sov i en bäddsoffa som när den förvandlats till säng stod rakt ut i rummet. Det var den jag inte lyckades ta' mig runt. Och köksbordet hade de skjutit lite på för att få mer utrymme kring soffan.

Det förlovade landet

Seeking the New Home

N. C. Wyeth, 1882-1945

.

En bekants bekants bekant ringde i dag. En kvinna mitt i livet, som har sparat i hop till sin drömresa — hon ska tillbringa närmare tre månader i U.S.A. — och nu ville hon ha en del goda råd. Hur goda mina råd är, vill jag låta vara osagt, men hon hade ett antal frågor som jag svarade på efter bästa förmåga. Och så slog det mig — igen — drömmen om det förlovade landet lever i allra högsta grad.
Att resa, se nya platser, få nya vänner och att lära sig saker, allt tycker jag är jätteroligt — och är väl något som många av oss drömmer om. Men som så ofta förr, förstod jag när jag talade med den här kvinnan, det är inte för att se och lära sig nya saker som hon gör den här resan. Snarare vill hon få sin syn på U.S.A. bekräftad — hon vill besöka ett Amerika som jag inte är så säker på att det finns. Lite grann i förbifarten nämnde hon att hon gärna skulle vilja flytta till Staterna.
Och här sitter jag och grunnar över vad som är så oerhört attraktivt med U.S.A. Jag har en känsla av att det är drömlandet nummer ett. Kanske har Australien och Nya Zeeland börjat komma ikapp Staterna när det gäller popularitet, men jag tror inte att det tagit ledningen — än.

Alla länder har både fördelar och nackdelar, "ett land som flödar av mjölk och honung" tror jag inte existerar. Flödar U.S.A. av något är det väl snarare socker och läskedryck.
Jag skulle kunna bo var som helst i världen — men det finns länder jag inte skulle välja frivilligt, och dit hör Staterna. Det är ett trevligt land att besöka, i synnerhet om man har de rätta vännerna, skapligt med pengar och en bra försäkring.

.
Hur många gånger har jag inte hört amerikaner — amerikaner som aldrig varit utanför sitt land, ibland inte ens utanför sin stat — säga "this is the best country in the world". Och jag undrar om vi möjligtvis tror på dem, varför skulle vi annars göra vårt bästa för att bli som de?
När jag var liten hade vi ofta besök av amerikanska lärare som hospiterade i svenska skolor. En av dessa lärare undrade varför vi bara tog till oss allt som de redan förkastat. Nu gällde det undervisning, men jag tror att det gäller mycket annat också.

'

Mer att läsa:

The American way of life no longer exists

The American way of life explained to the rest of the world

Det förlovade landet - annica tigers blog

Som i en dålig film

0
När jag läser om Annas besök på ortopeden minns jag ett av mina mer minnesvärda besök på en akutmot-tagning i New York. Det här var i mitten av 90-talet, alltså långt senare än min ungdoms bussresor i det stora landet.
Efter en tröttsam flygresa med flera byten landade jag på La Guardia Airport. Jag hade gjort upp med min väninna Lisa att jag skulle ringa när jag väl var där. På väg till telefonhytten blev jag dålig och mitt nästa minne är att jag lastades på en bår. Trots protester bars jag ut i ambulansen där man tog ett EKG och se'n bar det av till sjukhuset.
Under årens lopp har jag fått en del erfarenhet av ambulanssjukvård i U.S.A. och jag är alltid lika imponerad av effektiviteten och vänligheten. De här gossarna var inget undantag, när jag rullades in på akuten, med resväskan bredvid båren, sa' den ena killen till mig att jag skulle hålla ett öga på väskan hela tiden — hela tiden! För en blåögd svenska kändes det lite märkligt, men jag förstod snart varför.
Nu går jag aldrig på bio och tittar ytterst sällan på film — men jag har inte kunnat undvika en och annan snutt på TV. Det här såg ut precis som i filmens värld — en disk i mitten av ett stort rum, bås med draperier runt väggarna och smockfullt med patienter. Och mitt bland sjukvårdspersonal och patienter patrullerade poliser — stora maffiga killar med skjutvapen. Det här var ett sjukhus i Queens vilket inte hör till de tryggaste delarna av New York.
Bårarna stod tätt och ingen brydde sig om att dra' för draperierna - inga hemligheter här inte! På båren till höger om mig låg en svårt misshandlad kvinna och kved. Till vänster om mig låg en man med hand- och fotfängsel.
Efter några timmar hade jag lyckats prata mig därifrån och skulle bara vänta på taxin som Lisa skickat. Satte mig ned och väntade en stund innan jag tänkte gå till ytterdörren för att se om bilen hade kommit. Då visar det sig att det står ytterligare en välväxt polis vid utgången — och om jag gick ut kunde jag inte komma in igen. En vänlig sköterska löste problemet genom att med jämna mellanrum titta efter bilen trots att hon egentligen inte hade tid.

Ressällskap

Någonstans i Nevada får jag sällskap av Diana med stort burrigt hår – hon är Vietnamänka med tre barn. Det är trevligt att bryta monotonin och tala med en något så när jämnårig resenär – och vi har mycket att tala om. Vid en av pauserna som bussen gör för att man ska kunna fika så stoppar Diana pengar i en jukebox och spelar något jag aldrig hört förut – samtida musik har jag aldrig haft några nämnvärda kunskaper om – hon lyssnar med tårar i ögonen och säger att det är hennes bror som sjunger, han har gjort låten och tillägnat henne den. Han heter Bob Dylan. Då sa mig namnet inte mycket – efteråt har jag grunnat på om det var sant, jag har ingen aning om huruvida han har en syster vid namn Diana.
Vi byter adresser, ”to keep in touch” som Diana sa’. Nu har jag lärt mig att för de flesta amerikaner är det en tom fras – jag hörde aldrig ifrån henne.

Minnen från en bussresa

Blir avvinkad av släkten vid busshållplatsen i San Francisco.
Det är monotont att resa dag och natt med buss och jag tappar snart orienteringen. Vi passerar ställen där jag önskar att jag kunde gå av och se mig omkring, medan jag är tacksam att inte behöva gå av på andra orter. Det är de sista dagarna i november och långa sträckor är det bara brunt och trist – och kallt märker jag när det är matpaus.
Någonstans mitt i Ingenstans står en klunga av unga pojkar i uniform. Det är fortfarande krig i Vietnam och jag förstår snart att det är dit de är på väg. En av gossarna sätter sig bredvid mig, vi nickar åt varandra men det blir inget samtal. Han är förmodligen obetydligt äldre än jag – och varken snygg eller ful – bara så ohyggligt ung och ledsen. Han sitter och kämpar mot gråten – jag tittar diskret ut genom fönstret. Jag känner att han rör sig och tittar försiktigt åt hans håll, nu har han börjat skriva och jag läser helt fräckt vad han skriver. Så här långt efteråt minns jag det inte ord för ord – men jag blir tårögd varje gång jag tänker tillbaka på episoden. Han skriver till en flicka och berättar han är kär i henne, men att han inte vågade säga det dagen dessförinnan när de hade träffats. Tårarna rinner nedför hans kinder och han skriver och skriver – och jag inser att jag inte har med hans kärleksbrev att göra utan ägnar mig åt min egen bok.

Hands up!

0
Efter att ha tillbringat flera timmar i en ödslig väntsal i Las Vegas mitt i natten, medan bussen städades, gick resan vidare mot San Diego. Jag fick en bra fönsterplats långt fram på vänster sida av bussen, och försökte sova så gott det gick. När vi passerat Kaliforniska gränsen gjorde bussen ett uppehåll för frukost. Alla gick av utom jag som var alldeles för trött. Jag lutar mig mot fönstret och slumrar till. Så hör jag att någon kommer in i bussen och öppnar ögonen — och stirrar rakt in i mynningen på ett skjutvapen.
Tror jag var för sömndrucken för att bli annat än förvånad — och jag ser ju snart att det är en polis bakom vapnet. Jag får ingen förklaring, polisen fortsätter bakåt och söker igenom hela bussen innan han går av.
Passagerarna återvänder och en äldre man slår sig ned bredvid mig. Han berättade att han först blivit så orolig för han trodde att de var ute efter mig — att jag var en förrymd hippie. Men han hade fått reda på att polisen var ute efter ett par farliga förbrytare som hade stigit på i Las Vegas men tydligen stigit av vid förra hållplatsen.
Det var en vänlig och mycket pratsugen herre som berättade att han var 79 år och hade en frånskild dotter. Se'n forsade hans livs historia ur honom och hans oro för dottern och barnbarnet. Jag satt som en korkskruv och försökte se vaken och intresserad ut. Det är inte lätt att titta på den man pratar med när denne sitter på sätet bredvid, om man som jag är rejält översynt. Jag fick hans adress för han ville veta hur det gick för mig, och skrev när jag kom hem men hörde aldrig ifrån honom.