att åldras med behag

Kan du förstå att vi är gamla redan

och att vår framtid redan är förbi?

Så säger prästbetyget. Nå, än sedan?

De där som åldras är ju inte vi.

        ur ”Luftslott”

          av Sten Selander 

 Portrait of an Old Woman with a Green Scarf 

Christian Seybold

— Nå, mannen, hvad gör han? 

—Spelar kort och äter godt. Han lär vara öfverlägsen i det ena som det andra . . . toujours för resten, blott man inte talar om ålder, ty då hettar han till ögonblickligen, och ropar: »Diantre!* I Stockholm skall man bära sitt prestbetyg på bröstet. Svenskarne gifva sig ingen ro förrän de få räkna ut dag och år; men det beror ej på det, ingen är gammal, som inte tycker det sjelf. Låt kroppen åldras, anden åldras aldrig, och så länge den senare kan kommendera den förre, så duger man för det här lifvet; sedan må man börja en annan dans i en annan form i en annan verld». 

   ur ”Den förskjutna”

   av en anonym författare

Jag har ägnat mig åt åldrandet på sistone — mest därför att många känt sig manade att skriva om det. Och många, väldigt många, har valt att vara anonyma, men även mindre erkända, såväl som välkända författare har gett sig i kast med åldrandet. 

Ett fascinerande ämne som ger plats för både klyschor och tänkvärda ord.

— Vart gå vi då, far?

— Till Midsommarlandet, svarade han, vi går dit därför att man har en så lång barndom där, och jag vill ej förlora dig.

         Dan Andersson

Dan Anderssons ”I Midsommarlandet” ingår i ”Posthuma noveller” från 1922, som rör sig i gränslandet mellan novell och saga ger en del att tänka på.

 

 *Någon som liksom jag undrar över ordet ”Diantre” här ovan? En googling talar om att ”Diantre är ett spanskt (och äldre franskt) slangord/interjektion som används för att uttrycka förvåning, förvirring eller eftertryck, ungefär som "sjutton", "attan" eller "tusan" på svenska. Det fungerar som en eufemism för svordomar (liknande "diablo") och kan översättas till "heck" eller "damn" på engelska.

 Kanske ett ord att införliva i det personliga ordförrådet.