Därför var jag så trött

Det här är fortsättningen på ett inlägg från november 2011. Ett inlägg som jag hittade när jag letade efter bilder på bloggen.

Jag skrev att jag kanske skulle förklara den stora tröttheten en annan gång — och i dag känns som en annan gång. Eller kanske som ett annat liv, för både 2011 och resan jag talar om känns oändligt avlägsna.

Varför jag for fram och tillbaka, som en yoyo, över U.S.A. berättade jag om i ett annat inlägg från 2011.

Jag kom alltså med flyg från Atlanta till Salt Lake City en junikväll. Jag skulle vidare med Greyhoundbuss upp till norra Idaho, där mina vänner skulle möte mig i Ashton för vidare transport till Island Park. Det är en stor, nästan cirkelrund, platå som ligger på närmare 2000 meters höjd, omgiven av berg på drygt 3000 meter. Floran och faunan är fantastisk, men mina diabilder och svartvita bilder låter sig inte visas här. Så jag sökte på nätet och fann ett blogginlägg om detta natursköna område så även om du inte kan besöka Island Park i levande livet, så titta in på Jeans blogg!

Nu var det inte naturen jag skulle berätta om (vilket skulle vara mer intressant än mitt minne), utan vad som kan hända när man kliver av planet och hittar sin resväska på bandet med en jättereva, tvärs över ena sidan. Så stor reva att väskans innehåll hängde utanför. Där stod jag med en trasig resväska, utan att veta var jag skulle tillbringa natten, och med en huvudvärk som gav synrubbningar. Allt jag visste var att jag redan hade missat sista bussen från flygfältet till sta’n. Det fanns en dörr med mitt flygbolags namn på, så jag knackade på och frågade vad jag skulle göra nu. Jo, jag skulle få väskan lagad, på den ort jag var på väg till, och så skicka räkningen till bolaget. Eftersom jag skulle bo i en nationalpark med mest björnar, älgar och bisonoxar så var det inte alltför svårt att räkna ut att jag inte skulle kunna få väskan lagad där. Tjejen jag talade med var rar, men det här var det enda alternativet hon hade att erbjuda, och jag var inte i stånd att diskutera saken för nu rann tårarna utför mina kinder, och allt jag ville vara att få tag på en säng.

Tjejen insåg mitt dilemma och erbjöd sig att beställa ett motellrum nära busshållplatsen åt mig, hon tejpade ihop väskan och beställde en taxi. 

Fortfarande hulkande och med stängda ögon satte jag mig i taxin, som visade sig ha en vänlig, men alldeles för talträngd chaufför. Han gav mig allsköns goda råd hur jag skulle bota min huvudvärk — det enda jag minns nu, är att han rekommenderade vitamintabletter.

Efter en natts sömn på ett rätt sjabbigt motell var huvudet bättre, men jag var mer än trött — och det var alltså i det skicket jag blev tvungen att tillbringa större delen av dagen på en stinkande överfull buss.

Efter en fantastisk vecka i den makalösa naturen i Island Park kom jag tillbaka till flygplatsen i Salt Lake City. När jag sitter och väntar på att få gå ombord på planet kommer det fram en tjej och frågar om jag mår bättre nu, och om jag haft en fin vecka. Jag tyckte att det var något bekant över henne, men kunde  inte placera henne. Hon såg det, och talade om att det var henne jag talat med för en vecka se’n — men nu hade hon ingen uniform, eftersom hon inte var i tjänst.