Att drunkna i ett bildhav

En notis i DN får mig att leta efter ett påbörjat inlägg om bilder. Det ska finnas i datorn, men jag är lite splittrad där jag vandrar mellan äpplen, bär och trappen (där datorn är) — dumt nog försöker jag dessutom vara huslig på vägen mellan dessa stationer. Jag låter inlägget vara, läser notisen (från TT) ännu en gång, och låter tankarna vandra. (Använder man verkligen ordet plåta ny för tiden?)

Det är inget nytt eller märkvärdigt som står där, bara det vi alla vet, att praktiskt taget alla har en kamera nu för tiden, och att många, väldigt många, av dessa kameraförsedda personer inte kan avstå från att dokumentera snart sagt varje sekund av sitt liv. 

Det får mig att fundera över min relation till bilder. Många av mina vänner blir förvånade när jag talar om, att för mig var orden viktigare än bilder när jag var barn. Jo, jag målade, ritade, fotograferade och fascinerades av bilder, men inte färrän jag läst, vad som eventuellt fanns att läsa. Inte förrän i vuxen ålder, började jag vända på vykorten för att titta på bilden. Bilder i böcker, tyckte jag var slöseri med utrymme som kunde användas till text — på biblioteket letade jag efter tjocka böcker med liten text och inga bilder.

Jag har alltid misstrott folk som säger att de ääälskar att titta i andra människors fotoalbum — särskilt när bilderna är dåliga och man inte känner en endast moster eller kusin som är med på bilderna. Att tvingas titta på dåliga diabilder — och inte bara dåliga bilder, utan också dåligt rengjorda bilder — från semestern, kunde vara en pina.

Den pinan har nu övergått till att behöva rulla förbi alldeles för många dåliga och ointressanta bilder som folk envisas med att lägga ut. Det bästa med nätet är att fotografen inte behöver höra snarkningarna eller veta att man raskt går förbi 95% av bilderna.

Jag läser några bloggar (slutna), där bloggarna bara visar en eller två bilder i varje inlägg, de bilderna minns jag, medan jag sällan minns inlägg med tio bilder.

Nu står äppelpajen i ugnen, kanske hinner jag leta efter mitt ”bildinlägg” en liten stund. Och fundera mer på vad det är som får människor, att synbarligen tvångsmässigt, visa upp så stora delar av sin vardag. Vad får folk att tro att andra människor vill se vad jag äter, hur jag klär mig — eller till och med hur jag ser ut innan jag klär mig — mitt skavsår och alla andra tusen detaljer av min vardag. Om sju av mina närmaste vänner vill se hur min nya mössa ser ut, så skickar jag en bild på min nya mössa (med eller utan mig själv) bara till dem.