Minnen från en bussresa

Blir avvinkad av släkten vid busshållplatsen i San Francisco.
Det är monotont att resa dag och natt med buss och jag tappar snart orienteringen. Vi passerar ställen där jag önskar att jag kunde gå av och se mig omkring, medan jag är tacksam att inte behöva gå av på andra orter. Det är de sista dagarna i november och långa sträckor är det bara brunt och trist – och kallt märker jag när det är matpaus.
Någonstans mitt i Ingenstans står en klunga av unga pojkar i uniform. Det är fortfarande krig i Vietnam och jag förstår snart att det är dit de är på väg. En av gossarna sätter sig bredvid mig, vi nickar åt varandra men det blir inget samtal. Han är förmodligen obetydligt äldre än jag – och varken snygg eller ful – bara så ohyggligt ung och ledsen. Han sitter och kämpar mot gråten – jag tittar diskret ut genom fönstret. Jag känner att han rör sig och tittar försiktigt åt hans håll, nu har han börjat skriva och jag läser helt fräckt vad han skriver. Så här långt efteråt minns jag det inte ord för ord – men jag blir tårögd varje gång jag tänker tillbaka på episoden. Han skriver till en flicka och berättar han är kär i henne, men att han inte vågade säga det dagen dessförinnan när de hade träffats. Tårarna rinner nedför hans kinder och han skriver och skriver – och jag inser att jag inte har med hans kärleksbrev att göra utan ägnar mig åt min egen bok.