Två tanter på vift — utan Packard och hälsa

Här sitter jag och funderar över om brevet tarvar några förklaringar. Och jag kommer fram till att den som undrar över något får fråga vad jag menar. Brevet är skrivet till en väninna, vid en tidpunkt då ingen av oss var i stånd att resa — så det rör sig om dagdrömmar.
Jag vet fortfarande inte vem som bad mig lägga ut brevet här, men med uppmuntrande tillrop från ett par vänner så kommer det nu i tämligen obearbetat skick.

Jo, så här är det. Jag har köpt böcker. Kunde inte motstå "Charlston a Bloomsbury House & Garden" av Quentin Bell & Virgina Nicholson — en son och sondotter till Vanessa. En härlig bok!
Och som alla bokklubbar så väl vet, kan man (läs jag) ju inte motstå en eller ett par böcker till — frakten är ju densamma även om jag köper 73 böcker. Nåväl, 73 böcker köpte jag inte, men tre till "The Essence of Italian/French/Scandinavian Country". Små söta böcker med lite text och många bilder.

Börjar du ana inspirationen till vår Italienresa? Fast fullt så enkelt är det inte.
Jag har väl talat om Barbros farbror Axel? Axel var, redaktör, författare, spökskrivare och översättare — han skrev mest under pseudonymen Anders Eje. Boken "En flicka får åka med" skrev han under namnet Felix Fedga.
Var inte otålig, snart kommer jag till saken. Den boken skrev han 1939, jag läste om den idag — det är evigheter se'n jag läste den senast. Nu kan man ju läsa om eller läsa om — jag läste den alltså ånyo. Axel skrev för brödfödan och det gick undan — ändå är jag förvånad över att boken inte havererar. Den har den tidens tempo och jargong, jag kommer att tänka på Gunnar Widegren och Blenda Nordström (då närmast Amerikanskt) — men medan de tappar greppet så tycker jag att Axel lyckas behålla det. Kanske för att han inte flyter ut lika mycket som de gjorde (begränsningens konst är uppenbarligen inte genetisk).
Och vad har nu detta med vår Italienresa att göra, frågar sig vän av ordning. För du är väl vän av ordning?

.

Jo, när jag tittar på dessa bilder fick jag en vådlig lust att röra på mig. Kom också att tänka på Axels bok, som handlar om en resa från Florens till Avignon (så får du nytta av din franska också — och jag med, av din alltså).

Jag har blivit så fruktansvärt allmänbildad det senaste dygnet eftersom jag blev tvungen att plocka fram både karta och de flesta delarna av hojen. Han var kunnig och berest, Axel. Redan på sidan 12 besöker de San Gimignano (San Gimignano lär vara förebilden till Monteriano i E. M. Forsters "Where Angels Fear to Tread) och beser freskerna till Dantes Divina Comedia och Pardiset i kyrkan där Savanarola predikade. På sidan 26 nämns Bernhard Berenson och hans utredning om förhållandet mellan arki-tekturens och musikens njutningsirritament. Jag har försökt att få hans böcker via vår bibba — men det är en av de få saker de gått bet på.

I boken färdas de i en röd Packard, tror du vi kan få tag på en dylik? I så fall får du köra, jag har vant mig av med stora bilar, en liten röd Fiat är nog mer min melodi.
Så plocka nu fram en karta så ska du få vår resrutt.
Florens — San Gimignano — Siena — Pisa — Viareggio — Massa — Spezia — Rapallo — Genua. Det var första dagen det. Se'n kommer Genua — San Remo — Ospedaletti — Bordighera — Ventimigla och så gränsen. I Frankrike ta'r de en snabbis på casinot i Monte Carlo, övernattar i Monte, far så vidare, Nissa — Cannes — St Raphael — Hyères — Toulon — Marseille. I Marseille stannar de några da'r innan resan slutar i Avignon. Allt detta på en vecka — vi kan väl åtminstone dra ut på det till två veckor, med alla sevärdheter förefaller även två veckor som en kort tid. I all synnerhet för två damer med vår kapacitet.

Kommer också att tänka på en bok av Fallada (han hette egentligen Rudolph Ditzen, visste du det?)- "Flickan från ingenstans". Tror i alla fall att den heter så — det finns en barnbok med samma titel, men det är inte den jag tänker på. Har inte läst Fallada se'n jag var i tonåren och minns inte om även den är så detaljerad att man kan ha den som resplan. I så fall kan vi ta Tyskland efter Italien. Kommer just nu på ännu en som man nog kan resa efter, en engelsk historia av Denise Robins som heter "Kärleken och livet". Den går från London till Comosjön. Som bok betraktat är det ingen höjdare och översättaren har inte gjort saken bättre.

Så'na bagateller som pengar och hälsa kan vi väl bortse ifrån. Tror knappast att dessa pittoreska städer är särskilt gåvänliga — och restauranterna, vet du om doggie bags accepteras i Italien? Annars får vi väl åka till USA
I boken picknickar man på sniglar i rödvinssås — vi kan ju också picknicka bara jag slipper både sniglar och rödvinssås. Då slipper vi resturangerna menar jag.