HJÄLP!

stod det på ett vykort jag fick i början av oktober för några år se'n. Det var från min väninna A som vet att jag inte är någon Halloweenvän. A ville göra något trevligt tillsammans med familj och vänner på Allhelgonahelgen, men visste inte vad.
A's familj äger en släktgård — den ligger långt bortom ära och redlighet och har varken elektricitet eller vatten och avlopp. Det är familjens privata paradis, dit de far så ofta de kan. Nu funderade hon på om det vore möjligt att tillbringa helgen där. Två saker gjorde henne funder-sam, skulle familjens tonåringar hellre åka långt bort i obygden med mamma och pappa än att leva loppan med kompisarna. Dessutom hade både hon och jag i färskt minnne, en katasrtrofal helg på gården. En helg där allt som kunde gå fel, och lite till, gjorde det.
Vi hade många och långa överläggningar och det slutade med att hon bjöd in några få familjer. Jag sitter här och räknar på fingrarna och försöker minnas hur många vi var och kommer fram till att vi var åtta vuxna och elva barn mellan 8 och 19 år. Tillsammans medförde vi tre hundar och en katt — och första kvällen visade sig att det bodde en kattmamma med tre ungar i det gamla stallet. Vi lyckades aldrig räkna ut varifrån hon kom, hon var mycket social och flyttade raskt in i stugvärmen.

Det blev en helg jag minns med glädje — ändå har jag så här efteråt lite svårt för att peka på vad som gjorde att nitton personer mellan 8 och 73 år hade så roligt tillsammans.
Den 19 åriga sonen hade med sig sin japanska flick-vän, en blyg flicka som ingen hade hört säga mycket mer än ett tyst hej. Hon blommade upp, lärde oss att vika alla möjliga figurer av papper, sjunga japanska sånger och leka japanska lekar. Hon blev så populär bland de yngsta att hon och pojkvännen inte fick en sekund för sig själva.
Vi hade ljusspår längs stranden, bakade bröd åt raclette, sjöng, spelade och läste högt vid brasan. Alla hade blivit ombedda att ta' med sig en favoritbok att läsa ur.
Nu är det en familjetradition även om gästerna och underhållningen varierar en aning är det lika upp-skattat varje år. Tyvärr har jag inte kunnat vara med någon mer gång, men jag får en rapport efter varje helg — och hoppas alltid att jag ska kunna fara nästa år.