Ska man berätta en historia ur levande livet, kan det tyckas självklart att man, för det första kommer ihåg hela historien, och för det andra vet om den är sann.Men det ger jag katten i. Det vill säga, jag vet inte exakt när historien utspelade sig och jag vet inte om mor Kajsa hette Kajsa. Men jag vet att hon var från norra Uppland, och att hon bodde ensam i sin stuga. Förmodligen hade hon det rätt knapert, för när man efter hennes död skulle ta hand om hennes kvar-låtenskaper, visade sig att hon bara hade en kjol. En mörk yllekjol, som mitt fram hade en rund stenhård fläck. Man kunde först inte förstå vad det var för slags fläck – men så småningom kom förklaringen från någon som hade känt Mor Kajsa. När hon åt, la' hon maten direkt i knäet. Jag kan tänka mig att efter några år hade tyget blivit så inpregnerat att hon kunde servera soppa direkt i kjolen.
Om man så tänker sig att man låter sin hund eller katt göra ren grytorna så blir det ju inte mycket att diska.
Att diska efter en person är väl inte hela världen, men i stora familjer är nog alla diskbesparande metoder välkomna. Hos mina Amishvänner äter man till exempel förrätt och efterrätt på samma tallrik – oavsett om det varit en slaskig stuvning före pajen med vaniljsås. Är man mellan 10 och 20 personer vid bordet, så blir det en avsevärd skillnad både i arbetsinsats och tid. 
