Kniv, bila, hyvel, strängaspel eller giljotin

Eftersom ett av Anne-Maries inlägg har genererat en del tankar kring bästa sättet att skära ost, passar jag på att plocka fram ett opublicerat inlägg, som jag skrev för en tid sedan.

Osthyveln uppfanns 1925 av den norske 

möbelsnickaren Thor Bjørklund (1889–1975)

 Vi var sju personer (av fem nationaliteter) kring köksbordet, en ruggig kväll i början av december. Samtalet svingade sig mellan "skor och skepp", vi löste världsproblem, vädrade våra fördomar och utbytte erfarenheter. Eftersom Monique kom raka vägen från Schweiz och Frankrike, hade vi en enastående läcker samling med ostar på bordet. Alla mina skärbräden, fat och skärverktyg (utom den jag inte hittade), kom till användning.

Snart nog diskuterade vi ostar, dess användningsområde och bästa sättet att angripa och förtära dem. Jag insåg snabbt att mina gäster var ostexperter — och blev inte förvånad över att ingen av dem nyttjade snåljåparna. Denna 90 år gamla uppfinning, som vi svenskar i vår självgodhet, inte bara anser överlägsen alla andra redskap — utan också ofta påstår att den är svensk. 

 Alla schweizare jag känner, fnyser föraktfullt när hyveln kommer fram, och säger att de vill ha anständiga ostskivor.
Vi konstaterade att skandinaverna (möjligtvis somliga danskar undantagna) tycks vara de som köper de största ostbitarna — oftast mesiga sorter,  var det samlade omdömet. I de flesta andra länder köper man mindre bitar av flera sorter.

 Min bila, passar bäst till halvhårda ostar, men det var vanliga knivar som användes mest kring bordet — jag fick plocka fram ett par till.

 

 Strängaspelen, eller trådskärare som de visst heter, är nog bäst till en del relativt mjuka och smuliga ostar.

 Jag plockar bara fram osthyveln, när jag har gäster eftersom även jag hör till den gruppen som vill ha anständiga skivor. Däremot tycker jag att "ryveln" är bra när jag vill ha små mängder riven ost.