Lekfullt

 Inte bara barn behöver puttas på för att komma loss på bjudningar — i alla fall sägs det så i förordet till "Lekbok för vuxna" från 1946, av St. Jeanne De Luz och Mia Mys. Jag misstänker starkt att författarna nyttjar synonymer — Jeanne de Luz de Saint-Remy de Valois var en 1700-tals äventyrerska, jag tror inte att hon var intresserad av att lära svenska tråkmånsar att leka. För det framgår av bokens förord att svenskar är tråkiga och bör lära sig att släppa loss, bli lite barnsligare.

Jag är tacksam över att jag inte behövt genomlida så värst många konventionella bjudningar i mitt liv — min mor fostrades till att ha förberett ett antal samtalsämnen, innan gästerna kom, medan jag med några få undantag umgicks i kretsar där vi oftast satt på golvet och åt knäckebröd. Att leka var det nog ingen som tänkte på. Men jag minns att den här boken fascinerade mig som barn, och jag använde en del av lekarna på roliga timmen.

Som så ofta i den tidens böcker, finns en ramberättelse där det figurerar några familjer i Illersborg, som idkar ett flitigt umgänge.

Jag har nog inte läst boken sedan de tidiga tonåren, och jag får erkänna att jag blir riktigt road nu när jag börjar läsa i den — man driver godmodigt med stadens invånare; där finns direktör Corfitz Tramselius, landstormsmajoren Tigerblick, den erkänt musikaliske amanuensen Wicklin, visboksförläggaren Axel Jönsson, arkivarien Måntopp och sonen i huset, med.stud. Ulph. Och bland damerna finner vi den kända kokboksförfattarinnan Agda Tramselius, fru Märta Nilsson-Gren-Nylon, friherrinnan Becksioe-Jönsson, fröken Agneta Larsson (Ulphs flamma) och fru Wicklin. Allt eftersom samvaron och lekandes framskrider, tillkommer fler intressanta personer, och det är inte utan att jag skulle ha velat vara med på några av tillställningarna — som när påskaftonen firades på Ramsmyra, friherrinnan Becksioe-Jönssons fäderneärvda säteri vid sjön Illerns norra strand.

 "Där uppträdde herrarna i egna och lånade frackar av varierande längd och grönska och damerna i klänningar av skiftande kvalitet och kulör, utgångna från Varuhuset Vackrare Venusmått i Illersborg. Till traditionerna hörde, att man efter äggärningen ställde till med s. k. ägglöpning, vilket enligt friherrinnan Charlotte var att betrakta som en för den besuttna adeln mera ståndsmässig form av det enkla folkets vulgära potatislöpning." 

Många av lekarna, kanske de flesta, är nog bekanta för de flesta av oss, som varit med ett tag —men en del av dem får en ny knorr, som ett skepp kommer lastat:

... och till slut avbröt majoren de surrande fransyskorna med att ge order om uppställning till leken "Ett skepp kommer lastat". Hur överlägsen och  iskall moaréns blick än hade varit genom den tydligt ilsket iskruvade monokeln, bekom det inte de upprymda damerna det minsta, utan en storm av föga underdåniga protester bröt lös.

"Ett skepp kommer lastat" ansågs av friherrinnan höra till de lekar, som hennes lille Balder lekte med sina skolkamrater på julgransplundringar och födelsedagskalas. Föga anade friherrinnan att även Balders gäng sedan länge förkastat sysselsättningen att stillsamt sitta i en ring och lasta skepp med en mängd frukter och leksaker på olika bokstäver, och att "gangsters" och "bombanfall" voro de mest förekommande underhållningsmomenten på deras fester. Just när det artade sig till ett häftigare meningsutbyte mellan friherrinnan och den nu i det ärriga anletet blålilafärgade majoren, ingrep kand. Ulph och menade, att man kunde kompromissa på så sätt, att man lekte den gamla leken men lastade skeppet med ord på franska. Så fick majoren slippa ensan att se sin order åtlydd, och friherrinnan  kunde fortsätta sina talövningar.

Så satte man igång och friherrinnan glänste med "poudre", "papillote" och "parfum", fru Agda med "paté" och "pomme de terre" och Märta med "polygamie" och "pirouette". Elisabet hittade bl.a. "poème" och "Parnasse", och kand. Ulph klarade sig med "polype" och "pincette". Corfitz Tramselius hittade i sin nöd på ordet "perplexité" och majoren lyckades komma på "parade". Värst var det för amanuensen Wickelin, vars kunskaper i franska språket inte voro så solida. För den skull var han dock inte svarslös utan lät sin farkost bestigas av Pasteur, Picard, Pascal och Pippin, såväl den store som den lille."

Pratigt javisst, men eftersom jag inte läser hela boken i ett svep, finner jag det nöjsamt, samtidigt som jag är fascinerad av att man, både då och nu, alltid måste göra något — att inte samtalsämnena räcker till utan aktiviteter. Med tanke på hur den så kallade upplevelseindustrin utvecklats på sistone, låter förstås "ett skepp kommer lastat" rätt tamt. Personligen föredrar jag definitivt den tama — billigare varianten.

...