Behöva ni nya underärmar?

 Då kan jag å det varmaste rekommendera "Den nya Wirkboken, en fullständig anvisning till Alla slags Wirkningar såväl med hvit som med kulörta garner, efter Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert. Till unga Landsmaninnors tjenst, bearbetad av Wilhelmina Stålberg.

 Vilka Charlotte, Minna och Jenny är, har jag inte lyckats klura ut, annat än att Charlotte var pseudonym för Emma Hennings — som jag inte heller hittar något om. Wilhelmina däremot finns det en hel del att läsa om, och med en hel del menar jag, för att vara tämligen bortglömd finns det en del att läsa, även om det innebär mycket klickande, många återvändsgränder och en del motsägelsefulla uppgifter. För att inte tala om alla intressanta urspårningar, där jag blir sittandes och klickar i en helt annan riktning än jag avsåg.

 Wilhelmina var ett oönskat barn, hon hamnade på barnhus, och skrev senare i livet att hon tillhörde:

"den säkert ganska talrika hopen af dem, öfver hvilka en mors öga aldrig strålat, som aldrig sjungits till sömns af en moders ljufva stämma, aldrig lyfts på en faders armar, men saknat mycket godt, som de erkända, de äkta barnen hafva att åberopa och erhålla." 

Hon blev tidigt fosterbarn hos fältkamrer Stålberg med fru, där: "uppfostran (blev här), enligt tidens riktning i detta hänseende, öfvervägande praktisk. Hon lärde att laga mat, baka, tvätta, stryka, sticka strumpor, sy linnesöm och brodera m. m., som då stod på den qvinliga uppfostrans program. Men redan tidigt visade hon hog för äfven andlig sysselsättning, och gaf luft åt sina inre känslor i dikten. Man kom underfund härmed, och hon blef strängt tillrättavisad. Hvad hade en stackars flickunge på parnassen att göra? Men på samma gång kunde man ej låta bli att i smyg för andra visa prof på hennes poetiska begåfning, för att skryta dermed. Man visar ju» äfven ibland abnormiteter för penningar. Så både uppmuntrad och undertryckt i denna sin utveckling, förde naturligtvis den unga ett glädjelöst lif, i hvilket hennes förstulna samqväm med sina drömda idealer voro ljuspunkter, under det att den trettonårigas hvardagliga sysselsättningar egnades åt att brodera “på hvitt“ att sy handskar åt handskmakare, förfärdiga tyllmössor åt nipperbodar samt äfven undervisa tre pensionärer, som föräldrarne togo till sig. Då fadren dog, blef genom ödets ironi just dottrens poetiska begåfning ett medel för den fattiga fostermodrens underhåll."   

Wilhelminas tillägnade studier kom alltså både henne och hennes mor till nytta. Hon gav lektioner,  författade och översatte böcker till svenska — i huvudsak från tyska, franska och engelska.

För fem år sedan gratulerade jag henne på hennes födelsedag, så jag fördjupar mig inte i hennes liv annat än lägger till detaljer som jag inte hade då. Som denna passus från övarsättarlexikonet, där det framgår att hon säkerligen var tvungen att producera översättningar (och förmodligen mycket annat) i högt tempo, för att livnära sig: Stålbergs penna nyttjades i de flesta genrer och anpassades efter tidens rådande litterära konjunkturer. Hon är ett typexempel på en författare som sällan fick välja sina ämnen själv utan anpassade dem efter marknaden. I ett brev till Aftonbladets nyblivne ägare Carl Fredrik Bergstedt (26/11 1851) ställde Stålberg frågan om hon kunde få medverka i tidningen som ”feuilletonist”. Hon sökte därigenom möjligheter att uppnå en någorlunda säker inkomst och underströk att hon intet annat ägde ”än mitt arbete att lefva af”. Senare i ett brev till bibliografen Christopher Eichhorn på Kungliga biblioteket (28/8 1866) erkände hon att hon inte förmådde erinra sig ”ens en tiondel af allt sådant skräp, som jag strött omkring mig, under min långa vandring på litteraturens bana”. Man får anta att de översättningar som Stålberg utfört inte heller stod högt upp på listan när hon skulle försöka summera sina dagsverken.

Förutom hennes böcker "En vinter i Härnösand" och En brefställare för damer ", är det svårt att hitta någon av alla de romaner hon skrev. 

 Men hos Projekt Runeberg kan du läsa ”Anteckningar om svenska kvinnor”, (en skattgruva) som hon skrev tillsammans med P.G. Berg, den gavs ut 1884 och är den första svenska kvinnobiografiska verket.

Samtidigt som hon författade och översatte var hon redaktör för tidskrifter med mode- och handarbetsinriktning och bidrog med otaliga småtexter till kalendrar, tidningar och antologier. Och det är väl här hennes virkbok kommer in, den lär hon ha översatt från engelska.

Så här stilig krage har jag aldrig virkat, men jag minns tonårens virkade kragar och manschetter, att bäras till jumper — det var inga höjdare, eftersom kragen alltid åkte på sned, och jag med min (o)vana att alltid kavla upp ärmarna, aldrig blev sams med manschetterna.