Behöver du en ny pirat?

"Nu kröp en påse kaffe och litet hembakta kringlor fram ur min pirat, och snart satt vi och språkade vid den rara kaffetåren i all sköns trevnad."

ur "I Stockholm. Också en resebeskrivning" (1892)

av Alfhild Agrell

Wilhelmina Stålberg hjälper dig att virka en ny. Du behöver "groft hampagarn, eller fint så kallat simpelkort, till virkningen",  och "rödt eller blått sidentyg, hvaruti insys ett par stadiga fiskben upptill", till fodret.

Hellquist förklarar det vitsiga namnet på väskan sålunda:

1. pirat, sjörövare, Rudbeck 1698 = ty., av lat. piräta, ay grek. peirdlés, till peiran (av *peri-), försöka (t. ex. ten thdlattan, havet); urbesl. med fara, sbst. o. vb.

2. pirat, ett slags damväska, Fr. Bremer 1834, M. Silfverstolpe 1847; sannol. egentl, en skämtsam användning av
föreg.; okänd utom Sverige. Möjl. syftande på det förr allmänna bruket att i sina pirater åt de hemmavarande (barnen) gömma en del av välfägnaden (konfekt o. d.), varvid jämförelsen med ett härjningståg nog stundom osökt inställde sig. 

Grattis Wilhelmina!

Wilhelmina Stålberg!

26 november 1803 - 23 juli 1872

(jag gillar hennes något ampra,

uppsyn! Eller är den bara trumpen?)

Jag har ett nytryck av en av hennes böcker med stickbeskrivningar, annars hade jag inte läst något av henne — om man inte räknar ”Hjalmar och Hulda” förstås — förrän jag snavade på hennes bok ”En vinter i Hernösand, novell i bref” från 1834. Trots att boken (som jag nog betraktar som en roman snarare än en novell) är tämligen förutsägbar, är den charmig och rent språkligt en njutning att läsa.

Helt säker på att hon skulle ha uppskattat

den här versionen, är jag inte.

Wilhelmina var fosterdotter till fältkamreraren Stålberg och hans hustru i Stockholm, och som det står i skrifterna ” föddes (hon) av obemärkta föräldrar men övergavs. Hon fick en god uppfostran och visade tidigt litterära anlag, redan som tonåring fick hon texter publicerad i tidningar, under signaturen Wilhlelmina.

Hon debuterade 1826 med diktsamlingen ”Min lyras första toner”, och efter att gett ut flera böcker fick hon Svenska akademiens guldmedalj 1843.

Hon var en av 1800-talets mest produktiva författare och översättare. Större delen av hennes författarskap utgörs av historiska romaner, men hon skrev även barnböcker, lyrik, gåt- och charadböcker.

När hennes fosterfar dog 1829 blev hon och hennes fostermor tvungna att själva ordna sin försörjning. Modern lärde Wilhelmina hantverk (vilka framgår inte) och hushållsarbete för att med dessa kunskaper kunna bidraga till deras försörjning. De tog in fattiga ungdomar som inneboende vilka man undervisade.

Fostermodern dog 1846, varefter Wilhelmina levde ensam i Stockholm. Hon försörjde sig på sitt författarskap och på att översätta, främst från tyska, engelska och franska.

En väldig jägare är jag.

Ej Nimrod var så båld.

Det djur har sett sin sista dag,

Som råkar i mitt våld.

I alla hus jag finnas plär,

Så fin, så spak, så vig.

Rätt mångens favorit jag är,

Fast andra hata mig.

Allt sedan syndaflodens dar –

Och kanske litet till –

Jag menskoslägtet åtföljt har

Och städse följa vill.

* svar längst ned

Jag måste tillstå att av de hundra gåtorna i boken ”Gissa den som kan?, Ett Hundrade nya Gåtor på vers af Wilhelmina Stålberg, Till nöje och förströelse i familjkretsar” från 1863, är det inte många av gåtorna jag gissa.

*katten