Wilhelmina Stålberg!
26 november 1803 - 23 juli 1872
(jag gillar hennes något ampra,
uppsyn! Eller är den bara trumpen?)
Jag har ett nytryck av en av hennes böcker med stickbeskrivningar, annars hade jag inte läst något av henne — om man inte räknar ”Hjalmar och Hulda” förstås — förrän jag snavade på hennes bok ”En vinter i Hernösand, novell i bref” från 1834. Trots att boken (som jag nog betraktar som en roman snarare än en novell) är tämligen förutsägbar, är den charmig och rent språkligt en njutning att läsa.
Helt säker på att hon skulle ha uppskattat
den här versionen, är jag inte.
Wilhelmina var fosterdotter till fältkamreraren Stålberg och hans hustru i Stockholm, och som det står i skrifterna ” föddes (hon) av obemärkta föräldrar men övergavs. Hon fick en god uppfostran och visade tidigt litterära anlag, redan som tonåring fick hon texter publicerad i tidningar, under signaturen Wilhlelmina.
Hon debuterade 1826 med diktsamlingen ”Min lyras första toner”, och efter att gett ut flera böcker fick hon Svenska akademiens guldmedalj 1843.
Hon var en av 1800-talets mest produktiva författare och översättare. Större delen av hennes författarskap utgörs av historiska romaner, men hon skrev även barnböcker, lyrik, gåt- och charadböcker.
När hennes fosterfar dog 1829 blev hon och hennes fostermor tvungna att själva ordna sin försörjning. Modern lärde Wilhelmina hantverk (vilka framgår inte) och hushållsarbete för att med dessa kunskaper kunna bidraga till deras försörjning. De tog in fattiga ungdomar som inneboende vilka man undervisade.
Fostermodern dog 1846, varefter Wilhelmina levde ensam i Stockholm. Hon försörjde sig på sitt författarskap och på att översätta, främst från tyska, engelska och franska.
En väldig jägare är jag.
Ej Nimrod var så båld.
Det djur har sett sin sista dag,
Som råkar i mitt våld.
I alla hus jag finnas plär,
Så fin, så spak, så vig.
Rätt mångens favorit jag är,
Fast andra hata mig.
Allt sedan syndaflodens dar –
Och kanske litet till –
Jag menskoslägtet åtföljt har
Och städse följa vill.
* svar längst ned
Jag måste tillstå att av de hundra gåtorna i boken ”Gissa den som kan?, Ett Hundrade nya Gåtor på vers af Wilhelmina Stålberg, Till nöje och förströelse i familjkretsar” från 1863, är det inte många av gåtorna jag gissa.
*katten
Denna Wilhelmina kände jag inte förut.När jag såg porträttet och inget efternamn trodde jag det var fru socialchefskan W.Unill i Grönköping men där bedrog jag mig.
SvaraRaderaGåtan klarade jag dock av! Synnerligen välformulerad är den och är resten av hennes alster lika njutbara vore det kul att läsa något. Finns tyvärr inte på Gutenberg, jag kollade.
№ 52.
SvaraRaderaJag är en liten konstlös stad
Der millioner pyssla.
Hvar innevånare så glad
Förrättar der sin syssla.
Jag har ej murar, torn och slott,
Dock trifves hvar och en så godt.
Jemnt är der rörelse och lif,
Men ingen träta, intet kif.
Om listig orm der kommer in
Han mister både hull och skinn.
http://litteraturbanken.se/#!forfattare/StalbergW/titlar
Här hittar du både "En vinter i Hernösand" och de hundra gåtorna. Tyvärr verkar det inte finnas fler av hennes böcker på nätet - fast jag har inte letat så noga.
№ 88.
Ett oundgängligt husgeråd jag är,
Som öfverallt och ständigt finnas plär
I bondekoja och i fursteslott.
Jag herbergera kan båd’ stort och smått.
Men jag plär ofta förorska kif
Emellan mannen och hans äkta vif.
Margaretha
Nr 52: En myrstack.
SvaraRaderaDen andra ska jag grunna litet på.
Nr 88 kan jag tänka mig flera svar på men jag drar till med sophinken - den måste alla ha och orsakar mången diskussion om vem som ska ta ut den.
SvaraRaderaOlgakatt,
SvaraRaderaMyrstacken var rätt, men svaret på 88 är skåpet.
Jag anta'r att kivet rör var skåpet ska stå.
Margaretha
Jag gissade på "pottan" som nr 2 men klämde åtminstone myrstacken. Icke katten dock.
SvaraRaderaVad beträffar videon hade väl hon rodnat sedesamt vid åsynen av bilderna. Bandet spelade bra - så det hade nog fått godkänt.
Ska genast gå in och kolla länken - gåtorna kan man kanske ha på nästa fest hemma (om och när det blir någon).
Ingrid som gillar att gnugga geniknölarna (tonvikten på första stavelsen trodde jag att ordet hade tills jag åtminstone blev tonåring) fast hon sällan lyckas lösa några gåtor.
Ingrid,
SvaraRaderaGåtorna kan nog vara svåra att förstå för unga människor i dag - ordvalet är rätt långt ifrån SMS språket!
Margaretha