Att fånga dagen

eller bli fångad av dagen

An Impromptu Affair, 1999

Jonathan Barry

Tradition is a guide and not a jailer.

W. Somerset Maugham

“Och så ska vi äta gott och ha trevligt”, vet inte hur ofta jag hört uttrycket på sistone — och naturligtvis förstår jag vad folk menar, men visst låter det som de aldrig äter gott och har trevligt till vardags.

Personligen tycker jag att det är viktigare att göra vardagen trevlig än samla ihop sig till en kraftansträngning några gånger om året.

Och mest minnesvärda tycker jag de tillfällen är då vi “fångat dagen” och firat att vi inte har något att fira.

Delvis kommer sig de här tankarna av att en väninna ringde för några timmar se’n — hon var bara tvungen att avreagera sig. Efter dagar av planering och slit, matlagning och städning orkade hon inte med släkten, som hade en annan uppfattning om hur helgen skulle firas. Och en halvtimme efter hennes samtal ringer hennes kusin och gråter av precis samma orsak. Tjejer som annars är de bästa vänner, men när man är trött och förväntningarna är för höga, kan det gå så.

Om strumpor och julsång

För många anglosaxiska barn är juldagens morgon, julens höjdpunkt — det är då de vittjar sina strumpor som de kvällen dessförinnan hängt upp på öppna spisen, eller sänggaveln.
Jag insåg plötsligt, att jag inte hade en aning om var-för man hänger upp strumpor — ändå är jag uppväxt med en jättestrumpa, som min mormor sytt, i vilken årets julklappar samlades före jul.
Så jag begav mig ut på nätet, i jakten på kunskap, och fann ett par olika varianter på hur det började.

Den ena historien säger att det var en adelsman som blev änkeman, och i sin stora sorg inte klarade av att förvalta sin förmögenhet. Så där satt han utfattig med tre vackra döttrar som han inte kunde ge någon hemgift. Det tycks i alla fall ha varit god tåga i flickorna, de skötte hushållet och lappade och lagade sina slitna paltor. En kväll när de hade tvättat sina kläder, hängde de upp dem fram-för brasan för att torka. Just den kvällen kom Sankt Nikolaus förbi och tittade in genom fönstret, han såg flickornas strumpor och smög sig in i huset med tre guldsäckar, som han stoppade ned i strumporna.
Flickorna blev gifta och levde lyckliga i alla sina da´r.

En annan variant säger att det började i Holland där barnen, redan på 1500-talet, på julaftonens kväll fyllde sina träskor med halm och morötter åt Sintir-klass renar. I utbyte mot fodret stoppade Sintirklass en liten gåva i skon.

På tal om juldagen, minns jag hur jag som sexåring inte för mitt liv kunde begripa vad jag hade i stallet att göra på juldagens morgon. Trots att jag i första klass hade en djupt religiös lärarinna, hade budskapet gått mig förbi. Och när vi började öva julsånger blev det mor som fick förklara innebörden i "När juldagsmor-gon glimmar".

Kvinna byter ägare

Jag har aldrig någonsin kunnat förlika mig med den anglosaxiska traditionen där fadern lämnar över sin ägodel, dottern, till den nye ägaren, brudgummen.
Och i dag läser jag i DN att prinsessan Victorias önskan är att på det sättet framstå som en handels-vara.
Eftersom jag inte har någon förståelse för varken kungahuset eller hela jippot kring detta kungliga bröllop, så ger jag blanka den i, hur just detta bröllop kommer att gå till. Kanske är det symptomatiskt att just kungahuset med alla sina regler kring tronar-vingens äktenskap, eventuellt väljer denna förnedrade symbolhandling.

Kedjereaktion

0
Monet skriver om fransk mat som kanske är svensk, och Christina hakar på och skriver om friterad camembert som inte var så fransk som hon trodde. Jag hakar på därför att jag har med åren insett att mat inte alltid har det ursprung man tror det har. Och vad man tror är typiskt för en region ofta inte är ett dugg typiskt.
På ett internationellt scoutläger hade man ordnat en promenad med stationer där de olika landskapen i Sverige presenterade sig och serverade något som var typiskt för landskapet. Japanerna blev alldeles till sig när de fick spettekaka (som tydligen härstammar från Tyskland) — för se det är en japansk specialitet sa' de!
Samma flickor blev så glada på en fest där snälla scoutmammor slagit knut på sig själva för att bjuda på svensk mat och bjöd på Janssons frestelse — för se den rätten är minsann japansk.
0

Min mamma och jag har haft ett antal esperanto brevvänner — en av dem, jag tror att det var en ungrare, ville ha recept på svensk mat. Kruxet var bara att vad vi än skickade för recept så hade de den maten där också.

Min väninna bjöd Kanadensiska gäster på blodpudding — det var ju inget nytt, enda skillnaden var formen, de formar sin till en korv.

Och tänker man efter så måste det väl bli rätt snarlika rätter när råvarorna är givna.
0

Då skiljer nog sederna mer. Jag minns en flicka i tonåren från Argentina som efter ett scoutläger kom att bo hos en bekant till mig. Aina, min bekant, slog knut på sig själv för att visa så mycket som möjligt av Stockholm med omnejd. De var ofta bortbjudna till Ainas vänner som bjöd på mat, men tösen åt så dåligt att Aina blev orolig. Efter några da'r frågade hon hur det var fatt eftersom hon nästan inte åt något. Då visade det sig att vi svenskar inte trugar tillräckligt mycket — vi frågar två gånger om man vill ha något och tackar man nej får det vara se'n. Den här flickan hade lärt sig att det inte var artigt att ta' för sig förrän tidigast den tredje gången hon blev bjuden.
När jag berättade detta för en vän började han skratta och berättade om en kinesisk student som hade bott hos honom. De hade varit på middag hos en äldre dam som tyckte det var så roligt att gästen åt så mycket. Den lilla kinespojeken åt uppenbarligen tills han var grön i ansiktet eftersom man inte kan tacka nej när en äldre person bjuder!