veckans foton #33

Lost

Frederick McCubbin

Det är svårt att förstå att jag, med bara sju dagar i veckan, så ofta, lyckas blanda bort dagarna. När söndagen plötsligen står utanför dörren, kommer det som en överraskning. Men jag tröstar mig med att jag inte är ensam om det — jag läser gamla brev och dagböcker (Axel von Fersens & Georg Gripenberg, just nu), och det är trösterikt att se att även de lyckas villa bort sig bland datum och veckodagar.

Att veta vad jag gjort när, är därför inte helt enkelt — i synnerhet när livet lunkar på utan att göra så mycket väsen av sig. Och tack och lov för det.

Temperaturen ligger farligt nära nollpunkten, men håller sig fortfarande på rätt sida om den.

Luftfuktigheten är hög och svamparna frodas. Om svampar har jag skrivit tidigare, så nu nöjer jag mig med att konstatera att jag gillar svamp — att titta på dem — men att låta mig bjuda på svampstuvning är livsfarligt.  

Så här passar det gamla uttrycket ”svampen på” (Schwamm drüber)  — eftersom mina svampkunskaper är i det närmaste obefintliga. 

Kanske är det här en fnöskticka — men det kan lika gärna vara något annat, och vad spelar namnet för roll? Randningen är vacker, och skulle kunna används i många tekniker.

Och skulle det nu råka vara en fnöskticka så är den användbar. För så här läser jag på nätet:

”Du kan hålla myggen borta med hjälp av fnöskticka! Lägg tickan i elden, tills den börjar glöda. Tag sedan bort den ur elden och sätt den på en pinne — röken kommer då hålla myggen borta i flera timmar.”

Somliga svampar tycks ha tröttnat på livet, lägger sig ned och vänder ut och in på sig — inte utan att även jag känner för att göra så ibland.

I litteraturen förekommer det en del svampar, som i Dorothy Sayers ”The Documents in the Case”. Den enda av Dorothy Sayers kriminalromaner (så tror jag den kallas på engelska), men där Lord Peter inte är med.

Men vill du inte ta dig tid att läsa en normallång roman — så kan jag rekommendera en stunds nöjsam läsning med Gustaf Frödings korta novell ”Svampinjoner”.

Nu när jag inte längre sitter ute på kvällarna ser jag sällan räven, men han kommer fortfarande ofta på besök, och lämnar en hälsning. För 

har jag glömt att plocka in allt löst från trappen, flyttar han ned det, och lämnar det ett par meter från trappen.

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier.