Modern sport fanns ju icke (på 1860-talet) — men i stället för tennis, fotboll och golf spelade man sälta, pärkade puta och slog munk, och det var nog lika roligt, fast det bara var inhemskt svenskt.
ur ”Mitt livs minnen”,
av Claes Lagergren
utförsåkning i ”Vitan”
min bästa gren
1. Så minns jag gymnastiklektionerna i skolan:
jag varken hatade eller älskade gympan — har varken goda eller dåliga minnen av den.
2. Det är "min" idrott framför andra (som aktiv och/eller som åskådare):
så följer ett av mina vanliga trista svar på frågorna 2 - 5:
ingen, jag är helt sonika ointresserad av idrott
5. När det sänds sport i tv så ...
Även om jag hade en TV så skulle den inte få sällskap av mig under sportsändningarna
6. Hur sugen är du på OS i sommar?
Inte det minsta
I ett försök att rehabilitera mitt rykte och inte framstå som alltför negativ, vill jag berätta att jag i tonåren både simmade och orienterade, men eftersom jag inte fattar vitsen med att komma först så la jag så småningom av det organiserade sportandet.
Under min tid i Kanada lurades jag med i ett tjejgäng som regelbundet hejade på sina curlingspelande män.
Efter en tid insåg jag att det inte var spelet som var det väsentliga, utan möjligheten för tjejerna att visa upp sina exklusiva stickade tröjor & chica accessoarer.
Visst kan det vara kul att ägna spelet en halvtimme en gång i veckan — men inte flera timmar två eller tre gånger i veckan. Så jag brukade stoppa ner en bok fickan, och sedan leta upp en plats i skymundan.
Men just nu slår det mig att jag bänkade mig framför TVn varje gång Stenmark åkte — men det var ju en och en halv evighet sedan. På så vis hann jag sticka två schalar i påfågelmönster.
Men ordet sport gillar jag, med alla dess möjligheter att bilda nya ord genom att sätta ihop det med andra ord, som frågesport och ”stadsorientering” som vi hade ett par gånger under skolåret på mellanstadiet — ett välkommet avbrott, då vi fick ge oss ut på sta’n.
Vad man räknar som sport har jag insett är var och ens ensak:
Att sköta .. (bin) är ett fint husbondearbete och passande som ”sport” och sommarnöje för den superfinaste gentleman.
ur ”Biet”
av Oskar Elis Leonard Dahm
Och i ”Vattenslottet” skriver Per Wästberg: Vid universitetet blev det en sport att kalla varandra med förnamnens initialer.
Så kan man ju ”gå på sporten”, men det har jag aldrig provat.
mycket sport var ju förbjudet för kvinnor, inte förrän år 2000 var damer välkomna att ställa upp i OS i tyngdlyftning.
SvaraRaderaKommer att följa OS, dock inte i Paris
Hannele,
RaderaJa, det var mycket som inte var passande för kvinnor att ägna sig åt.
Jag har haft många vänner som ägnat sig åt sportgrenen biskötsel, så jag har inte behövt skaffa bin.
Margaretha
har haft egna bin i trädgården, dock med halvramar som inte är så tunga att lyfta
SvaraRaderaSe där, då är jag också sportslig som har haft bin. Jag har i alla fall varit sportslig då. För övrigt gillar jag ditt inlägg som bara den idag. Stenmark förändrade världen ett tag. Alla gav sig tid att stanna upp livet för att se när han åkte utför.
SvaraRaderaKarin
Tack Karin,
RaderaVisst var det fantastiskt att se hur hela Sverige höll andan när Stenmark åkte.
Margaretha
Haha, men du åkte väl utför i Schweiz oxå? Du var ju där varje vinter?
SvaraRaderaJag minns dig som väldigt spänstig.
Vi hade oxå stadsorientering, det hade jag glömt tills jag läste ditt inlägg, kul.
Nej jag har inte heller gått på sporten.
Kram Kicki
Kicki,
SvaraRaderaJo, jag har ju varit mycket i Schweiz, men att åka skidor blev jag aldrig bra på.
Kul att höra att din klass också orienterade i Stockholm — fast ni rörde er väl i de norra delarna av sta’n, så vi möttes mig aldrig.
Margaretha