Jordgubbar, 1916
Precis som Musikanta är jag en stor Chagall-beundrare. När jag nu läser hennes inlägg förflyttas jag i tankarna till Basel där min väninna Rachel bor. Hon bor på en liten lugn gata med smala flerfamiljshus. Trevåningshuset där Rachel bor på översta våningen, och där hon har inrett även vinden, tillhör hennes familj.
Under kriget passerade många judar på flykt huset på Türkheimerstraße. Trots att Schweiz stod utanför kriget, var man även där tvungen att gömma sina vänner ibland — och det gjorde man i den pelare som trappan slingrar sig runt. Jag som inte har cellskräck, känner ändå hur jag andas tyngre när jag tänker på hur det måste ha varit att stå i en pelare, där det bara fanns plats att just stå upp, och ängslas för att bli upptäckt.
I dag kan man lagt en glasskiva över toppen på pelaren på översta våningen, så att man kan titta ned på detta förfärliga gömställe.
Och varför kommer jag att tänka på detta när jag läser om Chagall? Jo Marc Chagall var en vän i familjen (men behövde aldrig gömma sig i pelaren), och där finns flera av hans tavlor.
I am an admirer of Chagall myself; this particular painting reminds me of Pierre Bonnard's "Dining Room in the Country", painted in 1913. Also, I enjoyed your post on fireflies. We called them lightning bugs when I was little. I would capture them in a jar and then release them in my dark bedroom late at night.
SvaraRaderaJodi,
SvaraRaderaI didn't think of Bonnard, but you're right. I chose this painting because it's not what most people think of as a typical Chagall.
I love the idea of having lightning buds in my bedroom!
Margaretha
Jag som har cellskräck kan inte tänka mig något värre än att måsta välja på att stå instängd i en pelare eller bli upptäckt! Får nästan panik när jag tänker på det!
SvaraRaderaSiv,
SvaraRaderaDet måste vara fasansfullt!