Motherhood, 1805
Marguerite Gerard
Jag minns tystnaden som följde när Britt-Marie sa’ att hon inte ville ha barn, för ungar är så besvärliga. Vi var en grupp tjejer i tonåren som fikade tillsammans, när hon fällde den opassande kommentaren.
För vissa åsikter tycks vara opassande, och jag grunnar på varför. Och nu talar jag om personliga åsikter, som inte skadar någon annan. Att inte tycka om djur och barn beraktas av de flesta som suspekt. (Fast det är OK att inte gilla kräldjur).
Tycker man att det satsas för mycket pengar på fertilitetsforskning — eller att det pjoskas för mycket med cancerpatienter, är man hjärtlös.
Har man kommit fram till en åsikt på grund av erfarenhet eller väl underbyggda kunskaper, så måste man väl få tycka vad man vill utan att bli misstänkliggjord. Så länge jag inte uttrycker mig förklenande om människor som inte delar min uppfattning, och respekterar att alla inte har samma (sunda) idéer som jag själv, så må det väl vara hänt att vi inte samtycker i en rad frågor.
Naturligtvis finns det frågor där man får ha olika synpunkter, liksom att det finns icke accepterade ståndpunkter.
Men frågan kvarstår — varför finns det vissa, tämligen harmlösa, tankar som inte är salongsfähiga.
Bra frågor! Det där har jag också grunnat. Personligen tycker jag att det är helt okay att säga vad man tycker om att ha det ena eller andra när man inte nedvärderar någon annan.
SvaraRaderaMan måste ju få känna, tänka och tycka som man gör utan att känna sig klunsig och plump.
Att man väljer bort barn är precis som du skriver, en aning suspekt....man får inte ens yppa det bland andra för det anses stötande av någon outgrundlig anledning. Undrar om det är ett nedärvt religiöst arv som spökar i bakgrunden...
Åskar ser däremot ut som om allt kvittar, bara han får vara som han är.
Karin, gräddare just nu också
Att inte benämna saker och företeelser vid dess rätt namn eller att inte kunna säga att en person är en "skitstövel" är en rädsla många av oss lider av.
SvaraRaderaVi är rädda för att bli betraktade som fördomsfulla, oempatiska eller allra värst som rasister.
Det är en sorts dubbelmoral som är svår att komma underfund med och vad den bottnar i kan man ju spekulera över.
Jag undrar om det t.ex. skulle väckt samma uppmärksamhet om en man hade sagt detsamma? "Jag vill inte ha barn för att det hindrar min karriär!"
SvaraRaderaMen - det är väl ungefär lika opassande för någon att säga att hon/han inte gillar barn som att säga att hon/han inte gillar fula, korta, långa, tjocka, dumma, vackra eller intelligenta människor förutsatt att någon person i dessa kategorier inte är närvarande. Jag kan ju ha bildat mig en mycket bestämd åsikt om detta...
Gillar man inte barn, aborter eller fertilitetsforskning behöver man ju inte tala om det för alla. Det märks f.ö. ganska omedelbart vilka som inte gillar barn - en erfarenhet som jag gjort när Mirren och jag någon gång har varit tvungna att uppsöka ett offentligt matställe med två små hungriga killar...
Mycket bra sagt. Jag vill inte ha barn heller och har aldrig haft suget efter barn. Däremot njuter jag av att få skämma bort släktens barn och kompisarnas barn.
SvaraRaderaSvenskar är rädda för att uttrycka sin åsikt. Allt ska vara så beige och lättmjölk.
Karin,
SvaraRaderaDet finns säkert mer än en orsak till att många till varje pris vill reproducera sig. Att lämna kvar något av sig själv på jorden är ett skäl jag har hört flera gånger. Andra kvinnor säger att de är så moderliga och behöver ett barn att älska - ett biologiskt alltså.
Förr var ju många barn en slags pensionsförsäkring, någon som kunde ta' hand om en på ålderns höst - men det tror jag knappast är ett gångbart skäl i dag.
Religiöst är det väl i så måtto att man förr ansåg att det var kvinnans plikt att föda barn (Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.»).
Renée,
Jo dubbelmoralen frodas nog överallt - även om vi gärna vill tro att den inte finns hos oss.
Ingrid,
Nu är det väl kanske inte så många män som säger så - de räknar kallt med att kvinnan ska ta' hand om barnen.
Att inte vilja ha barn är ju ett beslut grundat på olika förutsättningar, medan det är mer av fördomar att inte gilla tjocka, långa eller fula människor. Jag har då aldrig hört ett gott skäl till att någon inte tycker om människor med vissa utseenden.
Nej, man behöver inte tala om allt man tänker och tycker - i synnerhet inte om det sårar någon. Men frågan kvarstår ändå varför någon som inte tycker om katter eller barn ofta betraktas som känslokalla.
Se'n tror jag inte alltid att alla som inte vill ha ungar snoende kring benen, tycker illa om ungar - kanske vill de bara ha lugn och ro just då. Är man trött, har huvudvärk eller problem orkar man varken med små barn, tonåringar eller för den delen människor överhuvudtaget.
Karlavagnen,
Andras barn är trevligt att umgås med, i synnerhet som man kan återlämna dem när de luktar eller låter!
Det är många som säger att svenskar är slätstrukna - personligen känner jag nog lika många utslätade personer i andra länder som här. Och praktiskt taget alla mina svenska vänner är mycket färgstarka personligheter. Naturligtvis finns det kulturella skillnader som innebär att diskussionerna är mer högljudda och häftiga i somliga länder - men jag ser för den skull det inte som att svenskarna är tristare än andra trista människor.
Margaretha
Jag har inget svar, men jag har också funderat på de här. En del känner sig nog som man ser ner på dem därför att man inte tycker likadant som de. De blir kränkta av att t. ex du inte förstår deras rädsla för att dö i cancer eller deras längtan efter barn. Eftersom du vet det och inte vill såra någon så säger du ingenting.
SvaraRaderaTycker man inte om djur så är det okej om man har ett skäl, blivit biten av en hund eller sparkad av en häst, men att bara tycka illa om djur betraktas nog som brist på empati.
Det här var ett intressant ämne men nu måste jag lägga mig, jag ska fortsätta att fundera.
Kram från Mette
Man får tycka vad man vill och säga det också - inom vissa gränser. Rasisitiska och kränkande utsagor går över gränsen, t ex. Men om man vill eller inte vill ha barn eller tycker om katter eller inte ska ingen lägga sig i eller värdera. Var och en fattar sina egna beslut.
SvaraRaderaAtt vi sen har kulturella olikheter i vårt sätt att uttrycka oss och i umgänget anser jag att vi också ska acceptera utan värdering. Det kan ju knappast graderas i "bättre eller sämre" om man diskuterar högljutt som greker och italienare eller i mera återhållsam "svensk" ton. Vissa av oss nordbor upplever det som obehagligt med den höga tonen. Andra tycker det är kallt och oempatiskt att vidhålla den låga.
Jag blir ibland så trött på att folk inte kan acceptera att en person har en åsikt och den andra personen har en annan åsikt. Och att det är helt okej. Att man helt enkelt tycker olika. Folk blir ibland väldigt upprörda om man har en avvikande åsikt bara för att man inte tycker som de gör. Som om de känner sig hotade bara för att inte alla tycker som de gör. Jobbigt och tröttsamt. Jag har ofta litet annorlunda åsikter och bryr mig helt enkelt inte om att ventilera dem ibland om jag vet att det kan bli en helt onödig argumentation - som den andra personen sätter igång. Jag brukar oftast inte ha så många idéer om vad andra skall tycka men har stött på många som verkar tycka att jag skall tycka som de. Bra inlägg!
SvaraRaderaMette,
SvaraRaderaDet är nog som du säger, många ta'r det som ett personligt angrepp och känner sig ifrågasatta när någon har en uppfattning som går stick i stäv med deras. I synnerhet om det är något som kanske är baserat mer på emotioner än fakta. Men det som är märkligt att bara den ena parten tycks ha rätt att känna sig förfördelad - den vars uppfattning grundats på känslor.
Hoppas att jag inte är ute och seglar - slutar innan jag trasslar in mig ännu mer.
Olgakatt,
Håller med om allt du säger!
Anne-Marie,
Ja, visst är det tröttsamt! Jag har precis som du lärt mig att hålla mun, om det inte kan bli en givande diskussion. Det är jobbigt att värja sig när någon försökaer att omvända en!
Som du säger, känner sig nog många hotade av att inte få medhåll - eller tror att man ser ned på dem. Jag har bara en gång i mitt liv blivit ifrågasatt för att jag är nykterist, men då var det precis som de få gånger, man ifrågasatt att jag är vegetarian - man har utgått ifrån att jag anser mig vara en förmer än de som äter kött.
Margaretha
som tänker sätta på
te nu, och börja på
en ny bok:
“Äfven i dag några rader”
Familjebrevskrivning på
1800-talet av Kristina Persson
Oj, Margaretha, har du bara en enda gång blivit ifrågasatt för att du är nykterist! Kan det vara riktigt? OK, jag ska inte ifrågasätta, haha!
SvaraRaderaDet har jag blivit oräkneliga gånger så numera säger jag bara att jag kör! Annars hade jag ett standarsvar på frågan vad jag gör istället, eftersom folk brukar hävda att lasternas summa är konstant: " Jag svär och nyttjar pojkar"! Med påföljd att jag i ett sammanhang fick heta manslukerskan....
Men jag har också utvecklat en teknik att i vissa fall stå och se dekorativ ut med ett glas där nivån aldrig sjunker.
Olgakatt,
SvaraRaderaJa, faktiskt - vilket gör att jag kanske reagerar som du fast tvärtom, blir förvånad när jag hör hur folk blir tråkade. Ändå har jag ända se'n skoltiden umgåtts mest i kretsar där det supits ordentligt, men mina kompisar har alltid varit måna om att jag skulle ha något alkoholfritt att dricka. En mycket berusad gosse kröp med stor möda baklänges över dansgolvet för att hämta en läsk åt mig. Naturligtvis har jag ibland blivit utnyttjad som chaufför eller för andra uppgifter som kräver att man inte ser dubbelt.
I Polen, där man inte fattar att någon kan avstå från alkohol har jag en gång låtsasdruckit - men aldrig blivit ifrågasatt, aldrig behövt förklara mig.
Några gånger har jag förstås varit på så gott humör att jag blivit tillsagd att inte dricka mer!
Kanske vet folk att jag vid behov kan vara elak, och vill inte riskera att utsättas för min mindre trevliga sida.
Margaretha