Livets ketchupeffekt

Det har alltid förundrat mig att livet tycks oförmöget att fördela sorg och glädje på ett någorlunda jämt vis. Mitt liv flyter för det mesta fram som en sedesam flod i ett slättlandskap — men så plötsligt förvandlas denna livets flod till en yster vårflod, där allt händer samtidigt i ett rasande tempo. Bara för att efter en dag eller två, återigen bli stillsam.

Nu senast började det med att just den morgonen jag insåg att jag kunde sova tills jag vaknade av mig själv, då blir jag väckt av en felringning halv åtta. Tillräckligt sent för att jag inte tyckte att det var någon idé att somna om.

Jag hade inte mycket mer än svalt frukosten, och såg fram emot att börja på en ny bok, så ringer en väninna: “snälla söta du, min bil startar inte och jag måste vara hos tandläkaren om en halvtimme (det går inte att ringa till tandläkaren för där är bara en telefonsvarare påkoppld). Efter som det ta’r en halvtimme att köra dit, så kastar jag mig iväg — och kompisen kommer bara några minuter för sent. När jag se’n pustar ut och grunnar på hur jag ska komma ifrån matlagningen så smärtfritt som möjligt ringer nästa kompis. Hon och hennes make är på väg till min by för att besöka ett museum härstädes, och vill gärna titta in efteråt. Nu ta’r en ack så välbekant katastrofstädning vid. Eftersom SMHI aviserat regn, vågar jag inte lita på att vi ska kunna sitta ute, utan röjer försäkerhets skull ett par stigar till sittmöbeln, och plockar undan alla märkliga smågrejor som någon sprider ut över hela huset medan jag sover. Mitt i den röjningen ringer det igen, här där telefonen kan vara tyst flera veckor i sträck betraktar jag fyra samtal (fem förresten, eftersom felringaren ringde två gånger) på en dag som att bli nedringd. En väninna som vanligtvis är kortfattad i telefon, hade behov av att prata av sig.

Vännerna kommer och vi slår oss ned under magnolian —tyvärr kommer även regnet, men magnolian är tät och vi sitter kvar ända tills trädkronan börjar släppa igenom nederbörden. Just som vi håller på att gå in kommer några jehovanter och vill rädda våra syndiga själar undan helvetets kval. Men de är vänliga och välupp-fostrade och dra’r sig genast tillbaka när de inser att de kommer olämpligt.

Om man bortser från att jag river ned en pelargon med min ryggsäck (vilket väl beror på att jag är oaktsam, inte att livet är illvilligt) så händer inte så värst mycket mer, utom att min tekniska utrustning strular och innan jag lyckas fixa problemet tror jag att jag måste bege mig till närmaste metropol för att få sakkunnig hjälp. Lättnaden är stor när allt ordnar sig.

Jo, biblioteket ringer och frågar om jag är intresserad av några böcker som de vill bli av med. Klart jag är!

Håller som bäst på att hämta mig efter den fartfyllda da'n (minns att allt är relativt!), och räknar med att ta' itu med brev, mejl och väntande böcker — och allt det andra jag planerat just den da'n (och i stort sett vareviga dag).