A London Knife Grinder
Inte utan att jag känner mig förfärligt gammal som upplevt både skärslipare, tiggare och gårdsmusikanter. Förmodligen var de, de sista av sitt slag, som ibland dök upp vid vår dörr på Söder i Stockholm. Ja, gårdsmusikanterna höll sig förstås på gården och eftersom vi inte hade fönster mot gården så hörde vi dem bara om de råkade vara där, när vi gick ut med sopor. Men jag har upplevt det, och sett hur tanter slängde ned mynt, inlindade i tidningspapper till musikanten.
The Street Musicians, circa 100 BC
Skärsliparna ställde upp sin slipsten på gatan utanför porten, se’n gick de runt i huset och frågade om vi hade knivar och saxar som behövde slipas.
The Old Beggar
Tiggarna var nog, utan undantag, vad vi kallade ölgubbar. De ville naturligtvis ha pengar att spendera på Skåningen, som på den tiden var ett ölschapp, och bara låg ett kvarter bort. Mor sa’ alltid att pengar hade hon inga att ge bort, men ville de ha några mackor så kunde hon bre’ några — och jag tror faktiskt att de flesta ville ha en några smörgåsar. Dessutom ville de prata. Ett samtal minns jag väl, förmodligen för att gubben, som säkert inte var särskilt gammal, var dramatisk och vältalig. Möjligtvis var han inte heller helt nykter. Han berättade en lång historia om hur han varit förlovad med den vackraste och bästa kvinnan i världen. Efter sju års förlovning dog hans fästmö av brusten blindtarm. Här blev berättaren gråtmild och darrade på rösten när han beskrev hur arg han var på Gud, och hur han, vid begravningen, i vredesmod slängt förlovningsringen på kistan och lämnat kyrkan.
Jag minnns inte skärslipare så där rakt av men jag minns att mina föräldrar talade om att de skulle föra knivarna till någon som kom och gick, för att få dem slipade. För det mesta använde min far en brynsten och en flaska för att hålla dem vassa.
SvaraRaderaDäremot minns jag tydligt hur en man kom cyklandes med en liten märklig manick på pakethållaren och gick in till grannhuset med jämna mellanrum. Magnetisören kallades han. Gissar att manicken på pakethållaren hade med det hela att göra.
Tiggare fanns inte här, åtminstone minns jag dem inte alls.
Intressant, tänk ändå vad man har hunnit med mycket trots vår ringa ålder, Margaretha:)
Karin
Karin,
SvaraRaderaDet måste ha varit i en tidigare inkarnation!
Så spännande med magnetisören - jag visste inte att de hade manicker, trodde det var en inneboende kraft!
Margaretha
som understundom
häpnar över hur
mycket hon har
upplevt
Jag minns från min barndom i Malmö skärslipare, lumpsamlare och så gubben som ropade LIMhamnsSILL! Lumpsamlaren hade häst och vagn, skärsliparen cykel och jag tror sillagubben hade en handdragen kärra.
SvaraRaderaTiggare minns jag inga, inte heller några magnetisörer.
Men magnettroende människor finns ännu som betalar stora pengar för behandlingar, manicker och armband!
Människan vill bedragas...
Olgakatt,
SvaraRaderaMinns varken lumpsamlare eller magnetisörer - men det slog mig just nu att det fortfarande fanns en och annan häst kvar i sta'n. Förmodligen var det bryggarhästar. Kommer bäst ihåg dem när det var parkerade med sin tornister.
Ja, säg vad desperata människor inte betalar för - och så har det väl varit i alla tider.
Margaretha
jag skulle vilja använda den där bilden till en bok. Vad heter boken?
SvaraRaderaEva Stenberg, eva.stenberg3@comhem.se
Eva,
RaderaTyvärr kan jag inte hjälpa dig - jag har hittat bilden på nätet, men det finns ingen mer information om den, än vad jag skrev under bilden. (Jag utgår ifrån att du menar den översta bilden?)
Margaretha