The Bath, c.1867

Alfred George Stevens

Nog ser det ut som om hon var påklädd i badet?

Lyssnar på radioprogrammet Smuts. Där talar man om hur duschandet börjar likna en mani. För att inte tala om avlägsnadet av oönskad hårväxt — och jag förstår att för många är all hårväxt, utom den på huvudet oönskad. Det verkar som de allra flesta andrager hygien som skäl till att duscha, minst en gång om dagen. Därför var det intressant att höra en mikrobiolog berätta att man har mer bakterier på kroppen efter att ha duschat!

Det här programmet satte igång den vanliga associationskedjan, och jag minns det scoutlägret där jag delade tält med min kompis Joanie. Vi är väldigt goda vänner, men på en punkt skar det sig — hon hade nämligen för vana att raka benen var och varannan dag. Då tog hon in ett handfat med vatten i tältet och avlägsnade de få fjun som växt ut efter den senaste behandlingen. Det hade jag väl kunnat stå ut med — men för det mesta “glömde” hon att bära ut vattnet igen, så nästan varje gång jag klev in i vårt tält snavade jag över detta handfat med vatten i.

I vår by (den enheten där vi bodde) hade jag förutom mina svenska flickor, hand om de amerikanska, kanadensiska, tyska, japanska och finska flickorna som deltog i lägret.

Varje morgon hölls en kort morgonsamling, och information gavs om dagens begivenheter. Joan höll i den engelska delen och jag i resten.

Vi är båda lika morgontrötta, Joanie och jag, men medan jag visste att jag inte kunde säga “bara fem minuter till” och vända mig om i slafen, utan att försova mig, så hade hon inte lärt sig det än.

Så kom den morgonen då scoutchefen skulle deltaga i vår morgonsamling. Jag stack med jämna mellanrum in huvudet i tältet och uppmanade Joan att stiga upp. När jag såg lägerchefen närma sig, hade Joanie äntligen kommit upp, men var inte påklädd utan höll på att sätta in sina linser. När alla stod uppställda och väntade på oss — röt jag åt Joan att jag gav 17 i om hon fått in linserna eller inte, nu fick hon lova att komma. Snabbt fick hon på sig en kjol och tröja över pyjamasen — en så’n där präktig flanellpyjamas med vida ben — och rusade ut ur tältet (och snavade på det vattenfyllda handfatet).

Jag har nog aldrig haft så svårt att hålla mig för skratt som då. Med bara en lins på plats, var hon tvungen att blunda med ena ögat när hon läste, och den handen som inte höll pappret försökte frenetiskt, och med dålig framgång, hindra pyjamasbyxorna från att glida ned under kjolen.