En gång i min ungdom gick jag på en kurs för scoutledare, där vi gick på en hajk de sista dagarna av kursen. Vi var fem tjejer, från olika delar av landet i vår patrull. Ulla kom från Medelpad, och var en hejare på att orientera, innan vi andra hade fått upp våra kompasser, stoppade hon ned sin pekade och sa’: “åt det här hållet ska vi”. Vi lärde oss snart att hon alltid hade rätt, fast vi aldrig blev kloka på hur hon bar sig åt. Se’n plöjde hon rakt fram, utan hänsyn till om det var möjligt att gå där eller inte.
Nu var det inte hennes förmåga att orientera som förvirrade några av patrullens medlemmar, utan hennes terminologi. Rätt som det var, kunde hon stanna och säga: “nu tycker jag att vi sätter oss och äter en bulle”. Första gången det hände, blev Ingrid alldeles till sig, “oh, har vi bullar med oss, det visste inte jag” sa’ hon, och sken upp. Ingrids lycka blev kortvarig, för när Ulla sa’ bullar, menade hon fika, och till Ingrids stora sorg (och min glädje) innebar det knäckebröd. Jag vet än i dag inte om det var Ullas högst privata sätt att uttrycka saken, eller om det var, och i så fall, kanske fortfarande är, något dialektalt.
Hahaha ja dialekter är inte å leka me, å uttryck från olika ställen är bara att le åt för de är ju igentligen bara charmigt kan ja tycka.....men som sagt det kan ofta bli missförstånd på olika sätt *ler*.
SvaraRadera/sandra
Jag skulle ha blivit glad, för jag väljer gärna knäckebröd framom bullar:).
SvaraRaderaKarin
Sandra,
SvaraRaderaDialekter är verkligen spännande. och det här missförståndet var ju ingen katastrof - i synnerhet inte för mig!
Karin,
Ja, vi medlemmar av ostmackans vänner, är bara glada när bullen visar sig vara en rejäl macka. I det här fallet något smulig, eftersom hårt bröd inte tål att ligga underst i en ryggsäck!
Margaretha
som undrar om vi
ska fira med
knäckebrödstårta
Jag är heller inte så mycket för bullar. Men en gång smakade en slät trist bulle som det mest underbara jag nånsin ätit. Det var också på en scouthajk. Vi var på läger i Tivedsskogarna. 12 år gamla. Patrullen Järven. En hel dag hade vi gått och gått utan att hinna stanna för att laga någon mat. När vi äntligen kom fram till platsen där vi skulle övernatta, orkade vi varken sätta upp ett vindskydd eller laga mat. Vi lade oss direkt på pressänningen och tog fram påsen med släta bullar. De gav oss livet åter.
SvaraRaderaFOX-Karin,
SvaraRaderaEn del ungar (men inte alla) lär sig äta mat de aldrig skulle drömma om att äta hemma, när de är med i scouterna. Är man tillräckligt trött och hungrig slinker det mesta ned - till och med trista bullar. Fast jag har svårt att förlika mig med scoutlägrens skorpor och saft.
Och roliga minnen fick vi på köpet.
Margaretha