en ny lek på banken.
På väg ned till byn, iklädd opiffigaste hemma-kostymen, insåg jag att jag borde ha ryckt åt mig körkortet innan jag for. Men, tänkte jag, alla på banken känner ju mig. Tänk så fel man kan ha! I början av veckan var jag nämligen inne på banken för att upplysa dem om att jag är över aderton år, och att jag inte hade den tjänsten som jag försökte komma åt. Det var nämligen vad datorn sa' till mig när jag försökte klicka mig fram i den elektroniska djungeln. Väl inne på bankkontoret gick det hur lätt som helst, och jag kände mig precis så gammal och okunnig som jag är. Nåväl, slarvig som jag är, lämnade jag mitt VISA kort på banken, när jag gick därifrån. Det var alltså det kortet jag nu tog en snabbtur till byn för att hämta. Så där stegar jag in, en tant klädd som en lodare, och framför mitt ärende — till en gosse jag aldrig sett förr. Han har ingen aaaaaaaaning om var mitt kort kan vara, så han frågar en annan gosse — som inte heller han har en aaaaaaaning om var mitt kort finns.
Så nu börjar en exklusiv variant av gömma nyckel — hitta VISA kortet. Eftersom inte heller jag visste var kortet fanns, kunde jag ju inte tala om huruvida det var fågel, fisk eller mittemellan, och inte heller när det brändes. Så med en viss möda avstod jag från några som helst kommentarer. Jag skrattade inte ens, fast det såg lustigt ut när dessa ynglingar helt planlöst drog ut lådor och plockade fram mappar. Till slut befanns kortet ligga i den mapp som pojke nummer ett, tittat i det första han gjorde. Det var då som jag blev tvungen att erkänna att jag inte hade någon legitimation. Jag fyrade av mitt personnummer, som återfanns i en dator, se'n höll det på att falla på att jag har ett antal olika adresser, och jag visste inte vilken deras dator betraktade som den korrekta. Men jag uppgav dem alla, och gossarne suckade kollektivt och lät mig få kortet. Jag tror att de var glada att bli av med mig och få återgå till den normala bankverksamheten.
Hahahaha jag känner igen mig, de hände mig typ bara för nån vecka sen hahahaha jag kände mig som en skurk som skulle försöka robba banken eller nåt!....bra å roligt skrivet med målande ord*ler*
SvaraRadera/sandra
Hohohaha...så där är det när generationerna möts. Lika säker har även jag varit på att man känner igen mig men se! det gör man inte alls när man nästan är nykomling i bankvärlden och bara tjugo år...dinosaurietanter känns inte igen, så enkelt är det. Gillar varianten på gömma nyckeln...alla gamla kort som man brukar klippa i två bitar kunde bli som ett memoryspel som man kan utveckla ytterligare till att minnas hur mycket pengar som har spridits för världen.
SvaraRaderaDu har fått mig att skratta gott idag Margaretha, tack för det!
Karin med smilbanden upp mot öronen
Välkommen till bastmattan Sandra,
SvaraRaderaDEt känns bra att veta att det inte bara är jag som är så slarvig att jag måste råna banken.
Karin,
Det kan bli besvärligt i semestertider. Det var samma sak på apoteket häromda'n. Den da'n jag hade slarvat bort körkortet - vilket i mitt fall betydde att jag lagt det på ett bra och säkert ställe - jättesäkert! Höll på att inte få ut min nödvändiga medicin, dessutom hade läkaren glömd det lilla ordet sic på receptet. Hjälp, så misstänksamma de var.
Du, vi kanske kan börja sälja VISA-memory spel. Och bli så rika att vi får användning av våra VISA kort!
Margaretha
Ha, den sanna lektantanten!
SvaraRaderakram från
Mette
Det var säkert dina ärliga blå ögon som gjorde susen till sist!
SvaraRaderaHaha, kan tänka mig att vikariegossarna blev en aning ställda!
Men visst är det irriterande att internkommunikation så sällan funkar!Det måste ju vara ganska ofta som nån springer ifrån kortet - det borde ju finnas ett överenskommet system för sådana!
Olgakatt,
SvaraRaderaJa, jag insåg att det inte bara är jag som dräller mitt kort omkring mig, för det fanns två eller tre kort till i den där mappen. Jag erbjöd mig att ta' hand om dem också - men såååå ärliga ögon hade jag tydligen inte.
Margaretha
Haha, du kan verkligen måla med ord. Här sitter vi och skrattar så vi får kramp i magen.
SvaraRaderaDet där har hänt mig en gång för mycket länge sen, men då VISSTE jag inte att jag glömt mitt checkhäfte på banken, bara hoppades.
SvaraRaderaNär jag kom dit och ängsligt frågade om det fanns där, tittade kassörskan som hastigast och sa, att det gjorde det inte. Jag höll naturligtvis att få panik och bad bevekande att hon skulle titta en gång till. Och si, där låg det i en låda...
Men den helgen (för naturligtvis glömde jag häftet sent en fredagseftermiddag) vill jag aldrig ha tillbaka. På den tiden var ju inte bankerna öppna heller så att man kunde spärra kontot.
Flette-Mette,
SvaraRaderaRänderna går aldrig ur!
Eva & Fred,
Hoppas krampen gått över nu - jag är lite senfärdig. Barbro är se'n, som en lärare sa' en gång... och detsamma gäller för hennes dotter.
Ingrid,
Det är en förfärlig känsla, den där att inte hitta portmonä, körkort, nycklar eller vad det nu kan vara. För det mesta är det ju en kortvarig fasa - men då känns ju några minuter som år.
Margaretha