Det var tider det

när allt man behövde för att telefonera var två messmörsburkar och lite björntråd. Det var på den tiden då  messmörsburkarna var runda och gjorda av papp. Billigt var det också — för att inte säga gratis — inga fasta avgifter och inga trafikavgifter. I sanningens namn var ljudkvaliteten usel, men talade man tillräckligt högt, så hörde kompisen i rummet bredvid vad man sa’, även om mottag-ningsförhållandena inte var så mycket att hurra för. 
Jag skulle inte tro att bildens amerikanska variant med konservburkar och snöre är av mycket bättre kvalitet. Och båda varianterna är garanterat ofarliga.
Jag kan inte tänka mig att modellen orsakar sömnproblem, som jag läser att dagens mobil-telefoner kan.
Trafikolyckor förorsakade av messmörsburks-telefoner torde höra till ovanligheterna. Hörde häromdagen på radio, att sedan man förbjöd användning av mobiltelefoner i Kalifornien, medan man kör bil, så har trafikolyckorna gått ned drastiskt. Tyvärr minns jag inte hur mycket.

Jag läser vidare att somliga forskare anser att den ofrånkomliga strålningen, som vi får leva med om vi vill vara ständigt nåbara, kan vara orsaken till att bisamhällen dör.

Att använda telefonen för att slippa tala med medmänniskorna i den närmaste omgivningen, tycks också vara tämligen vanligt. Eller för att vara exakt säger en av åtta personer att de låtsas tala i telefon för att få vara ifred.

I dag skriver Görel Kristina Näslund ett inlägg med titeln “Skapar mobilen själviska människor?