En tur till byn

Bild som jag hittade på nätet från Bohusläns museum

Varje gång jag har ett ärende till byn ser jag små klungor med vänner, som råkat varandra, och får en pratstund. De flesta till åren komna, de unga har svårt att få arbete här och försvinner från orten.

Många har haft tunga arbeten och ser säkert äldre ut än vad de är — men tittar jag en stund på dem, så ser jag plötsligt hur de måste ha sett ut för 50 eller 60 år sedan. Precis på samma vis som jag ser för mig hur den lilla gruppen med tonåringar utanför godisbutiken, kommer att se ut om 50 eller 60 år.

Hade jag haft en kamera i fickan hade det varit frestande att försöka få en bild.

När Karin för en tid sen berättade hur hon foto-graferat en kvinna som hängde tvätt — inte i smyg, för det lät sig nog inte göras — kom jag att tänka på gubbarna i Gruyère, som satt på en bänk framför en vacker grå stenvägg. Det var så pittoreskt sagoboks-aktigt att jag och min kompis blev alldeles betagna. Strax bredvid gubbarna fanns en vacker blå dörr, så först ställde jag mig vid dörren och slog på ett amerikanskt 100 watts leende, medan Monika siktade på mig, gav mig instruktioner, på svenska, och försiktigt vred kameran så att hon fångade gubbarna istället för mig. Se’n bytte vi plats och upprepade manövern — jag har ingen aning om huruvida gubbarna insåg vad vi gjorde, de såg inte ens ut att lägga märke till oss, men bilderna blev bra.

Metoden kräver förstås att man har en kompis med sig.

I kassakön i går hamnade jag efter en blind kille, och som så ofta förr slog det mig hur dåligt anpassat samhället är för människor med olika funktionshinder. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att dra sitt kort, utan att veta exakt var man ska dra det, och när man ska trycka på vilken knapp, en knapp som jag inte skulle hitta till om jag blundade.

I Sverige har vi åtminstone olika storlek på sedlarna — hur blinda amerikaner klarar av att hitta rätt sedel när alla sedlarna ser exakt lika ut oavsett vilken valör de har, det är mer än jag förstår. Jag vet att de viker sedlarna på olika vis, men det kräver ju att någon hjälper en att sortera sedlarna — efter en stunds handlande kan det inte vara så lätt att veta var man har vilken sedel.