Minns ni duralexkopparna?

Ja, det fanns ju dricksglas, assietter och skålar också. Min väninnas syster hade hört talas om att de var omöjliga att ha sönder, så hon tog ett glas och slängde mot kakelugnen. Glaset höll — men inte kakelugnen.

Sådana experiment ägnade jag mig inte åt, jag an-vände bara kopparna till vad de var avsedda för. Nå’n gång i tonåren tog jag med en elektrisk kok-platta, en kastrull och en kopp med fat, precis en så'n som på bilden som jag snott på nätet, till skolan. De tilldelade en plats i en fönsternisch, tillsammans med en burk med te, och kom till användning på långraster.
Så var jag borta från skolan några da'r, och när jag kom tillbaka hittade jag inte koppen — bara fatet stod på sin plats i fönsternischen, bredvid kokplat-tan. Jag frågade om någon visste var min kopp fanns, några av killarna utbytte några blickar och såg lite generade ut. Till slut sa’ Erik: “ser du jacket i väggen där?”, ja, det gjorde jag ju, det var ett rejält jack. “Jo”, fortsatte Erik, “vi bollade bara lite med koppen”. “Och den gick sönder?” frågade jag. “Nej, du har kanske sett att det saknas en lampkupa”. Jo, det hade jag lagt märke till. “Och”, fortsatte Erik, “den där pelargonen har fått en ny kruka”. Kruka var kanske att ta’ i, pelargonen stod nu i en kaffe-burk.
Det här var när vi gick i avgångsklassen, och det hörde till att den klassen framförde ett skådespel i slutet av terminen. Av den anledningen var klass-rummet fullt med rekvisita och kläder som vi hade samlat ihop — bland annat ett par höga stövlar som en soldat skulle ha på sig. Killarna fortsatte uppen-barligen att bolla även efter de små malörerna, men när de såg att läraren var i antågande, släppte Erik ned koppen i en av stövlarna. Stövlarna stod nästan i dörröppningen, med den påföljden att läraren råkade välta den ena av dem. Ut rullar koppen, ställer sig mitt på golvet — och går i tusen bitar.