Telefoni

 The Telephone Call

Gaston de Latouche, (1854-1913)

Hur underbart är inte lifvet! och telefon se’n! Antag till exempel, att någon vill gräla? Pang! så hänger man upp luren, och så står han där. Och allt annat! Men det borde finnas fick-telefoner. När man så släpper ut sin mann på kvällen – pling, pling, ringer man på litet emellan och frågar hvad han har för sig. Först då anser jag, att uppfinningen fått värkligt stor mänsklig betydelse.

       ur "I Stockholm. Också en resebeskrifning" (1892)

                                       av Alfhild Agrell

Så här med facit i hand är det intressant att ta del av mer än hundra år gamla tankar om framtiden. Det som då lät så otroligt, är vardagsmat i dag. Är du lika fascinerad av det som jag, kan jag rekommendera en sväng till Gutenberg som har många utopiska böcker.

Tyvärr framgår det inte när den här framtidsbildenbilden, av ett skajpsamtal år 2000, kom till. Men själv minns jag ju hur man i min bardom skämtade om att det var för väl att det inte syntes i telefonen hur okammad och trött man var.

Soundproofed telephone booth, 1891 

Däremot förefaller inte behovet av ljudisolerade telefonhytter vara av något intresse i dag när många tycks njuta av att låta omgivningen veta vad de talar om.

Alla dessa telefontankar har kommit för mig när både min fasta telefon och mobiltelefonen slutade fungera. Mobiltelefonen fick jag av en omtänksam väninna som tyckte jag behövde en sådan om hustelefonen skulle strejka. Tack och lov funkar datorn, så jag har kunnat felanmäla båda telefonerna. Fast Telia kan uppenbarligen inte föreställa sig att man inte har en mobil, för anmälan till den fasta telefonen gick inte att skicka iväg om man inte uppgav sitt mobilnummer. Vad gör man om man inte har en‽

Det var tider det

när allt man behövde för att telefonera var två messmörsburkar och lite björntråd. Det var på den tiden då  messmörsburkarna var runda och gjorda av papp. Billigt var det också — för att inte säga gratis — inga fasta avgifter och inga trafikavgifter. I sanningens namn var ljudkvaliteten usel, men talade man tillräckligt högt, så hörde kompisen i rummet bredvid vad man sa’, även om mottag-ningsförhållandena inte var så mycket att hurra för. 
Jag skulle inte tro att bildens amerikanska variant med konservburkar och snöre är av mycket bättre kvalitet. Och båda varianterna är garanterat ofarliga.
Jag kan inte tänka mig att modellen orsakar sömnproblem, som jag läser att dagens mobil-telefoner kan.
Trafikolyckor förorsakade av messmörsburks-telefoner torde höra till ovanligheterna. Hörde häromdagen på radio, att sedan man förbjöd användning av mobiltelefoner i Kalifornien, medan man kör bil, så har trafikolyckorna gått ned drastiskt. Tyvärr minns jag inte hur mycket.

Jag läser vidare att somliga forskare anser att den ofrånkomliga strålningen, som vi får leva med om vi vill vara ständigt nåbara, kan vara orsaken till att bisamhällen dör.

Att använda telefonen för att slippa tala med medmänniskorna i den närmaste omgivningen, tycks också vara tämligen vanligt. Eller för att vara exakt säger en av åtta personer att de låtsas tala i telefon för att få vara ifred.

I dag skriver Görel Kristina Näslund ett inlägg med titeln “Skapar mobilen själviska människor? 

Aldrig blir jag nöjd

Irresolute Clay, 2004

Richard Rome

 Jag vet att jag i en tidigare post har ondgjort mig över uttrycket “vänta kvar”, som blivit så vanligt. Inspelade röster upprepar med en dåres envishet att man ska vänta kvar i telefonen. 
I går ringde jag en firma där en kvinna upprepade “vänligen väääääään-ta”, med samma tonfall man använder när man försöker lära sin hund att sitta still och vänta, sen fick jag veta att en agent snart skulle hjälpa mig. Det där med snart var nog att ta’ i, för jag fick höra samma budskap fem gånger i minuten i över tio minuter, varvat med den förfärligaste musik. Det är väl inte fel att kalla en försäljare och supporter för agent — men jag som är lättroad, associerar genast till “Agent 007 med rätt att döda”, och blir mest full i skratt.
Fast jag var inte så full i skratt när jag hade talat med agenten i några minuter. Jag ville bara få en förklaring till en av företagets tekniska beskrivningar. Det kunde han inte svara på, så istället fick jag veta att jag borde fråga en annan firma, som sålde företagets produkter. När jag sa’ att jag hade ringt dit först, men att de gett mig det här telefonnumret direkt till firman som tillverkade produkten. Då fick jag veta att det inte heller var bra — och min fråga kunde han inte svara på.
Så jag är precis lika klok som innan jag ställde frågan — dessutom är jag arg och villrådig.

Nummer fummel

Så har jag tankar kring telefonerandet igen. Jag tror inte att det har något med Telia att göra, kanske är det bara ett tidstecken att man måste slå (trycka) numret fort som tusan — annars talar en opersonlig röst om för mig att numret inte finns, och att jag ska vara vänlig att kontrollera det. Det är ju inga problem att ringa ett bekant nummer, men när det är till firmor eller företag och jag försöker hålla isär faxnummer, postgironummer, postnummer och telefonnummer — som alla står med mikroskopiska siffror — då händer det att jag måste ta' en paus och leta rätt på numret som gömt sig bland de andra nuffrorna. Och genast får jag veta att jag är för långsam.
Jag undrar varför.

Det här med telefoni

Sitter här och funderar på om det var bättre förr — och nu talar jag alltså bara om telefoni, inte allt annat man kan göra med dagens så kallade telefoner. Det är klart att det inte var roligt på den tiden telefonisten lysnade på samtalen, och spred vad man sagt vidare.

Men om det nu är en telefon man behöver, och inte allt det andra, så är det ju bra om telefonen funkar som just en telefon.

Jag har goda erfarenheter av Telia och deras service — men jag är tveksam till IP-telefonin, som jag fick på halsen när jag skaffade bredband.

Ett tag klagade alla vänner på att vi aldrig svarade i telefon, vilket är lite märkligt med tanke på att vi praktiskt taget alltid är hemma. Men så kom jag på att varje gång jag flyttat modemet — vilket jag måste göra när jag byter datorplats eftersom huset är stort — så måste jag lyfta på luren flera gånger för att telefonen ska komma igång igen. Nåja, det är väl inte hela världen, det gäller bara att komma ihåg. Men IP-telefonin betyder också att jag blir utan telefon när det är strömavbrott, vilket jag inte gillar. Skulle något hända oss, sitter vi illa till utan telefon. Under kontorstid har jag en granne på relativt nära håll, men det förutsätter ändå att jag är i stånd att ta’ mig dit. Nu hör jag röster som säger att det är väl inget att bråka om, använd mobilen. Men jag hör till den minoritet som inte har mobil — och inte tänker låta mig tvingas till att skaffa en som reserv, jag har inte råd att betala för något jag inte använder.

På den gamla goda? tiden kunde man ju alltid nå telefonisten som förde larmet vidare — och jag kommer att tänka på alla söta berättelser som finns om barn som brukade ringa till telefonisten bara för att prata, eller be om hjälp me läxor eller hur man fixade ett mellanmål. Det var då det.

Sånger skrevs det också om den nymodiga telefonen. Jag letade förgäves, på nätet, efter en vi brukar tralla på här hemma, “Central, central, give me 503...” Men jag hittade ett sött litet telefonpotpurri som den hågade kan lyssa på.

Lördag med Gutenberg

Jo, jag tillbringar fortfarande lördagsförmiddagarna med Gutenberg — fast jag varit för slö för att berätta om mina fynd på sistone.
I dag tragglade jag mig igenom en del artiklar i L'Illustration.
Visst är det roligt att få lära sig när telefonkioskerna kom till Stockholm, i en fransk tidskrift! Jag småler när jag förstår (tror mig förstå) att skribenten anser att det är en förträfflig uppfinning — för männen!

La téléphonie pratique à Stockholm.

Heureux habitants de Stockholm et que leur sort nous apparaît enviable!

Alors que, chez nous, pour téléphoner à notre femme que nous ne rentrons pas dîner, à un ami que nous venons dans une demi-heure le surprendre et partager son brouet, il nous faut courir à la recherche d'un bureau de poste, solliciter l'employé embusqué derrière son grillage, subir l'interminable attente d'un tour problématique, si bien que le mieux que nous ayons à faire est souvent de prendre une voiture,--ils ont, là-bas, le long de promenades, de commodes cabines pas beaucoup plus décoratives, évidemment, que les kiosques de nos boulevards, mais ingénieusement disposées, avec leur partie inférieure à claire-voie, pour qu'on puisse voir, en passant, si elles sont occupées. Et de là, moyennant dix centimes glissés dans une fente semblable à celle de nos distributeurs automatiques, on met en branle la sonnette d'appel et,--qui sait,--peut-être a-t-on immédiatement, sans poser si peu que ce soit, la communication demandée.

......................... ur L'Illustration, No. 3237, 11 Mars 1905

Transatlantisk kärlek

Telephone Poles and a Passing Prairie Storm, Alberta, Canada

.

Today is Transatlantic Telephone Wedding Day? In 1933, Bertil Clason of Detroit, Michigan, married Sigrid Carlson of Stockholm, Sweden, via a telephone ceremony, the first transatlantic telephone wedding ceremony.

Glömde att lägga ut den här posten i går — jag fick uppgiften i ett mejl. Skulle vilja veta mer, hur länge levde de, och var — hur gick det se'n.

Lurendrejeri

0
Jakten går vidare – hitintills har sökandet inte givit något resultat. Jag hittar en hel del annat som ger mig dåligt samvete; saker som borde ha gjorts för länge se’n och underliga papper som jag undrar varför jag i all världen sparat.
Och naturligtvis dyker det upp telefonminnen. Det är ju inte klokt att jag som är så ung (!) minns när man beställde samtal till landsorten. Det vill säga, jag var för ung för att göra det men när mina föräldrar ring-de släkten så beställde de si och så många perioder. Se’n tog det en liten stund innan telefonisten ringde upp och det var bara att prata på. När de beställda perioderna var slut så kom telefonisten in i samtalet och talade om att det var dags att avsluta. Var då samtalet i en spännande fas sa’ man: ”tack fröken, vi ta’r en period till”.

Mitt roligaste telefonminne är nog den gången min mamma och jag var i York och skulle ringa till min far i Sverige. Vi frågade en polis efter en telefonstation och han hänvisade oss till en telefonhytt – men vi ska ringa till Sverige sa’ vi. ”Jo, men det går så bra från telefonhytten, jag ska hjälpa er”. Så klev han i telefonhytten och ringde upp telefonisten och tog reda på hur mycket det skulle kosta att ringa till Sverige. Jag tror att det var 20 shilling – vilket vi inte hade löst, så den vänlige bobbyn tog en pundsedel och gick för att växla. Under tiden beställde vi samtalet vilket var lite komplicerat eftersom vi inte visste på vilket nummer fadern var, så vi fick ge en del alternativ. Telefonisten blev så till sig när hon förstod att mor ringde sin make – hon skulle nämligen gifta sig så snart hon och fästmannen hittade en lägenhet och berättade om den problematiska bostads-situationen i London. Hon frågade hur länge de varit gifta, och tyckte att det var sååå romantiskt. Så kom äntligen vår gemytlige bobby tillbaka med pengarna och samtalet kunde påbörjas. Jag tror vi hade betalat för tre minuter – efter en kvart kom den söta telefonisten in i samtalet och sa’ försynt: ”jag tror nog att jag måste bryta nu”.

Ur "The Motor Car Dumpy Book - The Dumpy Books for Children #32" av T. W. H. Crosland med illustrationer av J. R. Monsell