Aldrig blir jag nöjd

Irresolute Clay, 2004

Richard Rome

 Jag vet att jag i en tidigare post har ondgjort mig över uttrycket “vänta kvar”, som blivit så vanligt. Inspelade röster upprepar med en dåres envishet att man ska vänta kvar i telefonen. 
I går ringde jag en firma där en kvinna upprepade “vänligen väääääään-ta”, med samma tonfall man använder när man försöker lära sin hund att sitta still och vänta, sen fick jag veta att en agent snart skulle hjälpa mig. Det där med snart var nog att ta’ i, för jag fick höra samma budskap fem gånger i minuten i över tio minuter, varvat med den förfärligaste musik. Det är väl inte fel att kalla en försäljare och supporter för agent — men jag som är lättroad, associerar genast till “Agent 007 med rätt att döda”, och blir mest full i skratt.
Fast jag var inte så full i skratt när jag hade talat med agenten i några minuter. Jag ville bara få en förklaring till en av företagets tekniska beskrivningar. Det kunde han inte svara på, så istället fick jag veta att jag borde fråga en annan firma, som sålde företagets produkter. När jag sa’ att jag hade ringt dit först, men att de gett mig det här telefonnumret direkt till firman som tillverkade produkten. Då fick jag veta att det inte heller var bra — och min fråga kunde han inte svara på.
Så jag är precis lika klok som innan jag ställde frågan — dessutom är jag arg och villrådig.

Ett kungarike för en häst

Dags för den årliga utflykten till veterinären. Älsklingen fångades in i morse, efter en del grumsande över att han inte fick gå ut igen, resignerade han och la' sig på soffan.
Förra året (4 december) såg det ut så här.

Då var jag tvungen att skotta snö för att få ut bilen — i morse fick jag inte ut den alls. Bilen var stendöd. Det blev till att ringa veterinär och bilverkstad, och just nu grunnar jag på om jag kan skarva ihop befintliga frimärken så att julkorten bara blir en dag försenade. Hade nämligen planerat att handla både mat, medicin och frimärken, när jag ändå var ute och for. Nåväl, vi klarar oss vad beträffar mat och medicin, även om färskvarorna börjar tryta — och frimärkena är viktiga men inte livsviktiga.
Men det är dagar som den här som jag önskar att jag inte var så beroende av tekniken. Precis som när strömmen går eller datorn lägger av, önskar jag för en sekund eller två att jag levde ett stillsamt amishliv.

Den som gör en resa har något att berätta

Elegant Travellers in an Italian Cloister

Vittorio Cavalleri

0

Så här i semestertider vimlar det av turister i vår by, och man hör allehanda tungomål varhelst man går.
Häromsisten kom två unga tjejer gående, den ena talade i telefon på den ädlaste skånska. Hon berättade att de nu kommit till Värmland och hur trevligt de hade det, vilka utställningar de sett och så slutade hon med att säga: "du skulle höra vilken dialekt de talar!"

Jag skrattade gott och inte förrän jag kom hem började jag tänka på vådan av mobiltelefoner och digitala kameror. Vi ska nog vara tacksamma för att dessa båda uppfinningar inte har funnits så länge. Så många reseskildringar och så många konstverk som aldrig skulle ha sett dagens ljus om Martin Waldseemüller, John Lloyd Stephens, Frederick Catherwood, Marco Polo – och de andra grabbarna, och en och annan tös - haft tillgång till dagens teknik!