Aldrig blir jag nöjd

Irresolute Clay, 2004

Richard Rome

 Jag vet att jag i en tidigare post har ondgjort mig över uttrycket “vänta kvar”, som blivit så vanligt. Inspelade röster upprepar med en dåres envishet att man ska vänta kvar i telefonen. 
I går ringde jag en firma där en kvinna upprepade “vänligen väääääään-ta”, med samma tonfall man använder när man försöker lära sin hund att sitta still och vänta, sen fick jag veta att en agent snart skulle hjälpa mig. Det där med snart var nog att ta’ i, för jag fick höra samma budskap fem gånger i minuten i över tio minuter, varvat med den förfärligaste musik. Det är väl inte fel att kalla en försäljare och supporter för agent — men jag som är lättroad, associerar genast till “Agent 007 med rätt att döda”, och blir mest full i skratt.
Fast jag var inte så full i skratt när jag hade talat med agenten i några minuter. Jag ville bara få en förklaring till en av företagets tekniska beskrivningar. Det kunde han inte svara på, så istället fick jag veta att jag borde fråga en annan firma, som sålde företagets produkter. När jag sa’ att jag hade ringt dit först, men att de gett mig det här telefonnumret direkt till firman som tillverkade produkten. Då fick jag veta att det inte heller var bra — och min fråga kunde han inte svara på.
Så jag är precis lika klok som innan jag ställde frågan — dessutom är jag arg och villrådig.