Grattis Stig!

som är mer känd som

Jules Sylvain

11 juni 1900 -29 oktober 1968 

En glad gosse, som var klassiskt skolad musiker, men som snabbt insåg att schlagers var mer inkomstbringande. Han skrev över 800 sånger, varav ett hundratal blev, vad säger man på svenska — städsegröna? träffar? örhängen?

Jubel och vemod

Struensee. I. Stadsläkaren i Altona (1898)

Då öppnar han själf dörren till förstugan och går ut i trädgården. Där ha buskarna denna vår fått skjuta skott 

i otuktad frihet; gångarna ligga okrattade, ogräs frodas i rabatterna.

Solen har för länge sedan försvunnit bakom tegeltaken och träden i Ottensen; blek som döden, lysande matt, stiger månen öfver S:t Pauli. Luften är ljum och doftar af syrener; i ett snår, som klänger sig till branten, sjunger en ensam näktergal.

Struensee stannar, andas djupt och lyssnar. Hvarför manas alltid minnen fram af blommornas dofter? Hvarför flyga tankarna så vida, burna af rytm och ton? Hvarför fylles alltid själen med jubel och vemod, när våren kommer, och hvarför klappar hjärtat så fort, då man lyssnar till en näktergals sång? 

         ur  Struensee. I. Stadsläkaren i Altona (1898) av Axel Lundegård

Ja, vad är det som framkallar alla minnen, allt "jubel och vemod" när man promenerar i en trädgård? I min otämjda trädgård har jag ingen näktergal, men där är lika mycket dofter och minnen som ogräs. Har man levt länge med sin trädgård är det ofrånkomligt att många av växterna härstammar från vänners trädgårdar  — vänner som inte längre finns bland oss. En bok om min trädgård, skulle bli en bok om mitt liv och mina vänner.

Men trädgården föder inte bara minnen, den uppmanar mig att ta reda på sådant jag inte vet. Som varför rabatt heter rabatt.

det var en gång en rabatt

f

rabatt´ subst. ~en ~er 
ORDLED: rabatt-en

1 (långsmalt) jordskikt för plantering av prydnadsväxter särsk. blomsterväxter: blomsterrabatt; rosenrabatt; tulpanrabatt; rensa i ~en; trampa inte i ~en!
BET.NYANSER: a) om motsvarande blomstergrupp: prunkande ~er mellan grusgångarna b) ibl. äv. bildligt: tangorabatt
HIST.: sedan 1651; av ty. Rabatte, nederl. rabat med samma bet.; av fra. rabat 'nedfällbar krage'

2 viss andel eller summa som utgör nedsättning av visst pris ofta uttryckt i procent; vanl. p.g.a. att kunden köper stor kvantitet el. att varan är felaktig e.d. {→återbäring}: rabatthäfte; rabattkort; rabattkupong; rabattsystem; mängdrabatt; lämna 20% (i) ~ på försäljningspriset
KONSTR.: ~ (på ngt)

HIST.: sedan 1734; av ita. rabatto med samma bet., till rabattere 'dra av; sätta ned'; nära besl. med rabatt 1

I all anspråkslöshet

Varje vecka läser jag, med stor behållning, "The Word Guys"(Rob Kyff) språkliga spalt - förutom att jag lär mig massor av honom, så får mig alltid att dra på munnen.  Språkherdar i alla länder ondgör över ungefär samma språkgrodor — den här veckan tar han upp missbruket av ett ord som jag ondgjorde mig över här på bloggen för några år sedan:

--Humble pie: Why do winners of everything from Oscars and Osterizers say they're "humbled"? Copping an award doesn't make you feel humble; it makes you feel honored. Some linguists defend this usage, saying the victors are emphasizing their lowly status compared with competitors or previous recipients. Come on! It's false modesty worthy of Uriah Heep. Ironically, Michigan Gov. Rick Snyder, under fire for his mishandling of the Flint water-supply crisis, got it right when he said he had been "humbled by this experience." And how. 

humble pie (n.) 

to eat humble pie (1830) is from umble pie (1640s), pie made from umbles "edible inner parts of an animal" (especially deer), considered a low-class food. The similar sense of similar-sounding words (the "h" of humble (adj.) was not then pronounced) converged to make the pun. Umbles is Middle English numbles "offal," with loss of n- through assimilation into preceding article.

humble (adj.) 

late 13c., of persons, "submissive, respectful, lowly in manner, modest, not self-asserting, obedient," from Old French humble, umble, earlier umele, from Latin humilis "lowly, humble," literally "on the ground," from humus "earth," from PIE root *dhghem- "earth" (see chthonic. From late 14c., of things, "lowly in kind, state, condition, or amount," also "of low birth or rank." Related: Humbly.

Don't be so humble; you're not that great. [Golda Meir]

humble (v.) 

late 14c., "render oneself humble" (intrans.), also "to bend, kneel or bow;" late 15c. "lower (someone) in dignity" (trans.); see humble (adj.). Related: Humbled; humbling.

ö`dmjuk adj. ~t 
ORDLED: öd--mjuk
• som inriktar sig på att inte känna eller hävda ngn stolthet i förh. till viss person etc. el. i allmänhet; ibl. på ngt begränsat område; med både positiv och negativ bibetydelse {→anspråkslös, respektfull, underdånig, undergiven}: han är en ~ natur som alltid först klandrar sig själv om något blir fel
BET.NYANSER: a) om handling e.d.: en ~ ton; hans ~a gudstro b) försvagat i artighetsfraser o.d.: tackar ~ast (adv.); er ~e tjänare
KONSTR.: ~ (mot ngn)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. ödhmiuker; nordiskt ord med grundbet. 'som lätt blir mjuk'; jfr ökänd

Eteriska glädjeämnen

Ibland lägger ifrån mig vad jag har för händer, lyssnar och njuter. Tyvärr händer det inte alltför ofta 

— men i dag var ett sådant tillfälle. Och nu talar jag om radioprogram, där inte bara innehållet är intressant, utan också framförandet är välgörande chosefritt och svenskan god. 

P1 Kultur hade två sådana framföranden i dag, dels Aris Fioretos som samtalade med Måns Hirschfeldt, om sin essäbok "Vatten, gåshud", och därefter Monica Laurizen, som i en essä talade om Karl Warburg, och hans välvilliga syn på kvinnliga författare. Missade du dagens kulturdos, så rekommenderar jag dig att leta rätt på programmet, och lyssna.

P1 sänder många intressanta program, men jag tappar ofta tråden när meningsbyggnaden blir märklig, och jag börjar fundera på om man verkligen kan säga så 

— eller när talaren inte ids använda svenska ord, istället för de engelska som man så gärna svänger sig med. 

Och jag får erkänna att det måste vara ett extremt intressant innehåll, om jag ska stå ut med att lyssna på alla barnsliga röster med märklig intonation. Det lustiga är att somliga journalister har en normal röst när de talar spontant, men läser de från ett manus, låter de som om de berättar sagor för en förskoleklass.

I examenstider

fast nu för tiden heter det ju skolavslutning.

Under min skoltid hette det fortfarande examen, i alla fall de första sex eller sju åren, fast det aldrig var frågan om någon examination. 

Mina två första examina var av den sorten Ester Ringnér-Lundgren beskriver i "Tussi i skolan", vi sjöng och läste verser, allt under det rörda föräldrar tittade på. Men något som kommer i närheten av Ruskaby skolas examen  har jag aldrig upplevt.

 Årsexamen i Ruskaby skola är ett lustspel skrivet av Walter Stenström. Pjäsen handlar om en skolavslutning i folkskolan under senare delen av 1800-talet och utspelar sig i den fiktiva "Ruskaby skola", och räknas som en av de mest spelade teaterpjäserna i Sveriges historia.
Pjäsen tycks första gången ha publicerats 1923 under titeln Årsexamen i Ruskaby skola för 50 år sedan och har sedan återutgivits flera gånger.

skriver Wikipedia om pjäsen, som uppenbarligen inte läst pjäsen. För ett förord skriver Walter Stenström att det är "en fri bearbetning av en pjäs, som i avskrifter och i sinsemellan mycket olika versioner börjat vandra de svenska skolorna runt och där redan ofta blivit spelad.

Det har icke lyckats mig att exakt utforska den ursprungliga lilla pjäsens tillkomst. Enligt en uppgift, jag erhållit, skulle den första stommen ha författats av en kvinnlig seminarist vid Falu seminarium".

Pjäsen börjar med att en av flickorna läser innantill ur "Små sedelärande berättelser". Att det är en Falstaff Fakir berättelse, sägs inte, men alla som läst Fakirens böcker, känner genast igen "Den ståndaktige Konrad".

Wikipedia är lika snål på uppgifter om Walter Stenström, som om ovannämnda pjäs. Då är biografiskt lexikon mer utförlig. Bland annat framgår där att Walter var med och startade Skådebanan (jag är säker på att jag skrivit om denna förträffliga förening tidigare, men kan inte hitta det nu). Han brann för teatern, och i synnerhet för att "ge teatern åt folket", och författade sagospel och pjäser lämpliga för amatörteater.

En av dessa pjäser, avsedd för barn är "Prinsessan som inte ville äta havresoppa", (jag tror prinsessan har en själsfrände i Olgakatt), en pjäs som jag och några klasskamrater började öva in. Förmodligen rann det hela ut i sanden, för jag har inget minne av att vi framförde den. På ett papper som ligger i häftet, ser jag att kompisen Siv och jag, gamat åt oss de bästa rollerna.

Årsexamen i Ruskaby skola för 50 år sedan, finns att läsa på nätet.

I dag för 83 år sedan

så här såg det ut i Camden 1933

öppnades den första* "Park-in-Theaters" i Camden N. J., det som så småningom kom att kallas "drive-in-movies". Killen som kläckte idén var en filmfantast som hette Richard Hollingshead, och uppenbarligen var en god son, för idén fick han därför att hans mamma tyckte att stolarna i biosalongen var så obekväma. Därför började han experimentera hemma i trädgården, han spände upp en duk mellan några träd,använde en kodakprojektor från 1928, och placerade högtalare bakom duken. I maj -33 fick unge Richard patent på sin uppfinning, och mindre än en månad senare öppnade han sin biograf, med plats för 400 bilar. Det kostade 25 cent per bil, och ytterligare 25 cent för varje person — men aldrig mer än 1 dollar per bil.

Den första filmen som visades hette "Wife Beware", med Adolphe Menjou i huvudrollen.

* det är en sanning med modifikation att det var den första "kör-in-bion", både 1915 och 1922 hade man gjort liknade försök.

Tvivelaktigt råd

I got the blues thinking of the future, 

so I left off and made some marmalade. 

It’s amazing how it cheers one up 

to shred oranges and scrub the floor. 

                                                         D.H. Lawrence

Jag ännu inte lyckats ta mig igenom en hel bok av David Herbert, och citatet ovan ger jag inte mycket för — undrar om han någonsin skurade ett golv, eller stod och skar apelsinskal, till händer, rygg och fötter värkte.

Det är inte sannolikt att du blir mindre trött av följa följande recept — men du kan ju alltid prova:

To preserve Seville-Oranges Liquid.

Take the best Seville-Oranges, and pare them very neatly, put them into Salt and Water for about two Hours; then boil them very tender till a Pin will easily go into them; then drain them well from the Water, and put them into your preserving Pan, putting as much clarified Sugar to them as will cover them, laying some Trencher or Plate on them to keep them down; then set them over a Fire, and by Degrees heat them till they boil; then let them have a quick boil till the Sugar comes all over them in a Froth; then set them by till next Day, when you must drain the Syrup from them, and boil it till it becomes very smooth, adding some more clarified Sugar; put it upon the Oranges, and give them a Boil, then set them by till next[Pg 8] Day, when you must do as the Day before. The fourth Day drain them and strain your Syrup through a Bag, and boil it till it becomes very smooth; then take some other clarified Sugar, boil it till it blows very strong, and take some Jelly of Pippins drawn from the Pippins, as I shall immediately express, with the Juice of some other Oranges: As for Example, if you have six Oranges, after they are preserved as above directed, take two Pounds of clarified Sugar, boil it to blow very strong; then one Pint and half of Pippin Jelly, and the Juice of four or five Oranges, boil all together; then put in the Syrup that has been strained and boiled to be very smooth, and give all a Boil; then put your Oranges into your Pots or Glasses, and fill them up with the above made Jelly; when cold cover them, and set them by for Use.

Note, You must be sure in all your Boilings to clear away the Scum, otherwise you will endanger their Working: And if you find they will swim above your Jelly, you must bind them down with a Sprig of a clean Whisk.

ur The Art of Confectionary, by Edward Lambert, från 1761

Stuvad kål och paj

Nej, detta är inte att av mina sällsynta matinlägg — fastmer, ännu ett språkinlägg (så nu är du förvarnad!).

"Cousin Reginald Spells Peloponnesus." 

Norman Rockwell, 1918

jag hittar inga bilder på crambo, men kan tänka mig 

att en sådan tävling, kan se ut ungefär som

det gör vid en stavningtävling.

Jag börjar med kålen, och ska försöka redogöra föra mina tankeskutt. Allt började med att jag slog upp "crambo", denna lek, eller kanske ska det kallas spel, som jag känner till någon bra översättning till. Det är en rim-lek där man kan tävla både person mot person, eller i lag. En lek, som finns i olika varianter, och som har en lång historia — ända sedan 1300-talet, säger en källa. Om ordet crambe, säger Wikipedia:

The name comes from the Latin crambe and Greek krambē, meaning cabbage (as in crambe repetita, literally meaning re-stewed cabbage). Hence the players started with a rhyme and then "re-stewed" it.

Även om jag aldrig hört talas om att vi i Sverige organiserat rimtävlingar, så var vi nog alla haft våra "rim-perioder".  Kanske bara när vi läst Elsa Beskows "Hattstugan", eller som i andra fall, mer utbrett, när vi mer eller mindre tvångsmässigt rimmat på det mesta.

Men så började jag fundera på om det rimmas i samma utsträckning nu, som förr — modern poesi, är ju oftare orimmad, än rimmad nu för tiden — hur det är med barn och ramsor, nu för tiden vet jag inte. Men jag är tämligen säker på att vi inte läser de gamla, ofta mycket långa dikterna som en gång var så välkända. 

Det finns det jag hellre läser, men jag är full av beundran över konststycket, att skriva långa berättelser på vers. Det är inte allom givet att behärska den konsten, och det gav naturligtvis upphov till massor av pekoral, när diktare in spe, försökte sig på den svåra konsten.

Men även om resultatet blir uselt, så är det ett förträffligt sätt att vidga sitt ordförråd, när man blir tvungen att hitta synonymer för att få till både rim och meter. Och är de några jag beundrar, så är det de som lyckas översätta lyrik, utan att den förlorar varken mening eller skönhet.

På tal om att lära sig nya ord, så vimlar det av dem — det vill säga, återupptäckta gamla ord, som får mig att rådfråga allehanda ord-gurus, och ibland inse att det ordet har jag slagit upp förr: 

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill- vall- välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var mig hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Karfeldt, både begabbad och hyllad, blandar friskt både poetiska och jordnära ord och uttryck — lövsprångsdova, vad sägs om det — men här var det pajrocken som lät bekant. Mycket riktigt, jag har skrivit om paj tidigare, men nu hittar jag fler källor: 

pajrock, sv. dial., även: paje-, överrock, kapprock, Växiö 1696: pajeråck,  under Karl XI:s o. Karl XII:s tid vanligt som beteckning för ett slags uniformsplagg av grått vadmal el. buldan:från Ity. peyrock, vars första led är ett vida spritt ord för livrock o. skjorta:fsax. péda, fhty. pfeit, pheit (sydty. dial. pfait), ägs. påd, got. paida (vartill ga-paidön, bekläda), motsvar. ett förgermanskt. baita = grek. (trak.) baite, herderock av getskinn, med /c-avledn. i alban, petke; sannol. ett urgammalt vandringsord, möjl. ej av indoeuropeisk upprinnelse. 

(säger Hellquist)   

Så långt ifrån Karlfeldt man kan komma, är väl Ogden Nash med sina halsbrytande rim — som han vid behov själv yxade till:

There was a brave girl of Connecticut

Who flagged the express with her pecticut,

Which her elders defined

As a presence of mind,

But deplorable absence of ecticut.

Else Fisher

 Else Fisher får nog betraktas som en av de bortglömda i dag — och minns någon henne, så är det ofta som en av Ingmar Bergmans fruar (43-46).  På nätet finns det märkligt lite om henne.

Jag har nämnt henne tidigare här, när jag talat om hennes bok "Udda Person" — har du inte boken kan du lyssna till den här, när Yvonne Lombard läser den, men bara året ut.

 När jag gick igenom skåpet med läromedel, hittade jag ett maskinskrivet häfte med en teaterpjäs av Else Fisher: "ETT FÄRGSPEL OM FREDEN, pjäs i en akt och epilog". Säkerligen aldrig utgivet, eftersom den inte nämns med ett ord, någonstans på nätet. 

 Det finns inte heller något årtal, men jag skulle gissa på 60-tal för det handlar om FN, kärnkraft, vapenfabriker och krigsindustrin — ur slutklämmen i epilogen läser jag:

Grå flicka:        — utan alla barn på hela jorden skall hålla ihop och vara vänner!

Violett pojke:   För det är ju vi ungdomar, som har framtiden i våra händer,

Violett flicka:   för det är ju vi, som ska skapa den fred på jorden, som alla längtar efter!

Violett pojke och flicka:  Men vi behöver er hjälp till det, och därför är vi glada att ni kom.

Hur världen ser ut i dag,vet vi ju.

Panta rei

ävenså min hjärna. 

Reading in the Garden  

Richard Edward Miller - circa 1912

I väntan på svalare väder så att den kan återta sin fasta form, läser jag Helena Nyblom — om vilken jag skrivit tidigare. Boken är tryckt 1912, och som alltid när jag läser gamla böcker, fascineras jag av boken biverkningar. Förutom väl tecknade personporträtt, får jag språkliga aha-upplevelser, som när jag läser:

Plötsligt blev det en hel ny hållning på alla de unga damerna. Musiken spelade upp i dans­salen, och herrarna begåvo sig i krigsmarsch över golvet för att hemta sina damer till första valsen.

Jag har aldrig analyserat ordet hämta, men nu, med gammalstavning, läser jag "hem ta", och inser att det är ju det, det handlar om.

häm`ta verb ~de ~t 
ORDLED: hämt-ar 
SUBST.: hämtande, hämtning
• bege sig i väg till platsen (för ngt) och föra med sig (det) tillbaka el. ev. till annan plats; med avs. på föremål etc. {→avhämta}: ~ lite socker i köket; han skulle först ~ ut pengar från banken; ~ vatten vid brunnen
BET.NYANSER: a) i fråga om enbart framtagningen och förflyttningen tillbaka: han skulle åka hem och ~ pengar; hon gick till verkstaden och ~de bilen b) med avs. på person: ~ barnen på dagis; han lovade att ~ henne med bilen kl. 4; ~ polis; ~ läkare c) överfört med avs. på abstrakta företeelser: citatet är ~t från Bibeln d) spec. med avs. på själsliga företeelser {→hämta sig}: resa till landet och ~ nya krafter; ~ mod e) utvidgat om växter: träden ~r sin näring ur jorden
IDIOM: där har han ingenting att ~ där kan han inte vinna framgång; ~ andan (tillfälligt) vila efter hård ansträngning
KONSTR.: ~ ngn el. ngt (ADVL)
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. häm(p)ta 'hämta; hemföra'; nord. ord, bildat till 1hem

Läser vidare och hittar ett nästan bekant ord i en ny mening:

»Elda på nu! Jag är lutter öra!»

lutter

lutt´er adj., ingen böjning 
• uteslutande ⟨mindre brukl.⟩: av ~ välmening
HIST.: sedan 1563; av lågty. lutter 'ren; oblandad'; av omdiskuterat urspr.

lutt`ra verb ~de ~t 
ORDLED: luttr-ar
SUBST.: luttrande, luttring

1 befria från oönskade beståndsdelar vanl. med avs. på tekn. produkt e.d.
KONSTR.: ~ ngt
HIST.: sedan 1544; till lutter

2 (ofta perf. part.) ge kraft att bära (nya) prövningar om motgång, olycka e.d.: han ~des av vännernas upprepade svek
KONSTR.: ~ ngn
HIST.: sedan 1756; se luttra 1

Vafalls, inget att hetsa upp sig över, säger någon. Jo, men visst är det — jag funderar omedelbart på hur folk som läser våra texter om hundra år, ska förbryllas, och småle åt hur ålderdomligt de skrev och talade för hundra år sedan.

Men även om talet förändras, så är den mänskliga naturen sig tämligen lik. Unga, oerfarna flickor förälskar sig i ovärdiga charmknuttar, som vill dra fördel av flickornas sociala ställning eller förmögenhet.

Och tyvärr har vi en lång väg kvar när det gäller fullständig likställighet mellan könen, även om det inte längre är kontroversiellt att flickor vill studera.

»Du tänker väl inte heller bli professor?» frågade Anna leende.

»Varför inte!» svarade Henriette och rättade på lorgnetten. »Inte mig emot; men det lär tills vidare vara omöjligt här i landet för oss flickstackare, om vi än ha dubbelt så mycken bildning och dubbelt så många kunskaper som våra manliga rivaler. Men fram skall jag. Det är säkert.»

Och då, liksom nu, gick det mode i allt, från hattar till sångsätt:

Han hade en vacker, mycket hög tenor, men sjöng något i halsen, vilket damerna just funna vara ett bevis på känsla. På de toner, som klädde hans röst, dröjde han så länge som möj­ligt, vilket gav de kompositioner, han utförde, något hackigt och osammanhängande, men det var just dessa särskilt länge uthållna toner man isynnerhet beundrade, och man väntade gärna aldrig så länge på fortsättningen. 

Hon hade detta överlägsna sätt att röra sig på, som om hennes klädpaltor — som hon kallade sina toaletter — voro henne fullkomligt likgiltiga, men i själva verket tänkte hon mycket, ja nästan alltid på sitt yttre. Hon visste hur smal hon var om livet, och när hon vand­rade upp för Sturegatan med sin väldiga plym - besatta hatt och hennes ögon hade ett förnämt, trött uttryck, tänkte hon hela tiden: »Min plym är ändå en av de vackraste jag hittills mött. Så kostar den också två hundra kronor. — Det är sant! Den är inte ännu betald, men det ska nog bli någon gång.»

200 SEK år 1912 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 9955 SEK år 2016 mätt med konsumentprisindex.

Ett gott råd

Essential advice for the gardener: grow peas of mind, lettuce be thankful, squash selfishness, turnip to help thy neighbor, and always make thyme for loved ones.
                                                    Author Unknown

Grattis Povel!

Povel Ramel

 1 juni 1922 på - 5 juni 2007 

Oegennytta

o`egennytta subst. ~n 
ORDLED: o--egen-nytt-an
• det att sätta andras intressen före egna {SYN. altruism; MOTS. egennytta, egoism}: alla hennes handlingar präglades av ~
HIST.: sedan 1773

Medan jag klipper gräset funderar jag över ordet, och företeelsen, oegennytta. Jag hoppas att ordet inte försvinner ur språket, men har en känsla av att det nog är finare — i alla fall i somliga kretsar — att vara altruistisk. Jag hoppas att ordet får stanna kvar i svenskan, men ännu viktigare är det att företeelsen fortlever. Och jag tror att den gör det. 

I går kväll, en bra stund efter klockan nio, kom det en man vandrande uppför min uppfart — jag har pratat med honom en gång förra året, men vet ingenting om honom — han frågade om jag tyckte att det var för sent för honom att klippa gräset hos min granne. Jag sa att det var OK, men jag kunde ju inte svara för vad andra människor tycker, ljud hörs väl över vatten.  Det här var en pratglad gosse, så han fortsatte samtalet, ända till jag påpekade att om han inte började klippa NU, så skulle det bli för sent. Det stressade honom inte på något vis, men han började dra sig mot sin klippare, och så frågade han om han skulle klippa en del av mitt gräs — och lade snabbt till att han inte ville ha något för det.

Eftersom min klippare nyss kommit hem från verkstaden, och jag bara hunnit klippa en del av det mycket höga gräset, tog jag tacksamt emot erbjudandet. Det innebar att jag i dag, bara behövde klippa där han inte kom åt med sin åkklippare, och det var då jag började grunna över hur oegennyttiga vi är i dag.

När jag ser tillbaka på mitt liv, ser jag att många, både vänner och okända, gett mig så mycket, både av sig själva, sin tid och sina, inte alltid stora, tillgångar.

Ett av dagens problem är nog att vi inte alltid vågar lita på att någon, allra minst en främling, kan tänkas göra något för oss, utan personlig vinning — och därmed avslår vi generösa erbjudanden. Om det är kulturellt, eller om vi bara är sådana, vet jag inte, men det sitter djupt i många av oss att aldrig bli skyldig; vi ska bjuda igen inom stipulerad tid, vi talar om tjänster och gentjänster, vi ser given häst i munnen, för gengåvan får inte vara mindre värd än gåvan — vi vill helt enkelt inte stå i tacksamhetsskuld till någon. Högfärd?

Mina omhuldade neuroser

Picnic on the Beach (Picnic after Sailin) 1913 

August Macke

Läste för en tid sedan en artikel som uppmanade läsarna att vara personliga och att bjuda på sig själva. Varför framgick inte, men jag har insett, både när jag lyssnar på radio och läser diverse skrifter, att ju trasigare inre, desto flera sjukdomar och dödsfall i den närmaste kretsen, som man kan prestera, desto fler tycka-synd-om-poäng får man. Nu har jag inte så mycket att komma med i den vägen, men jag tänkte att mina båda neuroser kanske kunde resultera i några igenkännande leenden.

Min picknickneuros, får mig att packa tre gånger så mycket mat som jag kan förtära. Jag vet det så innerligt väl, ändå står jag där och brer mackor som om det gällde att utfordra ett kompani utsvultna beväringar. För säkerhets skull, tänk om bilen går sönder, eller vi träffar på trevligt folk, som vi vill bjuda in till vår måltid — ingendera har hitintills inträffat. 

 Bokneurosen är en variant på den nyss nämnda neurosen — bara allvarligare. Jag ägnade praktisk taget hela gårdagen åt att välja ut, och ladda ner böcker, så att jag ska ha något att läsa när jag sitter ute i naturen helt avkopplad från världen och tekniken.  Jag vågar inte ens räkna hur många böcker jag petat in — och än är jag inte färdig. Där finns allt från bilderböcker, till handböcker, lyrik läskiga romaner och god litteratur. Det finns inte ens skuggan av en chans att jag kan läsa dem alla, men tänk om jag blir sittande där ute, längre än planerat, eller somliga av böckerna inte är så bra som jag trodde, eller — ja, jag vet faktiskt inte vad mer som skulle kunna hända, jag vet bara att jag inte tänker riskerar att bli utan läsvirke.

P. S.

Naturligtvis tar jag med mig "riktiga böcker" också.