Mina omhuldade neuroser

Picnic on the Beach (Picnic after Sailin) 1913 

August Macke

Läste för en tid sedan en artikel som uppmanade läsarna att vara personliga och att bjuda på sig själva. Varför framgick inte, men jag har insett, både när jag lyssnar på radio och läser diverse skrifter, att ju trasigare inre, desto flera sjukdomar och dödsfall i den närmaste kretsen, som man kan prestera, desto fler tycka-synd-om-poäng får man. Nu har jag inte så mycket att komma med i den vägen, men jag tänkte att mina båda neuroser kanske kunde resultera i några igenkännande leenden.

Min picknickneuros, får mig att packa tre gånger så mycket mat som jag kan förtära. Jag vet det så innerligt väl, ändå står jag där och brer mackor som om det gällde att utfordra ett kompani utsvultna beväringar. För säkerhets skull, tänk om bilen går sönder, eller vi träffar på trevligt folk, som vi vill bjuda in till vår måltid — ingendera har hitintills inträffat. 

 Bokneurosen är en variant på den nyss nämnda neurosen — bara allvarligare. Jag ägnade praktisk taget hela gårdagen åt att välja ut, och ladda ner böcker, så att jag ska ha något att läsa när jag sitter ute i naturen helt avkopplad från världen och tekniken.  Jag vågar inte ens räkna hur många böcker jag petat in — och än är jag inte färdig. Där finns allt från bilderböcker, till handböcker, lyrik läskiga romaner och god litteratur. Det finns inte ens skuggan av en chans att jag kan läsa dem alla, men tänk om jag blir sittande där ute, längre än planerat, eller somliga av böckerna inte är så bra som jag trodde, eller — ja, jag vet faktiskt inte vad mer som skulle kunna hända, jag vet bara att jag inte tänker riskerar att bli utan läsvirke.

P. S.

Naturligtvis tar jag med mig "riktiga böcker" också.