Nu är klockaren full och prästen naken

 Som jag talade om i ett tidigare inlägg, fanns det gott om folkliga föreställningar kring vävning och vävredskap, förr i tiden. Ofta var gåtor och uttryck både mustiga och roliga. Varför tygbommen kallades klockaren och varpbommen prästen, har jag glömt — det var länge sedan jag fick det berättas för mig.

Trots att det är fredag, beslöt jag mig för att äntligen klippa ner min ylleväv. Varför det är speciellt illa att klippa ner en väv på en fredag, vet jag inte, men fredagar har ju av tradition dåligt rykte — det är i alla fall inte den trettonde i dag!

Vävens slut motsvarade i den folkliga traditionen döden, och det fanns många regler om hur nedklippningen skulle göras  — och inte göras. Ofta låste man dörren, när det var dags att klippa ner, för man trodde att den personen som råkade komma in medan man klippte ned, skulle dö innan året var slut.

Särskilt illa var det om en gravid kvinna kom in, innan alla snören var lossade, och skeden avlägsnad. Om så inte var fallet skulle förlossningen bli svår och barnet kunde bli lytt — eller få fallandesjuka.

Arbetet skulle avslutas på en dag, redskapen läggas undan och äffsingarna brännas.

Det senaste har jag aldrig gjort, eftersom jag använder mina äffsingar — ändå har jag, såvitt jag vet, aldrig drabbats av trolldom.

 Planerna för nästa väv är på gång.