Alternativ randning

Johanne Wilde, artistens hustru i vävstolen

Laurits Andersen Ring

Riktigt så här ser min verkstad inte ut — jag har snyggare gardiner.

Jag har vad man på engelska kallar "a dog on the loom", en varp som suttit där alldeles för länge. Förklaringen till att det blivit så är längre än varpen, som jag inte ens minns hur lång den är, men jag är rädd för att det är många fler meter än vad som är önskvärt. 

Jag tog över en möbeltygsbeställning från en kollega som hade för mycket att göra. En dam hade slitit ut det trettio år gamla tyget på sin soffa, och ville ha ett likadant. Kruxet var bara att tyget på ryggen var inte slitet, så hon skulle bara ha till sätet! Varför jag överhuvudtaget gav mig i kast med det, undrar jag så här efteråt. Jag insåg att det skulle bli mycket provvävning och drog på en lång varp, och efter att ha jagat garn och provvävt i det oändliga blev damen nöjd. Tyget är levererat för länge sedan, men den jäkla jycken sitter där, och jag har inte riktigt vetat vad jag skulle göra med den.

Nu har jag bestämt mig för att det ska bli tyg till fönsterbänken i mitt kök, och har kommit en bit på väg. Rapporten är åtta centimeter, och tar sin tid att väva, så jag jublade inte när jag insåg att jag bytt plats med färgerna i randningen. 

Efter att ha stirrat på väven i två minuter bestämde jag mig för att låta det vara, och kalla det för en alternativ randning. 

Nu är klockaren full och prästen naken

 Som jag talade om i ett tidigare inlägg, fanns det gott om folkliga föreställningar kring vävning och vävredskap, förr i tiden. Ofta var gåtor och uttryck både mustiga och roliga. Varför tygbommen kallades klockaren och varpbommen prästen, har jag glömt — det var länge sedan jag fick det berättas för mig.

Trots att det är fredag, beslöt jag mig för att äntligen klippa ner min ylleväv. Varför det är speciellt illa att klippa ner en väv på en fredag, vet jag inte, men fredagar har ju av tradition dåligt rykte — det är i alla fall inte den trettonde i dag!

Vävens slut motsvarade i den folkliga traditionen döden, och det fanns många regler om hur nedklippningen skulle göras  — och inte göras. Ofta låste man dörren, när det var dags att klippa ner, för man trodde att den personen som råkade komma in medan man klippte ned, skulle dö innan året var slut.

Särskilt illa var det om en gravid kvinna kom in, innan alla snören var lossade, och skeden avlägsnad. Om så inte var fallet skulle förlossningen bli svår och barnet kunde bli lytt — eller få fallandesjuka.

Arbetet skulle avslutas på en dag, redskapen läggas undan och äffsingarna brännas.

Det senaste har jag aldrig gjort, eftersom jag använder mina äffsingar — ändå har jag, såvitt jag vet, aldrig drabbats av trolldom.

 Planerna för nästa väv är på gång.

Mentalhygien

"Idioter, som med svårighet lära sig något 

annat, finna stort nöje i väfnad, och varje 

barn för öfvrigt lär sig det med verklig förtjusning."

 Nej, jag påstår inte att Penelope var en idiot, snarare tvärtom, även om jag är säker på att det finns de som har svårt att förstå hur hon kunde hålla hoppet uppe under tio år. Själv har jag svårt att förstå hur hon under den tiden orkade väva baklänges varje natt. Alla som väver, vet hur trist det är att repa upp det du redan vävt. För att inte tala om hur illa varpen far av att du gång på gång repar upp det vävda — Penelopes varpgarn måste ha varit av yppersta kvalitet om den tålde den behandlingen under tio år.

 

Det var när jag letade efter en vävnota i Nina von Engeströms "Praktisk vävbok tillegnad den idoga Svenska kvinnan" från 1896, som jag återigen läste hennes förord, och gjorde den reflektionen att fullt så enkelt är det kanske inte att "stilla den inre oron och finna frid och glädje". Så här skriver hon:

 _ _ _ "Att väfnadsarbetet är nyttigt för själ och kropp vitsordas af alla, som försökt det.  För den unga och glada är det en fröjd att genom eget arbete befordra hemmets trefnad, det må nu vara nyttiga saker, som behöfas inom ett hem, såsom lakan, duktyg, handdukar, möbeltyger, kapptygrt, kostym- och klädningstyger för vinter och sommar åt far, mor, syskon m.fl.; eller ock prydnadsarbeten för dem som hafva tid och råd att efter behag använda sin tid dertill.

För de bedröfvade och lidande blir väfstolen snart en god vän, som hjelper igenom svåra tider, då menskligt deltagande kan göra så litet för att hjelpa den lidande. Väfningen kan taga hela vårt intresse, sjelfa ljudet af de regelbundna väfslagen stillar den inre oron och bidrager i sanning att så småningom återgifva frid och glädje.

Väfningen ger oss stoff till många allvarliga tankar. Ett exempel: man har kommit underfund med en större eller mindre synd hos sig sjelf och det ges ej annat val än att gå till dess rot för att kunna upprycka den. På samma sätt är det med hvarje minsta fel i en väf: förgäfves bjuder man till att öfverskyla det; man måste noggrant taga reda på hvaruti felet består och afhjälpa det.

Professor Kjellberg, öfverläkare vid hospitalet för sinnessjuka i Upsala, ansåg väfarbetet så helsosamt, att han uttalade som sin åsigt, att; ”om menniskorna väfde mera, skulle ej hospitalen ej bli så befolkade”. Ett känt faktum är, att många sinnessjuka åter kommit i jemnvigt genom väfnadsarbetet, som mycket intresserar dem.

Idioter, som med svårighet lära sig något annat, finna stort nöje i väfnad, och varje barn för öfvrigt lär sig det med verklig förtjusning.

En stor lycka vore det i sanning om undervisning i väfnad meddelades i folkskolorna, till stor nytta och välsignelse för det uppväxande slägtet."

Jag vet med säkerhet att inte alla som provat på att väva, håller med om att det är nyttigt för "själ och kropp", det kan driva en människa till vansinne, om man inte har den sortens tålamod som krävs därtill. Och vad kroppen beträffar, kan vävningen förorsaka både tennisarmbåge och ryggproblem.

Vad min egen mentala status beträffar, ämnar jag inte gå in på den här — men förmodligen måste man vara lite knäpp om man med öppna ögon ägnar sig åt ett så föga lönsamt yrke.

Sparsamhet

 Här på bloggarna har vi, flera gånger, nuddat vid det här att ta vara på allt, som går att ta vara på — och lite till. Varför köpa nytt, när man kan använda något som redan finns i huset. Som den här kassaboken, när far i huset, som hade en tobaksaffär, behövde en ny kassabok, tog husets döttrar över den fullskriva boken. En var brodös, en annan väverska den tredje lärare, och alla var de konstförfarna i alla sortes textila arbeten. I den begagnade kassaboken klistrade de in urklipp från olika tidningar, mest vävnotor, men även en hel del annat.

Det här är första sidan, visst var den tidens (1916-1917)kassaböcker stiliga, 2:50 kostade den, vilket motsvarar 71:66 i dagens penningvärde. Med tanke på att dagskassan inte alltid uppgick till det beloppet, var det nog helt naturligt att använda boken två gånger.

 Tyvärr är klippen inte daterade, men min gissning är att de flesta är från 30- och 40-talet, men säkert är några äldre. Både tonen och språket skiljer sig väsentligt från dagens, i frågespalterna hittar man frågor undertecknade med, "Enkel hantverkarhustru med små inkomster", "Mindre bemedlad" och "Okunnig men vävintresserad". Att döma av frågorna var många osäkra på hur de skulle inreda sina hem, de beskriver i detalj vad de har och undrar vilka färger de ska ha på tapeter och textilier. Svaren är ofta detaljerade och utan utrymme för eget tyckande.

 Lade du märke till svaret på fråga 1 "rätt grovt garn, som 30/2 eller 24/2"!
Ibland är svaren en aning godmodigt mästrande:

  

 Någon som börjat planera sin julklappsfabrikation? Om inte kommer ett tips här:

 Personligen har jag lite svårt att tänka mig nya hellinnenäsdukar vid en förkylning — men efter ett antal bykar är de säkert mjuka och sköna för en öm näsa.

 Vävnotan till det här klännningstyget säger att du ska ha bomullsgarn 100/2 och en 224 rörs sked (2-2, står visserligen inte, men om du inte vill ha en silduk, är det nog att rekommendera).

 Och slutligen ett av mina favoritsvar:

Hm, "gamla antika", uppenbarligen ett gammalt oskick som frodas än i dag, för jag stöter ofta på "gammal medeltidskyrka" och gammalt 1800-tals hus".

Fler minnen

 Det var fler minnen, som dök upp, än det jag skrev om senast, sedan jag kryssat runt bland alla vävtanter. Jag känner flera vävfarbröder, men jag hittar inte deras eventuella bloggar.

En av dessa yrkesskickliga män är William — inte Bill, sa han när han presenterade sig. På en konferens, jag besökte, höll han ett utmärkt föredrag om att väva med fint garn (tunna trådar alltså). Han påpekade att det inte är en komplimang om någon frågar om du vävt vad du har på dig. Det ska inte se hemvävt ut! Dina vävar ska vara så osannolikt välgjorda och vackra att ingen kan tänka sig att du kan framställa något liknande.

 Det fick mig att minnas min allra första väv. Jag hade tagit över en äldre släktings vävutrustning, och en hel del garn. Garnet var gammalt redan då och bomullsgarnet låg på härvor. Jag bobbinade det utvalda bomullsgarnet (24/2), och drog ensam på och satte upp några meter randig varp. Okunnighet är många gånger en fördel, jag visste visserligen att man brukade vara två när man satte upp en väv, men inte att somliga ansåg att det var näst intill omöjligt att göra det på egen hand. (Jag har förresten fortsatt med att sätta upp mina vävar utan hjälp). När min far hörde att jag började dunka och slå, kom han för att se hur det gick för mig. Jag hade väl vävt tio, kanske femton centimeter, far tittar kritiskt på väven, och säger utan att vara ironisk eller försöka vara lustig "när mamma vävde, hade hon alltid raka kanter"! 

Övning ger färdighet, efter ytterligare en decimeter började kanterna arta sig, och innan varpen var slut, hade jag riktigt prydliga stadkanter. Men jag har inte nänts sätta saxen i detta förstlingsverk, utan har fodrat en matsäckskorg med det.

Spånad och vävvecka

Den här veckan är det "Spinning and Weaving Week" (3-9 oktober). Lite sent påtänkt att tala om det nu, ifall någon vill hinna att först spinna och sen väva tyg till en vinterkappa av garnet. Men varför inte börja med något mindre, garn till att väva en halsduk av?

Linda Ligon, som grundade Interweave Press 1975, kom på den ljusa idén, att om det finns alla andra möjliga, och omöjliga, dagar och veckor så varför inte ha en Spinning and Weaving Week. Det känns som det vore i går, men jag läser att det var 1981 den första veckan organiserades.

Jag får också lära mig av Linda att det var två bröder Chase, som kom på att man skulle dela in året i veckor och dagar dedicerade till allt från vitlök till astronomiska fenomen. Med början 1957, gav de varje år ut en kalender, "Chase's Calendar of Events" där man kunde lära sig när de olika veckorna och dagarna inföll.

Damma av sländor, spinnrockar och vävstolar och sätt igång!

Julkort

Penning A Letter, painting by George Goodwin Kilburne (1839-1924)

Inte ser jag så här romantisk ut när jag knåpar ihop mina julkort. I vårt gamla hus skulle jag nog få frostskador om jag var så lätt klädd. Så ni får tänka er mig iklädd betydligt varmare och modernare kläder — och med ett stökigare arbetsbord! I tonåren satt jag och pillade med varje kort i bortåt en halvtimme — nu är jag mer rationell. Först kommer bild och text på plats på alla kort, så adresserna innan jag bigar, slår hål, skriver under och frankerar. Namnunderskriften ser lätt neurotisk ut när jag närmar mig det femtionde kortet. Nu är alla "övriga världen" färdiga, de europeiska och inhemska ta'r jag när jag pustat ut. Missförstå mig inte, jag tycker det är jätteroligt — julkorten är en av de få julförberedelser jag inte vill avstå från. Det ger utrymme för tankar, särskilt när jag frankerar dem kan jag sända varje vän en speciell tanke. En del har jag känt i hela mitt liv och minnena passerar revy — andra är relativt nya och ofta går då tankarna till hur vi lärt känna varandra, vilket ibland är märkliga historier.
I går slog det mig att jag förbereder julkorten på samma sätt som en väv. Det roliga är att göra vävnotan, att lösa tekniska problem och provväva. När jag ser att det fungerar då har jag mentalt börjat med nästa projekt. Nu är jag i full fart med att tänka ut nästa års julkort — och har i stora drag klart för mig hur de ska se ut.