Julkort

Det var en mulen kväll med snö i luften. Jullovet hade redan börjat.
Igge och Björn satt vid matsalsbordet och ritade. Mamma hade köpt hem ett helt dussin brevkort, och nu skulle de förvandlas till julkort. De där korten skickades sedan iväg med julhälsningar till släkten — det var en tradition sen barnen var små, en festlig tradition, som hörde ihop med julförberedelserna. I år hade Igge dessutom en hel rad nya vänner att skicka hälsningar till — Catharina och alla de andra släktingarna, som hon lärt känna på faster Toruns bröllop.
Igge och Björn älskade att rita, sina första färglådor hade de fått när de fyllde tre år — riktiga färglådor med runda kakfärger och fina penslar. Björn målade mest djur och landskap, men Igge ritade helst människor, och hon hade en särskild förmåga att få fram rörelsen hos sina figurer.
Ute i köket slamrade Anna med ungsluckan, och mamma polerade silver. Pappa hade gått på ett sammanträde.
Julstöket var i full gång, och mamma hade mycket att stå i. En prästfru får ju inte bara tänka på sin egen familj, hon ska också räcka till för församlingsborna, och till jul är det många ensamma människor, så många och gamla och sjuka, som behöver uppmuntran, en personlig gåva. Och så är det syföreningsauktioner och paket till sjukhus och ålderdomshem, inköp av böcker och tidningar och livsmedel, söndagsskolfester, kommittésammanträden, brev och telefonsamtal och tusen andra ting. Björn och Igge hjälpte till med vad de kunde, sprang ärenden, lackade paket och skrev ut långa listor med namn och adresser. Ja, veckorna före jul var en rik och händelsefylld tid, en tid av intensivt och roligt arbete, alla människor hade bråttom, och luften vibrerade av glada hemligheter. Och över allt detta brokiga myller av ting och människor, arbete och drömmar, lyste glansen från Julens sällsamma stjärna för varje dag klarare.
I kväll hade barnen fått lov att vara uppe till klockan nio — annars var det obevekligen sangdags halv nio, och denna ovanliga tidsfrist kastade en särskild festglans över kvällen.
Igge hade just avslutat sitt tredje kort, ett litet grått häbbre med snö på taket och därovanför en blå skymningshimmel med bleka vinterstjärnor. Hon granskade kritiskt sitt verk, bättrade på en konturlinje, la snöskuggan lite djupare och textade till sist "God Jul" i kanten på kortet. Plötsligt kom hon att kasta en blick på klockan. Den var tio minuter i nio.
Igge blev både ond och besviken. Bara tio minuter kvar, och hon, som hade så mycket att göra! Tre tomma kort låg framför henne på bordet. Hon visste precis, vad hon skulle rita på dem. Maria och Barnet på det ena och en stor bukett julrosor på det andra — och det tredje, ja, på det skulle hon måla en liten, vit kyrka med ljus lysande ur alla fönster — och längst bort över skogen en stor, klar stjärna.
Hur skulle hon hinna nånting på fattiga tio minuter?

Ur Igge 12 år av Ursula Brenning, pseudonym för Thorborg Thyselius — jag skrev en stump om hennes böcker i somras.

Det var andra tider då, när man kunde börja med julkorten sedan jullovet börjat — nu ska även de inrikes korten vara postade innan lovet börjar. Om man vill utnyttja julfrimärkena vill säga — och det är klart jag vill, skickar man många kort så sparar man många kronor genom att använda dem.
Jag som alltid gjort mina julkort minns hur mysigt det var att sitta där med rit- och målargrejor sent på kvällen och pula med korten. Det är lika roligt nu — men inte fullt så mysigt kanske, eftersom jag är rationell och använder datorn.
Sista veckan har vännerna börjat komma med antydningar om hur mycket de ser fram emot mitt julkort och adventskalendern. Naturligtvis är det roligt att höra, men jag blir lite stressad. Kan tänka mig att det är så för en författare som slagit igenom med buller och bång med sin första bok — hur jobbigt måste det inte vara att skriva nästa!
Det här skriver jag alltså med en snegling på er alla som väntar på kort och kalender. Julkort blir det, de är på gång, adventskalendern hoppas jag bli klar med. Den var i det närmaste färdig när den gamla datorn la' av. Och finns förmodligen på en CD — problemet är att jag inte kan öppna de filerna. Nu sitter jag här och funderar på ett enklare alternativ.
När jag ändå är i farten med privata meddelande av det här slaget vill jag också säga att jag är väl medveten om att jag försummat de flesta av mina vänner under året. När kalender och kort är färdiga, tänkte jag försöka hinna ikapp med brev och mejl — om inte jag också är helt färdig.

Så gick det med husligheten

När brödet nästan var (skulle ha varit) färdiggräddat märkte jag att ugnen hade dött. En säkring hade gått och det tog en stund innan jag fixat det. Limpan verkade misstänkt degaktig och tung så jag stoppade in den i ugnen igen. Men det blev ändå en rätt degig historia. Ska försöka rosta det i morgon och se om det hjälper.

Till lemon curden kom jag aldrig — men granen är huggen. Den är rätt späd så det blir spännande att se hur det går med de stora tunga äpplena — undrar om jag skulle kunna gröpa ur dem....

Julkorten ramlar in och dörren är nästan slut. Redan förra julen tänkte jag att jag skulle väva en slags matta att sätta upp korten på — men tror nå'n att det blev av? Fast nu vet jag i alla fall hur den ska se ut, får se om jag får till det före nästa jul.

Fick just den här länken av en väninna — något för dem med barnasinnet kvar.

Inte mycket till julstök

Det regnar — och jag gläder mig. Kanske kan jag komma ned på byn för egen maskin om vår backe blir isfri och den frusna snövallen i infarten töar bort. Det är komplicerat att åka färdtjänst när man ska till många ställen och får tunga paket på alla ställen. Inte nog med att man måste släpa runt alla pryttlar, man måste räkna ut i förväg hur lång tid allt ska ta', och veta var man ska bli hämtad.
Biblioteket har mejlat och frågat om jag vill ha utsorterade böcker — så där har jag en stor låda, på apoteket hr jag 10 kg och på posten som numera inte är posten, har jag tre tunga paket. Och så mat som ska räcka året ut. Inte behöver jag julstöka för att hålla igång.

Förmiddagsteet ta'r lång tid nu när julkorten ramlar in, de ska beskådas och prickas av — dessutom väcker de flesta korten slumrande minnen till liv och vi blir lätt nostalgiska innan måltiden är över.
Förr klädde jag in trappuppgången med korten men det kommer inte lika många som förr så jag har riggat upp en anordning på en dörr för korten — för ögonblicket verkar det inte som dörren skulle räcka så det blir kanske en vägg i trappan i alla fall.

Dagens bak blev lyckat — nu har jag både en dinkellimpa och kornbröd.

Tidigare i dag skrev jag en stump här om ett ord som jag tycker illa om.

Julkort

Penning A Letter, painting by George Goodwin Kilburne (1839-1924)

Inte ser jag så här romantisk ut när jag knåpar ihop mina julkort. I vårt gamla hus skulle jag nog få frostskador om jag var så lätt klädd. Så ni får tänka er mig iklädd betydligt varmare och modernare kläder — och med ett stökigare arbetsbord! I tonåren satt jag och pillade med varje kort i bortåt en halvtimme — nu är jag mer rationell. Först kommer bild och text på plats på alla kort, så adresserna innan jag bigar, slår hål, skriver under och frankerar. Namnunderskriften ser lätt neurotisk ut när jag närmar mig det femtionde kortet. Nu är alla "övriga världen" färdiga, de europeiska och inhemska ta'r jag när jag pustat ut. Missförstå mig inte, jag tycker det är jätteroligt — julkorten är en av de få julförberedelser jag inte vill avstå från. Det ger utrymme för tankar, särskilt när jag frankerar dem kan jag sända varje vän en speciell tanke. En del har jag känt i hela mitt liv och minnena passerar revy — andra är relativt nya och ofta går då tankarna till hur vi lärt känna varandra, vilket ibland är märkliga historier.
I går slog det mig att jag förbereder julkorten på samma sätt som en väv. Det roliga är att göra vävnotan, att lösa tekniska problem och provväva. När jag ser att det fungerar då har jag mentalt börjat med nästa projekt. Nu är jag i full fart med att tänka ut nästa års julkort — och har i stora drag klart för mig hur de ska se ut.