Julkort

Det var en mulen kväll med snö i luften. Jullovet hade redan börjat.
Igge och Björn satt vid matsalsbordet och ritade. Mamma hade köpt hem ett helt dussin brevkort, och nu skulle de förvandlas till julkort. De där korten skickades sedan iväg med julhälsningar till släkten — det var en tradition sen barnen var små, en festlig tradition, som hörde ihop med julförberedelserna. I år hade Igge dessutom en hel rad nya vänner att skicka hälsningar till — Catharina och alla de andra släktingarna, som hon lärt känna på faster Toruns bröllop.
Igge och Björn älskade att rita, sina första färglådor hade de fått när de fyllde tre år — riktiga färglådor med runda kakfärger och fina penslar. Björn målade mest djur och landskap, men Igge ritade helst människor, och hon hade en särskild förmåga att få fram rörelsen hos sina figurer.
Ute i köket slamrade Anna med ungsluckan, och mamma polerade silver. Pappa hade gått på ett sammanträde.
Julstöket var i full gång, och mamma hade mycket att stå i. En prästfru får ju inte bara tänka på sin egen familj, hon ska också räcka till för församlingsborna, och till jul är det många ensamma människor, så många och gamla och sjuka, som behöver uppmuntran, en personlig gåva. Och så är det syföreningsauktioner och paket till sjukhus och ålderdomshem, inköp av böcker och tidningar och livsmedel, söndagsskolfester, kommittésammanträden, brev och telefonsamtal och tusen andra ting. Björn och Igge hjälpte till med vad de kunde, sprang ärenden, lackade paket och skrev ut långa listor med namn och adresser. Ja, veckorna före jul var en rik och händelsefylld tid, en tid av intensivt och roligt arbete, alla människor hade bråttom, och luften vibrerade av glada hemligheter. Och över allt detta brokiga myller av ting och människor, arbete och drömmar, lyste glansen från Julens sällsamma stjärna för varje dag klarare.
I kväll hade barnen fått lov att vara uppe till klockan nio — annars var det obevekligen sangdags halv nio, och denna ovanliga tidsfrist kastade en särskild festglans över kvällen.
Igge hade just avslutat sitt tredje kort, ett litet grått häbbre med snö på taket och därovanför en blå skymningshimmel med bleka vinterstjärnor. Hon granskade kritiskt sitt verk, bättrade på en konturlinje, la snöskuggan lite djupare och textade till sist "God Jul" i kanten på kortet. Plötsligt kom hon att kasta en blick på klockan. Den var tio minuter i nio.
Igge blev både ond och besviken. Bara tio minuter kvar, och hon, som hade så mycket att göra! Tre tomma kort låg framför henne på bordet. Hon visste precis, vad hon skulle rita på dem. Maria och Barnet på det ena och en stor bukett julrosor på det andra — och det tredje, ja, på det skulle hon måla en liten, vit kyrka med ljus lysande ur alla fönster — och längst bort över skogen en stor, klar stjärna.
Hur skulle hon hinna nånting på fattiga tio minuter?

Ur Igge 12 år av Ursula Brenning, pseudonym för Thorborg Thyselius — jag skrev en stump om hennes böcker i somras.

Det var andra tider då, när man kunde börja med julkorten sedan jullovet börjat — nu ska även de inrikes korten vara postade innan lovet börjar. Om man vill utnyttja julfrimärkena vill säga — och det är klart jag vill, skickar man många kort så sparar man många kronor genom att använda dem.
Jag som alltid gjort mina julkort minns hur mysigt det var att sitta där med rit- och målargrejor sent på kvällen och pula med korten. Det är lika roligt nu — men inte fullt så mysigt kanske, eftersom jag är rationell och använder datorn.
Sista veckan har vännerna börjat komma med antydningar om hur mycket de ser fram emot mitt julkort och adventskalendern. Naturligtvis är det roligt att höra, men jag blir lite stressad. Kan tänka mig att det är så för en författare som slagit igenom med buller och bång med sin första bok — hur jobbigt måste det inte vara att skriva nästa!
Det här skriver jag alltså med en snegling på er alla som väntar på kort och kalender. Julkort blir det, de är på gång, adventskalendern hoppas jag bli klar med. Den var i det närmaste färdig när den gamla datorn la' av. Och finns förmodligen på en CD — problemet är att jag inte kan öppna de filerna. Nu sitter jag här och funderar på ett enklare alternativ.
När jag ändå är i farten med privata meddelande av det här slaget vill jag också säga att jag är väl medveten om att jag försummat de flesta av mina vänner under året. När kalender och kort är färdiga, tänkte jag försöka hinna ikapp med brev och mejl — om inte jag också är helt färdig.

Sommarlov

0
I midsommarveckan reste Igge och Björn och mamma till landet.
Nästan så långt Igge kunde minnas tillbaka, hade de bott i Torsboda på somrarna. De hyrde en liten röd stuga, som låg så ljuvligt - nästan alldeles nere vid sjön och med skogen som en trygg mur mot världen. Stugan hade bara två riktiga rum, det så kallade vardags-rummet, där de åt och arbetade och där Igge sov om nätterna, och så en liten kammare, där mamma låg. Björn sov i en lya på vinden - ett sommarrum, som saknade eldstad, och Anna låg i pinnsoffan i köket.

_ _ _

Det var härliga dagar för Igge och Björn.
På morgnarna, när de vaknade, tog de sina badhanddukar och sprang ner till sjön. Om det regnade, lindade de in kläderna i sina oljerockar, och efteråt klädde de på sig inne i båthuset, men om de var vackert väder höll de till på stranden. Mamma som inte var någon vän av urlakade badfantaster med skallrande tänder och blåfärgade läppar, hade anslagit en halvtimme till detta morgon-dopp,och därför var det vild kapplöning både dit och därifrån – så mycket längre tid fick man vara i vattnet. Igge var elva år och Björn tolv, båda hade lärt sig simma den sommar, de var sju och åtta år gamla, och vid det här laget var de redan tränade undervattensimmare, som dök på huvudet från båtbryggan och fiskade opp allehanda hemlighetsfulla skatter från sjöns dyiga botten.
Efter badet var det dags att hämta mjölken i den närbelägna bondgården, vilket alltid var ett stort nöje. Vägen gick genom skogen, där det växte stensöta och pyrola och där linnéan klängde över murkna stubbar. Det var en riktig trollskog, och Björn och Igge hade inte lov att ge sig av på några upptäcktsfärder där utan sällskap. Och eftersom man i den Tilanderska familjen tog det som en självklar sak, att man kunde lita på varandra i vått och torrt, så hade det heller aldrig fallit dem in att sabotera påbudet.
Ur "Tilanders Igge" av Ursula Brenning (psudonym för Thorborg Thyselius 1906-1977)

0
Benge firade födelsedag, och Björn och Igge var inviterade på saft och tårta.
De satt vid det vita trädgårdsbordet ute i syrénbersån. Humlorna surrade honungsrusigt i tulpanrabatten, och högt uppe i det gamla päronträdet sjöng en svart-vit flugsnappare för sin fru, som låg på ägg någonstans i närheten – i cykelboden trodde Benge. Där fanns ett hål i väggtimret, alldeles under tegelpannorna.
Runt omkring födelsedagsbordet blommade syrénerna med tunga, blekblå klasar mellan hjärtformade blad, som var mörkt gröna på översidan men solhungrigt bleka på den undre.
Ur "Igge 12 år" av Ursula Brenning (pseudonym för Thorborg Thyselius 1906-1977)
0

Två böcker som kom 1955 och 1958 men utspelar sig tidigare - kanske på 20- eller 30-talet när författaren fortfarande var skolflicka.
Man får följa Igge och hennes bästa vän Britta under ett par år - de har en hel del upptåg för sig men böckerna har också en allvarlig grundton. Böcker som jag återkom till flera gånger.