fredag 2 mars 2012

Ett efterlängtat fenomen


tö`a verb ~de ~t 
ORDLED: tö-ar 
SUBST.: töande;

1 (ofta i opers. konstruktioner) vara blidväder ofta med tanke på därmed sammanhängande snö- och issmältning {→slaska 2}: det ~r
BET.NYANSER: a) om snö, is e.d. smälta (vanl. med partikel): snön ~de bort; istäcket ~de upp b) överfört (med partikeln upp) bli mer sällskaplig: gubben ~de upp när han hade fått ett par glas
KONSTR.: ~ (bort el. upp)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. thöia; jfr isl. þeyja med samma bet.; gemens. germ. ord med ursprungsbet. 'vattnen; väta'

dagsmeja [dak`s-] subst. ~n 
ORDLED: dags--mej-an
• upptinande av (det yttre skiktet hos) snö, is eller frusen mark i solsken trots att temperaturen i skuggan är under fryspunkten {→tö}: i mars måste man räkna med ~n när man vallar skidorna
HIST.: sedan 1545; sv. dial. dagsmäja, dagmeja m.fl., eg. 'dagkraft'; till fornsv. mäghin 'kraft'

Det har alltså inte ett dugg med meja att göra, som jag trodde.

mej`a verb ~de ~t 
ORDLED: mej-ar 
SUBST.: mejande, mejning
• kapa av med lie el. annat skärande redskap; mest med avs. på säd: ~ vete; ~ av säden
BET.NYANS: överfört (med partikeln ned) göra ned (fiende) i stor mängd: bataljonen ~des ned till sista man
KONSTR.: ~ (av) ngt, ~ ned ngn
HIST.: sedan 1640; av lågty. mejen med samma bet.; samma ord som sv. dial. måa 'rycka upp (ärter, lin o.d.)'; jfr mad

Ett japanskt påfund, som tillskrivs kineserna och äts av amerikaner



Så skulle man kunna beskriva “fortune cookies”, den lilla kakan med en inbakad pappersremsa med en sentens eller en vag spådom, som ofta serveras efter maten på kinesiska restauranger.
Många säger sig vara den som hittade på “the fortune cookie“, men man anser att det var in-vandrade japaner i Kalifornien som introducerade en variant av det som i Japan kallas omikuji (おみくじ). Omikuji är visserligen större och bakad av en mörkare deg och kryddad med sesam — men idén är den samma. Ända fram till andra världskriget kallades kakan för "fortune tea cakes", att kineserna vid den tiden tog över produktionen, berodde förmodligen på att omkring 100000 japaner internerades under kriget (en av många skamfläckar i Amerikas historia), vilket innebar att det fanns inte många japaner kvar som kunde baka kakorna.
Man har gjort några försök med att exportera fortune cookies till Kina, men där tycker man att de är för amerikanska och vill inte ha dem.
Förmodligen är mitt recept inte alls autentiskt, för när jag tittar på recept på nätet, ser jag att man först gräddar den runda kakan, och så snart man tar ut den ur ugnen, viker ihop den kring remsan med texten. Jag har lärt mig att lägga i pappersremsan och vika ihop kakan innan jag gräddar dem, vilket jag kan tänka mig är enklare, eftersom man annars måste vara väldigt snabb för att kakorna inte ska hinna stelna.
Jag har bjudit på kakorna på sammankomster för en litterär förening — då gjorde jag så, att i en korg låg kakor med ett litterärt citat, och i den andra korgen kakor med namn på författare eller annat känt folk, så gällde det för deltagarna att hitta personen som hade den remsan som passade ihop med den egna. 
Har även använt idén till placeringskort.
Så här ser mitt recept ut — men det finns som sagt massor på nätet också.


Blanda
1½ kopp mjöl
1½ tsk bakpulver
1 tsk vanilj

I ett annat kärl rör:
100 g smör
½ kopp socker
3 msk mjölk

tillsätt
1 äggula

Blanda ned de torra ingredienserna i de våta.
Ställ degen kallt i minst en halv timme.
Kavla ut degen till en halvcentimeter tjock platta och ta ut runda kakor
Lägg remsan mitt i kakan, vik ihop den och grädda i 175°, 5-8 minuter.

Vill du prova den andra metoden så titta på det här klippet.
,

torsdag 1 mars 2012

I dag för 140 år sedan

skrev president Ulysses S. Grant under det lagdokument som grundade Yellowstone nationalpark. Därmed fick världen sin första nationalpark.

Parken ligger i tre stater i nordvästra U.S.A.,  Idaho, Montana och Wyoming, med merparten, 96%, i den senare staten. Den är ungefär lika stor som Sörmland med sina 8 980 km².
 Redan för 12000 år sedan levde där människor, och man har funnit en mängd gamla bosättningar och arkeologiska fynd.
Inte förrän i början av 1800-talet förmodar man att de första icke-indianerna hittade till regionen. När de rapporterade om gula stenar, kokande källor och sprutande vatten så blev de inte trodda. Men det väckte trots allt några vetenskapsmäns intresse, och mot slutet av 1800-talet började man utforska trakten.
Det är ett oerhört vackert, artrikt och intressant område. Jag har bara tillbringat en enda dag där, vilket inte är på långa vägar tillräckligt. Men jag gjorde det tillsammans med en väninna som är parkvakt (i en annan park) och mycket kunnig, så trots den korta tiden kunde jag samla på mig en stor mängd information — varav jag nog glömt det mesta nu.
Hon kunde av färgen på de varma källorna avgöra vilken temperatur vattnet hade, det är nämligen olika organismer som ger vattnet dess spektaku-lära, nästan osannolika kulörer — och de olika organismerna behöver olika temperaturer för att överleva. 

Old Faithful var inte så värst punktlig när vi var där — förr fick hon sina utbrott på bestämda tider, men vi fick vänta över en halvtimme på hennes utbrott.
Större delen av parken ligger ovanpå en vilande vulkan — en supervulkan. Det har skett en hel del termiska förändringar på sistone, men vetenskaps-männen är osäkra på hur de ska tolkas. En sak är säker, när vulkanen får ett utbrott kommer det att vålla en enorm skada i ett mycket stort område. Jag har sett en animerad film om hur man beräknar att lavan ska strömma — det var skrämmande, för det är stora delar av landet som kommer att täckas av lava och aska.


30 februari



För att ingen ska tro att jag är ännu knäppare än ni redan anar att jag är, så klistrar jag in en bild av 1712 års almanacka. Där, längst ned till höger, kan man läsa 30 februari, tillökad. Är man dessutom slängd i att läsa den tyska (fraktur) stilen, kan man se att det efter “tillökad” står “Snöö”. Det var tydligen så att man på den tiden hade väderprognos för hela året, inskrivet i almanackorna.
Jag tänker inte trassla in mig en en förklaring till hur det kom sig att det en enda gång har funnits 30 februari, annat än att det har med övergången från den julianska till den gregorianska kalenderna att göra — och också med svenskarnas ovillighet att införa något som en katolsk påve anbefallt. Läs om dagen på Wikepedia.


Det här med att gå från en kalender till en annan, får mig att tänka på Jill Paton Walshs bok “The Wyndham Case”, där tideräkningen spelar in, när Imogen Quy löser en mordgåta.
Låter namnet Jill Paton Walsh bekant, så har du kanske läst någon av hennes böcker, hon har skrivit både för barn och vuxna. Dessutom avslutade hon Dorothy L. Sayers sista bok om Lord Peter Wimsey och Harriet Vane — och har skrivit yttrligare två Lord Peter böcker.

onsdag 29 februari 2012

Idag





  • trummar hackspetten (eller är det spillkrå-kan?)
  • isen på älven ser murken ut
  • snödropparna är fem centimeter höga
  • älsklingen tillbringar flera timmar på trappen, och gör emellanåt små utflykter 
  • i björkdungen är marken nästan bar
och jag grunnar över Bloggers nycker   mycket tycker jag har blivit bättre där — men varför i all världen har den lilla rutan, där man “registrerar sig via e-post” försvunnit om man använder “hoppa-upp-fönstret”? Detta är an-ledningen till att jag bytt till det som med bloggerterminologi kallas inbäddat. Hoppas det funkar för alla.
Kan inte heller förstå varför kommentatorernas profilfoto (tjusig beteckning) inte längre visas hos mig. De har även försvunnit på gamla inlägg. På andra bloggar syns de. 


Grattis Gioachino!

Gioachino Antonio Rossini
29 februari 1792 – 13 november 1868
(en goddagspilt?)


tisdag 28 februari 2012

Hank, en förebild



Sedan jag läst om Hank på Catsparella föreslog jag att min älskling ska ge sig in i politiken. Han säger att han ska tänka på saken, vi är ju med i republi-kanska föreningen, så förbered er på att vi snart har en president vid namn Åskar. 

På tal om politik, så lär det finnas en man i Alaska, Gordon Warren Epperly, som på fullaste allvar hävdar att Barak Obama inte kan vara landets president — eftersom han är svart, och av den anledningen inte kan betraktas som “natural born citizen.” Han anser inte heller att kvinnor kan bli president — om det är av samma skäl som att en svart man inte kan vara det, har jag inte förstått.

måndag 27 februari 2012

Hört på apoteket

Across A Crowded Room
Ruth Palmer

Oj, här är flera människor än i kyrkan.

En bilentusiast


Det talas ju en hel del om Saab i media, och det för tankarna tillbaka till 1968, då Saab 99 lanserades. En vacker försommardag det året, innan bilen fanns på marknaden körde min far ett av de handgjorda exemplaren i några dagar. Jag var inte tillräckligt intresserad för att fatta hur stort bil-intresserade personer tyckte att det var med den nya modellen. Inte förrän vi körde genom Stock-holm och jag plötsligt såg hur folk vände sig om och pekade på oss.
Vid Stureplan satt många personer och åt utanför Brända Tomten, och jag såg hur en man reste sig upp och gestikulerade. När jag vänder mig om ser jag att han lutar sig fram och pekar så våldsamt att han faller framstupa över ett bord som tippar omkull. Vi far ju vidare, så allt jag uppfattar är bara en blandning av förskräckta miner och folk som skrattar.

söndag 26 februari 2012

Olika tankesätt

När jag läser Anne-Maries inlägg om den amerikanska byråkratin i samband med deklarationen, så slår det mig att det inte bara är jobbigt att ha med myndig-heter att göra i Amerika. Arbetsplatser och olika organisationer har också en annan uppbyggnad än vad vi skandinaver är vana vid. Jag har hospiterat i skolor, både i Kanada och U.S.A., och i en del fall har det varit en veri-tabel hinderlöpning innan jag slutligen släppts in. 
Hos Wikepedia kan man läsa om uttrycket "red tape" och dess något dunkla ursprung.


 Under min tid i Kanada var jag aktiv som scout-ledare, och insåg snabbt att man aldrig framförde idéer eller önskemål, direkt till den person som bestämde. Nej, jag skulle vända mig till personen närmast över mig i rang, som vände sig till personen närmast över sig, som vände sig till….
Att träffa personer högt upp i hierkin anses som hedrande, något man gärna berättar — och visar foton på, för naturligtvis avfotograferas tillfället!
I både Kanada och U.S.A., liksom i många andra länder, är det vattentäta skott mellan flickscouter och pojkscouter — något som många svenskar tycker är horribelt, och aldrig underlåter att framhålla, så snart de träffar scouter i andra länder. Man må tycka vad man vill, det kommer att förbli så tills tiden (läs högdjuren) är mogen för en förändring. Personligen har jag haft lika roligt tillsammans med bara flickor och kvinnor som i blandade sammanhang, men visst har jag synpunkter på hur strikt man är.

En helg var jag tillsammans med sju seniorscouter och en medelålders ledare, på en övernattning en bit utanför staden. Det var ett ställe iordninggjort för övernattningar, med plattformar för tälten och lägerbålsplats — praktiskt, men en aning för civiliserat och tråkigt. Så när vi träffade på ett gäng pojkscouter som bjöd in oss till lägerbål ungefär en kilometer därifrån, tackade vi ja. Deras plats nere vid floden var mycket vackrare än vår. Så där satt vi, flickorna på ena sidan med en ledare på var sida om sig, och pojkarna på andra sidan, också de med skyddande pojkscoutledare. Vi sjöng, pratade och grillade naturligtvis ”s’mores”, dessa läskiga vid lägerbål obligatoriska (god)saker. Det var en jättetrevlig kväll, men jag blev milt sagt förvånad när flickorna, på hemvägen, sa’ att de vågade inte berätta för sina föräldrar att vi haft lägerbål tillsammans med pojkarna, för då skulle de aldrig mer få deltaga i några övernattningar!


lördag 25 februari 2012

Grattis Lubbe!

 Lubbe (Ludvig) Nordström
25 februari 1882 -15 april 1942

Nog är han lite bortglömd i dag, Lubbe? Kanske vet mina dyra läsare mer om honom än vad jag gör — mina kunskaper om Lubbe sträcker sig inte mycket längre än till Lort-Sverige, Tomas Lack och att han var gift med Marika Stiernstedt. Och att han tillsammans med bland andra Elin Wägner och Gustaf Hellström räknades till tiotalisterna. (För mig som växt upp med tiotalister och trettiotalister som beteckning på dem som då var verksamma, låter det märkligt när man nu avser personer som föddes under sagda perioder.) 
Så värst mycket klokare blev jag inte när jag begav mig ut på nätet i jakten på kunskaper. Ja, allra först, svingade jag mig upp till översta hyllan, där skönlitteratur N-O står (jag har ännu inte hunnit katalogisera några svenska böcker av författare vars namn börjar på N) — inte en endaste bok av Lubbe Nordström hittade jag där. Vill jag läsa honom får jag bege mig till Projekt Runeberg, där finns några av hans böcker. Vill man höra honom själv så klickar man sig över till Sveriges Radio, där man kan höra honom i inspelningar från 1938.
Naturligtvis finns ett Lubbe Nordströmsällskap — säg mig den författare som inte har ett eget sällskap. 
Jag fick också lära mig att han målade och tecknade, illustrerade tydligen några av sina böcker. Men att hitta något av hans konstverk var svårare, två tavlor hittade jag — det här är den ena.


fredag 24 februari 2012

På tal om telegrampojkar

 Don Motis ringar är kanske inte helt lättburna — men nog är de charmiga. Den övre heter "Messenger boy", den andra hittade jag inget namn på.

Talar man om telegrampojkar så måste man nämna Homer Macauley, den fjortonårige pojken i William Saroyans bok “The Human Comedy” (“Den mänskliga komedin), som på kvällarna cyklar runt som telegrampojke. Eftersom det är under andra världskriget betyder det att han ibland kommer med dödsbud till familjer. Ändå är det inte en sorglig bok, djupt mänsklig och med mycket värme — men inte sorglig. 

torsdag 23 februari 2012

Ropa aldrig varg

Grey Wolf Pup Amongst Flowers, Montana, USA
Tom Vezo

I det skogslän där jag bor ska “riktiga karlar” bevisa sin manlighet genom att vistas i skog och mark med skjutvapen. Som på alla platser där jägare måste konkurra med vilt kan vargdebatten understundom bli mycket hätsk. Nu senast när jag läste en insädare från en varghatare kom jag att tänka på en händelse som min vän Barry berättade. 
Barry Schacht har ett företag där han tillverkar vävstolar och andra textila redskap. En av deras vävstolar heter “Baby Wolf Loom” (ja, det finns en “Mighty Wolf Loom” också). 
Baby Wolf Loom

Barry berättade att de hade fått en beställning på en “Baby Wolf” av en kund uppe i Montanas obygder. Som alltid skickade de ut ett förtryckt vykort för att tala om när den skulle levereras. Där stod något i stil med: “Your Baby Wolf will arrive next week”. Att skicka vykort till dessa lantliga områden är samma sak som att spika upp ett offentligt meddelande — så det blev ett himla rabalder på den här orten. Ett stormöte, där inplantering av varg skulle diskuteras, utlystes, men kom aldrig till stånd eftersom den presumtive vävstolsägaren hann förklara sig.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka på Farley Mowats bok "Never Cry Wolf" när jag skriver det här. En läsvärd, om än kontroversiell bok, som jag gärna rekommenderar.

onsdag 22 februari 2012

Andra tider, andra seder


De av er som uppnått mogen ålder minns säkert hur det var på telegrammens tid. 
Själv har jag både skickat och tagit emot tele-gram — men jag har inget minne av telegrambud. Telegrammen ringdes in och kom så nästa dag med posten.
Hade jag kunnat använda min skanner, så hade jag illustrerat inlägget med några av lyxtelegrammens bilder — jag har en packe med sådana från mina föräldrars bröllop.

Wikipedia kan jag läsa mig till att lyxtelegram-men fanns kvar ända till 1977. Men så hittar jag andra sidor där jag läser att man även i dag kan skicka lyxtelegram, som blir utburna samma dag  priserna börjar vid 175 kronor. Vill man lyxa till det och skicka choklad, är minimipriset 305 kronor.

Lite om lyxblankettens historik hittar jag på en annan sida, där jag också kan läsa:
Ur Televerkets författningssamling. B:10 I. Bilaga 15. Aktuell utgåva 1974-07-01
1. Utskrivning av telegram på lyxblankett skall ske med skrivmaskin eller med vårdad handskrift.
2. Inlämningsstationens namn skrivs c:a 1 cm till höger om ordet "Från"
3. Telegrammets referensbeteckning (skrivs efter inlämningsstationens namn). Oftast antalet Lx /månad, t.ex. Ahh 167
4. Ordantalet (skrivs utan bokstaven w)
5. Datum (skrivs i ordningen år, månad, dag, t.ex. 1970-09-01).
6. Den utskrivande expeditörens signatur (skrivs efter inlämningstiden).
7. Radering eller x-ning på lyxblankett får inte ske.

Att mitt minne gjorde denna utflykt berodde på att jag i morse vek ihop en filt. I slutet av 60-talet hade jag nämligen en äldre väninna som arbetade på telegrafen. Hon berättade att man minsann inte fick skicka vilka ekivoka telegram som helst. 
Hej hopp under filten, när kommer pilten? hörde till de bröllopstelegram som stoppades. 

tisdag 21 februari 2012

Sötsakssugen

A fox squirrel licks maple sap collecting around groves he knawed in the bark of this sugar maple tree (Acer saccharum).  "Sugaring Season," has arrived, when freezing nights cause maple roots to collect water and warmer daytime tempera-tures cause stem pressure to develop , pushing sap out holes in the bark .  Perhaps long before Europeans arrived in America, Native Americans discovered how and when to extract maple sap by watching squirrels.
Image Location: United States, South Dakota, Brookings
 Web Page and Pictures By Peter Leitheiser

måndag 20 februari 2012

Om att katalogisera



För rätt precis tre år sedan berättade jag i ett inlägg hur jag börjat katalogisera våra böcker, den här gången i datorn. Tro nu inte att jag tappade sugen och la’ av bara för att jag inte nämnt saken igen — nej då, jag katalogiserar oförtrutet vidare. Men det går långsamt, ibland för jag in rätt många böcker i ett svep, men så kan det gå perioder då jag inte ens kommer ihåg att jag ska föra in de nya böckerna.
Men nu kan jag berätta att det funkar — till och med bättre än jag trodde när jag började. Jag kan länka till lämpliga artiklar och recensioner på nätet, och jag har börjat skriva in lämpliga ledord som etiketter. Till exempel natur, katter eller namn på ett land som förekommer i boken — för ibland minns jag ju varken titel eller författare, har bara en vag idé om vad boken handlar om.
En sidoeffekt av att organisera sina böcker är att jag blir sugen på att läsa om många av dem, när jag plötsligt ser titeln och en bild av boken. Om det är bra eller inte, har jag inte kommit fram till ännu. Med alla olästa böcker som väntar är det naturligtvis korkat att sätta sig tillrätta med de gamla go’bitarna, men ibland är återseendet så glatt att det lyfter upp mig över dagens horisont.
Tänkte att, vare sig jag läser om eller inte, så kan jag ju presentera en del av de gamla vännerna — när andan faller på. Det blir alltså snarare presenta-tioner än recensioner, eftersom jag själv inte är särskilt road av recensioner.  
Och jag börjar med ett par, inte särskilt gamla böcker, “Fax Me a Bagel” och “ Never Nosh a Matzo Ball” av Sharon Kahn. 

Hur TV-tittande påverkar oss

söndag 19 februari 2012

Dumdristigt eller modigt?

Fairy's Tightrope, 1910
Arthur Rackham
Den lilla älvan är varken dumdristig eller modig — hon har både skyddsnät och vingar.
Men när människor ger sig till att spankulera på lina över Niagara Fallen, kan jag inte låta bli att undra vad de försöker bevisa för sig själv och omvärlden.

lördag 18 februari 2012

Just nu

försöker jag fösa ihop mina spretiga tankar och göra klart för mig vad som är nödvändigt att göra — och när jag klarat av det, i vilken ordning jag ska göra och skriva allt jag vill göra och skriva. Dessutom behöver jag komma fram till om jag ska förtränga gårdagens samtal(se det förra inlägget) — eller vilka mått och steg jag kan vidtaga för att få nödig information.

Utah Copper Company's Open Pit Mine, Bingham, Utah.
This Mountain is Copper Ore.


Gutenberg hade en hel del att erbjuda i dag, men jag har inte hunnit sålla agnarna från vetet. Somliga böcker vet jag på förhand att jag bara kommer att “bläddra” i, som till exempel “The Business of Mining, A brief non-technical exposition of the principles involved in the profitable operation of mines” från 1912 av Arthur J. Hoskin. Jag har ju en märklig böjelse för böcker som behandlar tekniska ämnen som jag inte vet ett smack om. Men kanske skulle jag ändå ha gått förbi boken om jag inte sett den första bilden (ovan) och mints* att jag sett den här typen av öppna gruvor i Utha. Dessutom såg jag, bara häromdagen, en artikel om öppna gruvor i därstädes — nu måste jag ju leta reda på den. (Miljöproblem, tror jag).
Miner's lettuce. Indian lettuce
Montia perfoliata, Howell. Purslane Family.

Boken som handlar om Paul Gauguin tänker jag läsa, liksom jag vill titta närmare på “The Wild Flowers of California: Their Names, Haunts, and Habits” (1897) av Mary Elizabeth Parsons, med illustrationer av Margaret Warriner Buck. Den sistnämnda är inte bara pedagogisk, texten är poetisk, och det finns små verser insmugna lite här och var.
"To the thoughtless a flower is often a trivial thing—beautiful perhaps, and worthy of a passing glance—but that is all. But to the mind open to the great truths of the universe, it takes on a deeper significance. Such a mind sees in its often humble beginnings the genesis of things far-reaching and mighty. Two thousand years ago one grain of the shower of pollen wafted upon the wind and falling upon a minute undeveloped cone, quickened a seed there into life, and this dropping into the soil pushed up a tiny thread of green, which, after the quiet process of the ages, you now behold in the giant Sequoia which tosses its branches aloft, swept by the four winds of heaven."
Om tid, lust och ork tillåter, kommer eventuellt en mer detaljerad bokrapport — här, eller på någon av de andra bloggarna.
Som om det inte räckte med att Gutenberg skulle kunna sysselsätta mig dygnet runt, så har jag varit på bibban och hämtat hem en rejäl trave böcker som de inte har plats för (som om jag har det!).

Jag läser sällan varken Coops (varför i helgonaland säger man inte Konsum längre?) “mer smak” eller ICAs “buffé — jag tycker de är lika dåliga båda två — men bläddrade igenom dem häromdagen. Modernt med små bokstäver?
I “mer smak” (vilket missvisande namn!) ägnar man sig helt åt att förbereda sig inför melodifestivalen — vilken tydligen inte kan beskådas utan att ha något ätbart inom räckhåll. 
Där finns en märklig bild på två spacklade kvinnor som låtsas tillaga något, iklädda kläder som inte ser ut att höra hemma i ett kök, ljuva lockar och påklistrat leende på den ena och trånande blickar från den andra. 

     Det får mig att minnas Sarah Brown — minns ni henne? Hon lagade vegetarisk mat och skrev kokböcker i början av 80-talet.
Jag var så fascinerad av hennes klädsel, där hon trippade runt i köket, iklädd volangblusar och dingeldangel. Av maten minns jag inget. Men jag tror bestämt att jag ska plocka fram kokböckerna och se om jag hittar något ätbart.

*minnas verb mindes mints, pres. minns 
Visst låter mints konstigt och inte kan man säga munnits — för det mesta skriver jag nog kommit ihåg.



Aldrig blir jag nöjd

Irresolute Clay, 2004

 Jag vet att jag i en tidigare post har ondgjort mig över uttrycket “vänta kvar”, som blivit så vanligt. Inspelade röster upprepar med en dåres envishet att man ska vänta kvar i telefonen. 
I går ringde jag en firma där en kvinna upprepade “vänligen väääääään-ta”, med samma tonfall man använder när man försöker lära sin hund att sitta still och vänta, sen fick jag veta att en agent snart skulle hjälpa mig. Det där med snart var nog att ta’ i, för jag fick höra samma budskap fem gånger i minuten i över tio minuter, varvat med den förfärligaste musik. Det är väl inte fel att kalla en försäljare och supporter för agent — men jag som är lättroad, associerar genast till “Agent 007 med rätt att döda”, och blir mest full i skratt.
Fast jag var inte så full i skratt när jag hade talat med agenten i några minuter. Jag ville bara få en förklaring till en av företagets tekniska beskrivningar. Det kunde han inte svara på, så istället fick jag veta att jag borde fråga en annan firma, som sålde företagets produkter. När jag sa’ att jag hade ringt dit först, men att de gett mig det här telefonnumret direkt till firman som tillverkade produkten. Då fick jag veta att det inte heller var bra — och min fråga kunde han inte svara på.
Så jag är precis lika klok som innan jag ställde frågan — dessutom är jag arg och villrådig.