Olika tankesätt

När jag läser Anne-Maries inlägg om den amerikanska byråkratin i samband med deklarationen, så slår det mig att det inte bara är jobbigt att ha med myndig-heter att göra i Amerika. Arbetsplatser och olika organisationer har också en annan uppbyggnad än vad vi skandinaver är vana vid. Jag har hospiterat i skolor, både i Kanada och U.S.A., och i en del fall har det varit en veri-tabel hinderlöpning innan jag slutligen släppts in. 
Hos Wikepedia kan man läsa om uttrycket "red tape" och dess något dunkla ursprung.

 Under min tid i Kanada var jag aktiv som scout-ledare, och insåg snabbt att man aldrig framförde idéer eller önskemål, direkt till den person som bestämde. Nej, jag skulle vända mig till personen närmast över mig i rang, som vände sig till personen närmast över sig, som vände sig till….
Att träffa personer högt upp i hierkin anses som hedrande, något man gärna berättar — och visar foton på, för naturligtvis avfotograferas tillfället!
I både Kanada och U.S.A., liksom i många andra länder, är det vattentäta skott mellan flickscouter och pojkscouter — något som många svenskar tycker är horribelt, och aldrig underlåter att framhålla, så snart de träffar scouter i andra länder. Man må tycka vad man vill, det kommer att förbli så tills tiden (läs högdjuren) är mogen för en förändring. Personligen har jag haft lika roligt tillsammans med bara flickor och kvinnor som i blandade sammanhang, men visst har jag synpunkter på hur strikt man är.

En helg var jag tillsammans med sju seniorscouter och en medelålders ledare, på en övernattning en bit utanför staden. Det var ett ställe iordninggjort för övernattningar, med plattformar för tälten och lägerbålsplats — praktiskt, men en aning för civiliserat och tråkigt. Så när vi träffade på ett gäng pojkscouter som bjöd in oss till lägerbål ungefär en kilometer därifrån, tackade vi ja. Deras plats nere vid floden var mycket vackrare än vår. Så där satt vi, flickorna på ena sidan med en ledare på var sida om sig, och pojkarna på andra sidan, också de med skyddande pojkscoutledare. Vi sjöng, pratade och grillade naturligtvis ”s’mores”, dessa läskiga vid lägerbål obligatoriska (god)saker. Det var en jättetrevlig kväll, men jag blev milt sagt förvånad när flickorna, på hemvägen, sa’ att de vågade inte berätta för sina föräldrar att vi haft lägerbål tillsammans med pojkarna, för då skulle de aldrig mer få deltaga i några övernattningar!