Tegnér och koleran

Cholera Epeidemic, circa 1850: The inhabitants of Granada 

in Spain build bonfires to disinfect the streets during an outbreak 

of cholera. Original Artist: By W H Overend, from a sketch 

by Mr H Stanier, the British Vice-Consul.

Dagens gamlingar är inte ensamma om att ge katten i goda råd. Redan Esaias Tegnér struntade i att koleran härjade när han 1834 var på resa. Om detta kan man läsa i "Esaias Tegnér, En levnadsteckning utarbetad på uppdrag av Svenska Akademien" (1947) av Fredrik Böök:

Koleran bröt ut i augusti och framkallade allmän panik i hela landet; men Tegnér tog det med största likgiltighet och uttalade sitt förakt för de räddhågade. Karantäner och avspärrningsområden gjorde resorna vanskliga, men Tegnér framhärdade oförskräckt i sitt beslut att återvända hem. Det blev en rätt äventyrlig färd i sällskap med Heurlin; de resande nödgades stanna i Krokeks gästgivargård på Kolmården, där de kvarhölls i karantän, och Tegnér insjuknade under misstänkta symtom, men kom sig och fortsatte. Han hade brått, och han befann sig i en förhöjd, nästan upprymd sinnesstämning. Den återspeglas i den vers, han på vägen inskrev i familjen Ridderstolpes album i Stavsjö, ställd till värdinnan, som var sångerska:

På glödgad himmel lik en pestböld sitter

den röda solen, smittan går sin gång, 

och kyrkogården bliver snart för trång,

och lundens fåglar tystna med sitt kvitter,

så sjung i stället du, och låt oss dö i sång!

Kring Örebro brann tjärkrukorna, och vidlyftiga försiktighetsåtgärder var vidtagna; men mitt under denna skräckens tid bevarade Tegnér sitt lugn. Biskopsresidenset kunde lätt ha isolerats från Växsjö, men Tegnér gjorde det till en hederssak att inte auktorisera rädslan. I ett brev skrev han: "Jag går tvärtom dagligen till staden (som jag annars ej brukade), hjälper och uppmuntrar var jag kan. En hop, mest fruar, ha rymt staden: måtte koleran och föraktet upphinna dem! För min del förstås av sig själv att jag lever eller dör på min plats. Gud har i sin nåd givit mig ett oförskräckt hjärta, och jag är, som Bayard, en 'chevalier sans peur'​, om också Gunås icke 'sans reproche'. Dock ha mina fel och svagheter varit mänskliga, i sanning sköna och lyckliga svagheter, dem jag tyvärr! icke kan ångra. Jag är fullkomligt lugn: och om något mänskligt skulle vederfaras mig, så tro att jag dött som det anstår en svensk man utan bävan."