Tegnér och koleran

Cholera Epeidemic, circa 1850: The inhabitants of Granada 

in Spain build bonfires to disinfect the streets during an outbreak 

of cholera. Original Artist: By W H Overend, from a sketch 

by Mr H Stanier, the British Vice-Consul.

Dagens gamlingar är inte ensamma om att ge katten i goda råd. Redan Esaias Tegnér struntade i att koleran härjade när han 1834 var på resa. Om detta kan man läsa i "Esaias Tegnér, En levnadsteckning utarbetad på uppdrag av Svenska Akademien" (1947) av Fredrik Böök:

Koleran bröt ut i augusti och framkallade allmän panik i hela landet; men Tegnér tog det med största likgiltighet och uttalade sitt förakt för de räddhågade. Karantäner och avspärrningsområden gjorde resorna vanskliga, men Tegnér framhärdade oförskräckt i sitt beslut att återvända hem. Det blev en rätt äventyrlig färd i sällskap med Heurlin; de resande nödgades stanna i Krokeks gästgivargård på Kolmården, där de kvarhölls i karantän, och Tegnér insjuknade under misstänkta symtom, men kom sig och fortsatte. Han hade brått, och han befann sig i en förhöjd, nästan upprymd sinnesstämning. Den återspeglas i den vers, han på vägen inskrev i familjen Ridderstolpes album i Stavsjö, ställd till värdinnan, som var sångerska:

På glödgad himmel lik en pestböld sitter

den röda solen, smittan går sin gång, 

och kyrkogården bliver snart för trång,

och lundens fåglar tystna med sitt kvitter,

så sjung i stället du, och låt oss dö i sång!

Kring Örebro brann tjärkrukorna, och vidlyftiga försiktighetsåtgärder var vidtagna; men mitt under denna skräckens tid bevarade Tegnér sitt lugn. Biskopsresidenset kunde lätt ha isolerats från Växsjö, men Tegnér gjorde det till en hederssak att inte auktorisera rädslan. I ett brev skrev han: "Jag går tvärtom dagligen till staden (som jag annars ej brukade), hjälper och uppmuntrar var jag kan. En hop, mest fruar, ha rymt staden: måtte koleran och föraktet upphinna dem! För min del förstås av sig själv att jag lever eller dör på min plats. Gud har i sin nåd givit mig ett oförskräckt hjärta, och jag är, som Bayard, en 'chevalier sans peur'​, om också Gunås icke 'sans reproche'. Dock ha mina fel och svagheter varit mänskliga, i sanning sköna och lyckliga svagheter, dem jag tyvärr! icke kan ångra. Jag är fullkomligt lugn: och om något mänskligt skulle vederfaras mig, så tro att jag dött som det anstår en svensk man utan bävan."

sommarvind?

Ännu en blåsig dag.

blåsa

blå`sa verb blåste blåst, pres. blåser 
ORDLED: blås-er 
SUBST.: blåsande, blåsning (till 2 och 3), blåst (till 1)

1 (mest i opers. konstruktion) naturligt strömma fram luft (parallellt med jordytan) p.g.a. lufttrycksskillnader{→fläkta 1, storma 1}: blåshål; det regnar och blåser; det blåser upp till västlig storm; det blåser på
BET.NYANSER: a) följa med eller drivas av strömmande luft ⟨vanl. med partikel⟩: papperen blåste bort; trädet har blåst ner; fönstret blåste igen; flaggstången blåste omkull b) bildligt råda uppståndelse: det har alltid blåst kring den berömde advokaten
KONSTR.: ~ (bort el. igen el. ned el. omkull el. på)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. blasa, bläsa; gemens. germ. ord, besl. med lat. flare 'blåsa'

Visst har det blåst ovanligt mycket i sommar? Men det känns ofta mer som ishavsvindar än sommarvindar — ändå är det Carl Larssons målning "Ute blåser sommarvind" som jag kommer att tänka på, och visan med samma namn som jag ofta nynnat på denna sommar.



Om visan skriver Wikipedia så här:
Ute blåser sommarvind är en vaggvisa som diktades av Samuel Johan Hedborn. Den publicerades första gången i Poetisk kalender 1813 som utgavs av Atterbom. Den var då tänkt att sjungas till Fiskeskärsmelodin. Ursprungligen var texten tänkt för vuxna, men Wendela Hebbe tog 1845 med den i Svenska skaldestycken för ungdomoch snart blev det en barnvisa.  Hedborns dikt innehåller 10 strofer, men i Tegnérs tonsättning, som är den mest bekanta, är femte och sjätte stroferna inte med.

Om målningen kan du läsa här.

Grattis Esaias!

DET EVIGA

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

det dör som en stormvind i öcknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

Det sanna är evigt: kring himmel och jord

genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Förföljs det utom dig med list och våld,

sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,

tar mandom, lik Gud, och blir handling.

Det rätta får armar, det sanna får röst,

och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,

de stiga som stjärnor ur Lete opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,

som färgade bågen i skyar.

Det sköna du bildar är mera än stoft,

och åldren dess anlet förnyar.

Det sköna är evigt: med fiken håg

vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,

och bilda det sköna med glädje!

De tre dö ej ut bland mänskors ätt,

och till dem från tiden vi vädje.

Vad tiden dig gav, må du ge igen,

blott det eviga bor i ditt hjärta än.

       Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

13 november 1782 - 2 november 1846

 

Även om jag inte delar Esaias tankar om livet, fosterlandet och politiken, så tycker jag att han är en intressant person. Jag skulle, bland mycket annat, vilja fråga honom hur han kom på tanken att hans gradualavhandling skulle handla om "De causis ridendi" (Om skrattets orsaker). Tyvärr hittar jag inte avhandlingen på nätet — fast finns den bara på latin, så är det väl lika bra.
Han hade det inte lätt i livet, Esaias — han led av såväl fysiska, som psykiska åkommor — och det är uppenbart att det inte var enklare att vara multisjuk på 1800-talet, än vad det är i dag. Men jag tror att dagens behandlingar är mer uthärdliga. I en mycket intressant artikel om hans krämpor, läser jag:
Sondén (Tegnérs läkare) tog hjälp av den terapeutiska arsenal som den dåtida läkarvetenskapen erbjöd när han behandlade Tegnér. Han ordinerade kräksalt, iglar runt stolgången, spansk fluga (torkad skalbagge som maldes till pulver och lades på huden, ofta i nacken eller bakom örat; pulvret var starkt hudirriterande och gav blåsor och sår som skulle hållas öppna och vara sig för att driva ut sjukliga kroppsvätskor), åderlåtning, laxativ, omväxlande kalla och ljumma bad samt opium.
Jag är inte säker på att "Det eviga" ger så värst många mersmak — men skulle någon bli sugen på att läsa vad Tegnér skrev, så finns det på nätet.
På 80-talet kom det en LP med Frithiofs saga, insjungen av Katarina Jerkersdotter, Agneta Stolpe och Hans Grönlund men tyvärr finns inga ljudfiler på nätet.

Till tråkighetens försvar

Lyssnar på radio medan jag är huslig – bestämmer mig för att ge programmet en chans, fast jag är irriterad på skratten, tempot och tramsigheten.

Redan innan jag slog på radion hade jag funderat på den underskattade tråkigheten – och nu får jag vatten på min kvarn. Vad får folk i allmänhet och programmakare i synnerhet att tro att allt: programmet, umgänget ja hela livet blir bättre bara för att man skrattar efter var och vartannat ord.
Man ska inte underskatta skrattet – det äkta skrattet – men att tro att bara man skrattar är man glad, är lika illa som att knapra antibiotika så fort man nyser.

Vänjer man ungar vid att det alltid ska hända något – och det ska vara högt tempo och många skratt – så är det väl inte så konstigt om man till slut inte kan springa fortare och skratta högre. Och det är då, inbillar jag mig, man gnyr över att det inte finns något att göra – och för att råda bot på denna fasansfulla sysslolöshet så slår man ut fönster eller eldar upp en skola eller två.

Jag tror att vi mår gott av att ha det lite tråkigt ibland – och då talar jag om den vardagliga mjältsjukan. Bara ordet mjältsjuk får mig förresten på gott humör – jag associerar genast till romaner som är så dåliga att de är läsvärda. Vilket är lite orättvist för jag tror att man kan hitta ordet både i Fredrika Bremers och Louisa May Alcotts böcker. Och då i en salongsfähig variant, så att man för sitt inre öga ser bleka, snörda och sysslolösa damer med luktsaltet i högsta hugg.

Esaias Tegnérs spleen tycks ha varit av allvarligare slag – på nätet kan man hitta flera artiklar som omnämner hans dikt "Mjältsjukan" i samband med psykiatrisk forskning.



Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.


Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.


Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.


Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.


Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.


Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!


Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader – bortom solen.

0000000000000000 Esaias Tegnér,

000000000000000000 Mjältsjukan (1825)