Vänskap

Höstens mode

tycks vara plym.

I alla fall bland lupinerna.
Kunde inte låta bli att ta' med den
här dåliga bilden. Har aldrig sett
en lupin växa så här förr.

Ingen kattuggla

Läser en artikel

där författaren säger:
"As a daughter of educators, enthusiasm for learning was engrained in me at an early age. From pre-school to my doctoral program."
Är det verkligen så? Jo, visst vet man att barn från hem med studievana föräldrar ofta har ett bättre utgångsläge — men kan man rent generellt påstå att man blir en entusiastisk elev, bara därför att man har föräldrar som undervisar yrkesmässigt?
Jag har vänner från akademikerhem som skyr studier, därför att de fått för mycket av det goda hemma. Och nog finns det massor av exempel (i synnerhet förr i tiden) på framstående män och kvinnor, som trots ett påvert hem, där man rent av motarbetat vidarestudier, nått långt i den akademiska världen.

Grattis Jane!

Jane Addams, 1878
6 september 1860 - 21 maj 1935

Ännu en av alla de intressanta kvinnor som man inte hör talas om så ofta nu för tiden. Denna filantrop, filosof och feminist* var pionjär när det kom till socialt arbete. Hon grundade det välkända Hull House i Chicago, ett så kallat settlement.
Hon delade 1931 Nobels fredspris med Nicholas Murray Butler.
Brevväxlade du med någon i U.S.A., på den tiden man fortfarande brevväxlade, har du säkert sett hennes porträtt på ett frimärke.
Det finns mycket att läsa om henne på nätet — gör det!
Gutenberg har en del av hennes böcker. Men "Twenty Years at Hull House; with autobiographical notes" är utan illustrationer, så jag rekommenderar att du läser den här, där hela boken med illustrationer är tillgänglig.

*Använde ordet feminist bara för allitterationes skull, jag tycker kvinnosakskvinna är ett mycket trevligare ord.

Gullan II

Den andra Gullan i mitt liv, var en klasskamrat i första klass.
En dag, förmodligen på en räknelektion (som det hette då) skulle vi mäta varandra. I tur och ordning, ställde vi oss mot väggen och kompisen, i bänken framför, la' en bok på huvudet, på den som skulle mätas, satte ett blyertsstreck på väggen — och med hjälp att en måttstock, tog vi reda på hur långa vi alla var.
Det var ingen konst för kompisen som satt framför mig att lägga en bok på mitt huvud, och rita ett streck — jag var bara 125 cm. Värre blev det när jag skulle mäta Gullan som satt bakom mig — jag nådde inte upp till hennes huvud. Men med hjälp av en stol kunde jag så småningom markera hur lång Gullan var — 142 cm. Inte underligt att jag inte nådde upp!

Effektivt att vara effektiv?

Lyssnade som vanligt på söndagar, till filosofiska rummet. Det handlade om “den effektiva människan”. Intressant, och väl värt att lyssna till. Inte för att det gjorde mig det minsta klokare — men därför att resonemanget satte i gång det egna tänkandet.
Varför ska man vara effektiv egentligen? Eller rättare sagt när ska man vara effektiv? Personligen ser jag inte effektivitet som ett självändamål, men visst kan jag vara effektiv om det kniper — vilket nästan alltid är när jag vill stöka undan något trist, för att kunna ägna mig åt trevligare saker.
Det fasansfulla nysvenska ordet multitasking, förekom ofta i samtalet, men här rådde nog delade meningar om hur effektivt det egentligen är.
Min personliga erfarenhet, både av att göra flera saker samtidigt, och att vara effektiv, är att jag inte får så värst mycket uträttat i längden när jag inbillar mig att jag ska skynda mig att göra mycket på så kort tid som möjligt. För det mesta resulterar det i att jag blir så uppskruvad att det blir svårt att hitta tillbaka till den naturliga rytmen och balansen.
Man spekulerade i att det är ett tidstypiskt fenomen att till varje pris vara effektiv — ett slags social press. En av personerna menar att alla vill ha en mobil annars är man konstig. Än se'n då. Är man konstig så är man, och det är inget mer med det. Är man inte konstig så är påståendet falskt — och då är det inget mer med det heller. Jag tror knappast att vi kan hejda effektivitetshysterin — men nog är det hög tid att lära våra barn att tänka självständigt. Att ge dem den grundtryggheten som krävs för att inte alltid snegla på omgivningen innan man fattar ett beslut.

Men visst är det skillnad på att vagga sitt barn medan man stickar, och att läsa e-posten medan man låtsas lyssna till vad barnen säger, allt under det man lagar mat och städar. Eller att som en kvinna häromdagen gå in i min bil därför att hon ägnade sig åt sin mobil samtidigt som hon gick över gatan.

Jag har känt två personer vid namn Gullan, i mitt liv. Den ena var nog snudd på 1.90 lång och vägde över 100 kg. En dag i veckan kom hon hem och städade hos oss när jag var barn. I sanningens namn minns jag väl inte så värst mycket av henne, annat än att hon var rödlätt och drack pilsner till sin medhavda lunch. Vi kom utmärkt överens Gullan och jag, och hon blev rysligt besviken om jag inte kom hem på frukostrasten för att äta tillsammans med henne.

Gullan hade ett förflutet som sjukhusstäderska, damm och fläckar hukade i hörnen — de hade inte en chans att undkomma när Gullan var på rengöringsstigen. Det hände att hon tog en aning för hårt i saker, som inte tåldes att ta' hårt i — och en dag använde hon en relativt ny fåtölj som trappstege. Tyvärr var den inte gjord för damer i hundrakilos klassen att stiga på, och ett ben gick av. Gullan var förtvivlad, men resolut — hon tejpade ihop benet! Senare, när mor kom hem, limmade de ihop det avbrutna benet — och stolen hänger fortfarande med, med originalklädsel. Benet har aldrig visat tecken på svaghet eller reumatisk värk.

Väntar du på mejl från mig, så håll ut. Jag har problem med att koppla upp mig, och jag kommer inte åt mitt teliakonto. Förhoppningsvis kan jag få hjälp i kväll.

Skördeand

Harvest At La Crau with Montmajour In The Background
Vincent van Gogh

Gårdagens tema, för de bloggare som trofast varje fredag skriver fredagstemat, var "Skördetiden är inne". Naturligtvis associerar jag till Erik Axel Karlfeldt och hans dikt "Sång efter skördeanden.
Månadens temata kan du hitta hos Olgakatt som är månadens temapåhittare.

SÅNG EFTER SKÖRDEANDEN

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

skö`rdeand subst. ~en
ORDLED: skörde--and-en
• skördetid ⟨åld. el. litt.⟩
KONSTR.: (vid) ~en
HIST.: sedan 1541; till skörd och and

and subst. ~en
ORDLED: and-en
• skördetid ⟨åld.⟩
BET.NYANSER: a) skördearbete b) allmännare jordbruksarbete
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. an(d) 'höstarbete; skörd'; jfr sv. dial. 'bråd arbetstid'

Också ett sätt att dra lakan

Tvätterskan
Jean-Baptiste Chardin

Det händer nå'n enstaka gång att jag förvånar mig själv genom att väcka tuppen och dessutom vara effektiv vid denna orimliga tidpunkt på dagen*.
Tvättmaskinen fick sin frukost så tidigt att den tvättat färdigt innan solen och molnen ännu gjort upp om vem som skulle ha jour i dag. För att slippa rusa ut och rädda tvätten vid eventuell regnskur (klokt tänkt) lät jag tumlaren ta' hand om de två påslakanen med tillhörande underlakan och örngott — en blå och en gul uppsättning. En av flera anledningar till att jag inte gillar att tumla påslakan, är att de har en tendens att svälja all tvätt. Så där stod jag, utan glasögon, och tömde ett blått påslakan på ett gult påslakan som innehöll hela tvätten. Jag kunde inte förstå varför jag inte kunde skilja lakanen åt — inte förrän jag gick efter glasögonen och upptäckte att jag hela tiden hade försökt att dra ut det gula lakanet ur sig själv.
Sensmoral: stig inte upp för tidigt — och använd alltid glasögon!

*Denna formulering gav upphov till en lång diskussion, som försenade inlägget väsentligt.
Kan en tidpunkt verkligen vara orimlig?

Nummer fummel

Så har jag tankar kring telefonerandet igen. Jag tror inte att det har något med Telia att göra, kanske är det bara ett tidstecken att man måste slå (trycka) numret fort som tusan — annars talar en opersonlig röst om för mig att numret inte finns, och att jag ska vara vänlig att kontrollera det. Det är ju inga problem att ringa ett bekant nummer, men när det är till firmor eller företag och jag försöker hålla isär faxnummer, postgironummer, postnummer och telefonnummer — som alla står med mikroskopiska siffror — då händer det att jag måste ta' en paus och leta rätt på numret som gömt sig bland de andra nuffrorna. Och genast får jag veta att jag är för långsam.
Jag undrar varför.

Vitkålssallad

I en binge fanns i dag jättestora vitkålshuvuden i affären. Visserligen gillar jag vitkål, men inte så till den milda grad att jag är beredd att äta det morgon, middag och kväll i ett par veckor — så jag frågade en en av killarna som jobbar där om det gick att dela på ett huvud.
"Nej, det får vi inte göra" sa' han, tog ett huvud och delade det mitt itu!
slaw (slô)
n. Chiefly Southern U.S.
Coleslaw.
(Cookery) Chiefly US and Canadian short for coleslaw
[from Danish sla, short for salade salad]
I vår familj har vi ätit vitkålssallad i hela mitt liv — och kallat det för vitkålssallad när vi talar svenska, och coleslaw när vi talar engelska. Så jädrans besvärligt är det ju inte att hålla isär språken. Men jag har förstått att nu för tiden äter man inte längre sallad i Sverige man äter SLAW. Är det inte fint nog med sallad?

Grattis Johann!

En del böcker förefaller ha blivit skrivna inte för att
författaren ville låta oss veta något utan för att
författaren ville låta oss förstå att han visste något.
...................................... Johann Wolfgang von Goethe

Johann Wolfgang von Goethe
28 augusti 1749 - 22 mars 1832

Ännu en av dessa intressanta mångsysslare som knappast kräver någon presentation.

Jag gillar busväder

Men då menar jag svenska trevliga busväder och inte den amerikanska modellen av oväder, som man nog måste ha upplevt — eller sett verkningarna av — för att förstå vidden av.
Jag åkte en gång genom en liten stad ett par dagar efter en storm, det var fasansfull. Ena sidan av gatan såg ut som före stormen, medan det på den andra sidan var total förödelse. Några av husen stod fortfarande upp, men väggen mot gatan var försvunnen och det var som att titta in i dockskåp. Dockskåp där den femåriga ägaren hade stoppat in alla sina leksaker huller om buller. Utanför det som en gång varit ett hus, satt en äldre kvinna och grät, på andra tomter letade man efter ägodelar och försökte röja upp.
Några år senare var jag i samma område när det utfärdades stormvarning. Vilken enorm lättnad jag kände när ovädret tog en annan väg, och vi bara drabbades av regn och blåst — regn och blåst som ändå var många gånger värre än jag någonsin upplevt i Sverige. De här ovädren har inget av våra svenska busväders vilda charm, då det kan vara uppfriskande att kämpa mot blåsten, eller betrakta ett upprört hav. Det är inte ens mysigt att sitta inne och dricka te med tända ljus medan man löser världsproblem och gläds åt att sitta inne i värmen.

Nu förstår jag så väl mina vänners oro när de förbereder sig för Irene, och jag hoppas verkligen att det inte blir värre än för de stackars fåglarna på filmen ovan.

"Molnskockaren" och "blixtslungaren" har varit på besök

Karin undrade i en kommentar över uttalet av terapeut, som vi uttalar olika i länder. Jag associerade genast till Zeus, och vi började diskutera honom, mor och jag. Mor som är allmänbildad visste naturligtvis en massa om honom, som jag var tvungen att slå upp för att få reda på. Jo, jag har nog vetat en del om honom men det hör inte till den kunskapen jag förvarar överst i minnesbanken. Och genast började hon sjunga "I en skog på berget Ida"

"Zeus föddes som yngste son till Kronos och Rhea, båda barn till Uranos och Gaia. Då ett orakel sagt att en av hans söner skulle ta makten av honom, åt Kronos upp sina fem första barn levande. Men det sjätte gömde Rhea undan i en grotta på Kreta. När Zeus vuxit upp tog han strid med sin far. Striden mellan Zeus och Kronos och de äldre gudarna antas symbolisera kampen mellan de förgrekiska folken och de invaderande grekerna. Liksom grekerna avgick Zeus med segern. Zeus tvingade Kronos att spy upp hans syskon. Därefter delade Zeus makten med sina bröder. Zeus härskade över himlen, medan havet härskades av Poseidon och underjorden av Hades. Efter striden så delade Zeus sin fars kropp i en miljon bitar och slängde ner honom i Tartaros avgrund.

Det var Zeus som gav människorna deras öde.

I antikens Grekland förknippades Zeus framför allt med vädret, särskilt åskan och regnet, men beskrivs till exempel av Aiskylos som en allsmäktig himmelsgud. Han är åkerbrukets beskyddare. I konsten framställs han som en kraftigt byggd och skäggig man med åskviggen och en sköld som sina särskilda symboler.
Från Wikipedia

span>

En dag i garderoben

View of Cloakroom Showing the Hats of the
Diplomats Attending Hamilton Lewis's Funeral
Thomas D. Mcavoy
Den här sortens kläder såg vi inte i vår garderob

Minns inte riktigt vad jag sagt och inte sagt här på bloggen — förhoppningsvis minns mina besökare inte heller om jag upprepar mig. Att jag jobbat på sjukhus för att få erforderlig praktik för vidare utbildning har jag berättat, men vad jag sagt vet jag inte. Jag jobbade alltså som biträde, men inte på en bestämd avdelning, utan flyttades från dag till dag till avdelningar och kliniker där det fattades personal. Det var inte roligt — och hur det slutade tror jag att jag har jag berättat.
Men en dag, fanns inga luckor varken på avdelningar eller kliniker — men väl i garderoben — så där hamnade jag. Där basade Anna, en medelålders kvinna, med ett hjärta av guld. Det här var ett innerstadssjukhus, och de flesta patienter som hörde till sjukhuset var tämligen åldersstigna. Garderoben var inte stor, det var bara vi två som arbetade där.
Det tog inte lång stund innan jag upptäckte att Anna var patienternas kombinerade kurator och själasörjare. När de kom och lämnade in kläderna, fick hon en redogörelse för hur livet tett sig se'n det senaste sjukhusbesöket och deras förhoppningar och rädslor inför undersökningarna eller läkarbesöket. Och när de senare hämtade sina kläder öste de ur sig sin förtvivlan eller glädje.
Anna sa' egentligen inte mycket, hon gav inga goda råd och höll varken med eller sa' emot — men hon lyssnade!
Kanske borde man återinföra garderoberna — men att hitta garderobiärer som Anna blir nog inte lätt. Jag minns en riktig skräcködla som arbetade på Danderyds sjukhus, så min gissning är att Anna var unik.

Inte längre salongsfähigt

Vi vara ifrån Afrika, vi vara svarta som natten.
Och hur vi tvättar och hur vi gnor med både tvål och vatten.
Vi lika svarta är ändå för negerbarn ska vara så.
Vi vara ifrån Afrika vi vara svarta som natten.

Och vårans pappa kungen är, uti negerlandet.
Och kom och se på djuren där, alla i som kan det.
Krokodiler, apor små, elefanter med snabel på.
Och vårans pappa kungen är uti negerlandet.

När vi för lite se'n talade om gamla scoutvisor — och andra klämmig sånger — kom jag att tänka på ovanstående sång. En sång som jag aldrig någonsin sjungit, men det finns med i scoutsångbokensom är tryckt så sent som 1962 (vilket många förmodligen tycker var i hedenhös).
Den får mig att tänka på Pippi Långstrumps pappa negerkungen — som inte skulle passera i dag. Astrid Lindgren lär ju ha fått idén från en verklig händelse — en svensk som hamnade på Tabár där han faktiskt blev kung. DN hade en artikel om det för många år se'n — och Svenska Journalen hade sommaren 1931 en artikel om kung Petterson, varifrån jag hämtat de här bilderna.



Och Edith Unnerstad har i sin bok "Pysen" ett kapitel som jag undrar om det möjligtvis skulle strykas i en nyutgåva.
Moster Bella ber Pysen om hjälp:
"Jo, jag skulle vilja att du hörde efter hos urmakaren om min klocka är rengjord än."
Pysen ta' sin kälke och travar iväg till "surmakaren" för att hämta klockan. Där blir Pysen imponerad av allt han ser och så utspinner sig följande samtal:

Så börjar han polera moster Bellas klocka med en liten trasa. Den var alldeles röd.
— Vad är det där? frågar Pysen.
— Det heter krokus, sa herr Lilja.
— Farbror skojar, sa Pysen och fick roligt. Jag vet nog att krokusar är blommor jag. Men säj, farbror, vad har farbror doppat den där trasan i så att den blev så där röd?
— Ska jag verkligen tala om det? sa herr Lilja. Men det är en hemlighet, förstår du.
Pysens ögon blev runda. Han tyckte det var spännande med hemligheter. Han nickade.
— Vad är det? viskade han.
— N e g e r bl od, sa herr Lilja.
Ja, han sa verkligen n e g e r b l o d. Det skulle väl ingen ha trott om herr Lilja. Och det såg nästan ut som om han själv blev häpen över att han sa det. Men fråndet ögonblicket var det som Pysen började tycka att herr Lilja var underbar. N e g e r b l o d.
Pysen stirrade andäktigt på den röda trasan.
— Är farbror sjörövare kanske? frågade han försiktigt.
— Inte direkt, sa herr Lilja.
— Är det för att det är negerblod som detblir så blankt? sa Pysen.
— Just det, sa herr Lilja allvarligt.
— Kan man inte ta vanligt blod? sticka sig i fingret, eller näsblod eller så?
— Det kan man förstås, sa herr Lilja. Men det blir inte samma glans. Inte riktigt. Och ser du, jag tycker om att göra saker riktigt blanka.
Pysen gick runt och klev in bakom disken.
— Vad nu då, vart ska du ta vägen? frågade herr Lilja.
— Var har farbror den därnegern? viskade Pysen.

Gentlemannen Patrick

Samuel en klippsk klippare

Jag läser att Samuel Clemens (Mark Twain) ägnade sig åt att redovisa det mesta han gjorde i sina klippböcker. Söndagarna avsatte han åt klippandet och klistrandet — allt han företog sig, från det dagliga livet till resor registrerades i hans klippböcker. Men han tröttnade på att alltid behöva leta rätt på klister, eller intorkat klister:
"You know that when the average man wants to put something in his scrap book he can’t find his paste — then he swears; or if he finds it, it is dried so hard that it is only fit to eat — then he swears; if he uses mucilage it mingles with the ink, and next year he can’t read his scrap — the result is barrels and barrels of profanity. This can all be saved and devoted to other irritating things, where it will do more real and lasting good, simply by substituting my self-pasting Scrap Book for the old-fashioned one. "

Så föddes tanken på hans "self-pasting scrapbook", något som han tog patent på 1872 (patent US140245).
Det var sidor med gummerade fält, som man fuktade för att klistra in, vad man nu ville klistra in.


klipp`a verb klippte klippt, pres. klipper
ORDLED: klipp-er
SUBST.: klippande, klippning; klipp
• dela (ngt) med sax genom att trycka saxens båda skärande delar mot föremålet i fråga: ~ håret; ~ mattrasor; ~ ner krukväxterna
BET.NYANSER: a) spec. med avs. på bild, text e.d.: ~ in en närbild under intervjun; regissören håller just nu på med att ~ filmen b) med avseende på resultatet: ~ figurer c) med konstruktionsväxling med sax avskilja håret eller ullen från: ~ fåren; frisören klippte honom på 10 minuter d) utvidgat i fråga om likn. rörelse, ofta upprepad: ~ med öronen e) överfört om att avbryta kontakt e.d.: ~ av alla förbindelser f) i absolut anv. avbryta: "Det är inget att tala om", klippte han av
IDIOM: ~ klorna/vingarna på ngn beröva ngn hans möjligheter till motstånd/rörelse; nu är det klippt nu är spelet förlorat; som klippt och skuren (för ngt) mycket lämplig (för ngt)
KONSTR.: ~ (av el. ner) ngt, ~ ngn
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. klippa; nord. ord, trol. ljudhärmande

Det är nog ingen som vet exakt när klippböckerna uppstod, men förmodligen kom de första böckerna till på 1600-talet. Olika namn förekom beroende på vilken inriktning böckerna hade, vänskapsalbum och minnesalbum och på engelska ibland common-place books.
De finns de som anser att de gamla grekernas handskrivna "tankeböcker", hypomnema, var de första klippböckerna. Det var böcker där man skrev ned viktiga tankar om vad man läst eller diskuterat.

Vad man än betraktar som den första klippboken, så kan man konstatera att det inte är en modern fluga från U.S.A., även om mycket av dagens kommersiella klippande och klistrande kommer därifrån. Redan på tidigt 1900-tal fanns det de som insåg att de kunde tjäna pengar på att inbilla människor att det inte dög med alltför mycket hemslöjd i klippandet och klistrandet — nej, det skulle vara halvfabrikat, färdiga bilder och etiketter.

När jag hittade den här bilden från Colorado Historical Society, på en klippbok, där man använt en gammal bok till att klistra in bilder, kommer jag att tänka på att en så'n har ju jag också. Äldre släktingar använde gamla kassaböcker till att klistra in vävmönster som de klippte ur olika tidskrifter.

Grattis Lavinia!

Självporträtt
Lavinia Fontana
24 augusti 1552 - 11 augusti 1614

Lavinia som föddes i Bologna var dotter till Prospero Fontana, en välkänd målare, som blev hennes lärare.
När hon var 25 år gifte hon sig med Gian Paolo Zappie, som komfrån en förnäm familj - också han konstnär.
Lavinia födde elva barn, av vilka bara tre överlevde henne. Tack vare att maken tog hand om hushållet kunde Lavinia fortsätta att måla. Paolo Zappie assisterade även sin fru genom att måla bakgrunder på hennes många beställningsarbeten.
På inbjudan av påven Clement VIII flyttade familjen till Rom 1603, där hon fortsatte sitt framgångsrika måleri.